Johan Enfeldt

En annan arbetsmarknadspolitik för Liberalerna

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag diskuterar en del om arbetsmarknadspolitik i olika parti-interna forum. Det handlar t.ex. frågor om enkla jobb och arbetsrätt. I en sådan diskussion fick jag frågan vad jag tycker borde göras istället för att lagstifta om löner och försämra anställningstryggheten. Rimligt. Jag gjorde ett försök att sammanfatta några förslag. De står utan prioritetsordning.

En annan arbetsmarknadspolitik

I stort tycker jag att politiken ska fokusera på sina ansvarsområden och låta arbetsmarknadens parter sköta sina. Det är ett faktum att regeringar av olika kulör under många år försökte påverka lönebildningen och ”prata ner” inflationen innan parterna kom överens om industriavtalet och ”märket” för 20 år sedan. Problemet löstes och politiken drog sig tillbaka. Jag är rädd att utvecklingen nu går i omvänd riktning. Två av politikens viktigaste uppgifter är utbildning och skatter. På båda dessa områden finns det myrket att göra. Sen måste politiken ha *tålamod*. Företagare anpassar sig till marknadens villkor, men det sker inte över en natt och vikten av långsiktighet kan inte underskattas.

Skatteväxling

Här talar jag inte om någon liten miljöskatt på någon företeelse som man vill få bort utan om det ska effekt måste det ske mellan rejäla skattebaser. En höjning av skatten på kapitalinkomster skulle skapa utrymme att sänka löneskatter vilket skulle göra det billigare att anställa. Det skulle också ta bort en del av de orättvisor som finns mellan grupper som kan respektive inte kan växla tjänsteinkomst mot kapitalinkomst (t.ex advokater vs domare).

Utbildningsanställningar

Bättre möjligheter att kombinera utbildning och arbete behövs för stora grupper, men just nu framförallt för den stora gruppen nyanlända. Hitta lösningar där fack och arbetsgivare gör upp om en lägre lön och kortare arbetstid – kanske 70 procent – i utbyte sänkt arbetsgivaravgift och utbildning på de 30 procent av tiden som återstår. Arbetsgivaren står för arbete och staten för utbildning. De så kallade YA-jobb som alliansen gjorde upp med parterna om var ett bra exempel, men tyvärr visade inte politiken tillräckligt *tålamod*. Uppgörelsen gjordes när företagen redan lagt sina budgetar och redan några månader in på det nya året dömde alliansen själv ut konceptet som ett misslyckande. Det var synd. Det hade behövt mer tid.

Andra kombinationer av arbete och utbildning

Hitta lösningar där utbildningsdelen kan vara t.ex. en gymnasieutbildning till undersköterska eller gymnasieingenjör. Vi ser stor brist på sådant i framtiden. Idag försöker vi för mycket med reguljär utbildning vilket har visat sig vara svårt. Vi behöver prova kombinationen arbete + utbildning. Antingen 70-30 eller 50-50 varje vecka eller med stötvisa perioder av arbete på heltid och däremellan utbildning. Kanske också säsongsarbete på sommaren (ex skogsröjning, plantering, grönsaksodling) och utbildning på vinterhalvåret.

Lärlingsanställningar

Ett bra koncept, men även här måste politiken ha *tålamod*. De länder som har sådana system har det inbyggt i sin företagskultur. Det har inte vi. Inget företag här har erfarenhet av hur man ska hantera lärlingar. Inga elever har hört någon förälder berätta om ”när jag var lärling”. Inga lärare har erfarenhet av elever som växlar mellan skola och lärlingsplats. Det kommer ta säkert 10 år innan det rullar smidigt här. Så vi måste börja nu.

Strama upp regelverket för tillfälliga anställningar

Med en ökande mängd tillfälliga anställningar minskar incitamenten för både arbetstagare och arbetsgivare att satsa på kompetensutveckling i arbetet. Den utvecklingen behöver brytas. Därför behöver våra mycket flexibla (europas mest flexibla) regler för tillfälliga anställningar stramas upp. Arbetsuppgifterna skulle bli utförda ändå, men en del av dem skulle ske i form av fasta jobb där det lönar sig bättre att utvecklas kompetensmässigt på jobbet.

Omställning

Det är oerhört viktigt att människor både har incitament och trygghet nog att pröva byta jobb. Därför behöver a-kassan stärkas. Därför behöver det finnas både lönespridning och arbetsgivare som satsar på kompetensutveckling. Man byter jobb för bättre villkor och en chans att lära sig nytt och därmed komma vidare i karriären. För att det ska bli fler som tar steget behövs en trygg omställningsförsäkring – a-kassa – i de fall äventyret med nytt jobb misslyckas. Med en för låg nivå på a-kassan blir det färre som tar steget och rörligheten på arbetsmarknaden blir onödigt låg.

Uppehållstillstånd

De regler vi idag har för uppehållstillstånd och familjeåterförening har flera negativa effekter. På arbetsmarknaden finns två tydliga sådana.

Incitamenten till utbildning är obefintliga (i praktiken straffas den som vill utbilda sig).
Många tar och håller fast vid ett jobb under deras kompetensnivå eftersom det är det säkraste sättet att få stanna och återförenas med sin familj.

Det första låser fast människor i en roll som lågutbildade och försmrar möjligheterna att säkra kompetens i framtida bristyrken. Det senare resulterar i att gruppen med lägst utbildning inte kommer åt de enklare arbeten som finns eftersom de blockeras av nyanlända som egentligen är onödigt kvalificerade.

Sjukförsäkring

Se över arbetsgivaransvaret för sjuklön under de första två veckorna. Denna kostnad kan visst vara rimlig för ett företag att ta om det handlar om sjukdom pga jobbet, men långtifrån all frånvaro är av den sorten. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är mycket kännbar för framförallt små företag. Den slår också hårt mot personer som stått utanför arbetsmarknaden och inte kan visa upp att de sällan varit sjuka.

Föräldraförsäkring

Individualisera föräldraförsäkringen och begränsa möjligheten att spara dagar till barnen blir äldre. Pröva att ta bort en månad. Fler kvinnor skulle komma ut i arbetslivet tidigare, fler vikarier skulle få plats när män blir borta längre perioder. Om möjligheten att spara dagar begränsas blir det lättare för företagen att planera och mindre risk att anställa folk i barnafödande ålder.

LAS

Det är svårt att göra ett perfekt system men LAS i nuvarande form med nuvarande undantag fungerar rimligt bra om man faktiskt ser vad både arbetsgivare och arbetstagare kommer fram till. Risken med att göra stora ändringar är att det sker till priset av fler konflikter. Det är inte heller många som längre säger att ett uppluckrat anställningsskydd skulle skapa fler jobb utan att effekten främst skulle bli omfördelning av arbetslöshet. En sak som dock bör ses över är att noga följa upp de nya reglerna om visstidsanställningar som gjordes 2016 för att följa EU-rätten. Det handlar om hur och när en visstidsanställning ska övergå i en fast anställning. Om de visar sig vara alltför krångliga (det har diskuterats lite om det) att både förklara och tillämpa kan det vara bra att försöka förenkla dem. I sakfrågan blev det till slut enighet bland både partier och parter och därmed borde en förenkling också vara möjlig.

Att se upp med

Två saker jag skulle se upp med är att skapa regler som blandar in myndigheter i uppsägningar och att införa krav på fler saker som ska förhandlas *innan* en arbetsgivare ens kan komma igång med den egentliga förhandlingen om att minska personalen.

Det är viktigt att företag kan fatta beslut om sin bemanning utan att olika myndigheter ska blandas in. De förslag om ex uppsägningsavgift som nu är aktuella riskerar att leda i den riktningen. Det vore mycket olyckligt. Hur stor bemanning ett företag ska ha måste arbetsgivaren få definiera utifrån sina mål. Hur företaget ska bemannas måste sedan vara en fråga för arbetsgivaren och de anställda. Jag ser ingen roll för staten där, även om det finns sådana exempel i europeiska länder.

En turordningslista baserad på anställningstid är i praktiken inget man behöver komma överens med någon om. Inget som det blir konflikt om. Det räcker att kolla på anställningsdatum. En turordningslista baserad på kompetens är något annat. Den kommer antingen behöva förhandlas (vem är mer kompetent? har verkligen hen hunnit bli så mkt mer kompetent att hen ska klättra förbi?) eller så måste det ske någon form av inblandning från myndigheterna. Båda är dåligt. Ingen har hittills visat hur man skapar en turordningslista baserad på kompetens.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Är det rimligt med skattesubventionerad hjälp i hemmet på heltid?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

RUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Ikväll om en konsekvens av höga RUT-avdrag som gör att vi bör tänka två gånger. 75.000 kronor är ett för högt avdrag.

Den mest uppmärksammade delen i Alliansens förslag till utvidgat RUT som presenterades i slutet av juni var att taket för avdraget skulle höjas till 75.000 kronor. Idag är det 25.000 efter att de rödgröna sänkt det till hälften av den ursprungliga nivån. Då skrek många i näringslivet och borgerligheten högt. Jag har tidigare skrivit om varför det var kontraproduktivt och mer skrämde bort kunder än skyddade branschen.

photo_86522_20170219 (1) Nu är 75.000 kronor ett mycket stort avdrag, även i vårt skattesystem. I praktiken blir det möjligt för välbeställda familjer att ha någon som levererar hushållsnära tjänster på heltid och låta skattebetalarna stå för halva kostnaden. Jag tycker inte att det är rimligt. Obs att jag inte har några problem med att det finns familjer som köper hjälp i hemmet. Det bör vara upp till var och en. Jag har inte heller några större problem med ett smalt RUT-avdrag som genererar jobb för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men. 75 000 kronor. Är. För. Mycket.

En lågavlönad så kallad F-skattare som får ut en lön på 15.000 kronor i månaden före skatt (eller ca 90 kronor i timmen vilket är i det lägre spannet i RUT- och städbranschen) kostar inklusive semesterlön och sociala avgifter ca 240.000 kronor per år. Gör kalkylen på verksamt.se. Lägg på moms på det och det hembiträdet på heltid kostar 300.000 kronor per år. Det är inte många som kan köpa en sådan tjänst, men visst finns de där. De höginkomsttagarfamiljer som vill och har råd är naturligtvis fria att köpa en sådan tjänst. Med alliansens förslag blir det dock skattebetalarna som får stå för halva notan. Två vuxna som delar på kostnaden får ju med Alliansens förslag göra ett avdrag med 75.000 vardera. Det går inte att motivera. RUT-avdraget kan inte vara så högt. Låt det ligga kvar på max 25.000 och fokusera istället på att fler ska kunna använda det.

(Missa inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas, om arbetsvillkor i RUT och om mina farhågor kring Trygghets-RUT.)

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Trygghets-RUT – Gated communities med RUT-avdrag?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

RUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om mina farhågor om Trygghets-RUT och varför jag hoppas att förslaget stryks.

En av nyheterna i Alliansens gemensamma utspel om RUT i samband med Almedalsveckan var att höja taket från dagens 25.000 kronor till 75.000 kronor. Mindre uppmärksammat blev det som kallas Trygghets-RUT. Det är en kort punkt i det PM som presenterades den 30/6, men jag kan inte låta bli att fundera över konsekvenserna av den korta meningen ”RUT breddas till tillsyn av hem vid resa eller frånvaro”.

Ur Alliansens PM om utvidgat RUT 2017-06-30.

Det här blir såklart mina spekulationer, eftersom det handlar om ett skatteavdrag som inte finns, men i alla fall. Kombinationen av ett höjt tak, ett samhällsklimat där trygghetsfrågor står högt på dagordningen och alldeles vanliga marknadskrafter pekar i en tydlig riktning. Trygghets-RUT kommer att skapa en för Sverige helt ny marknad. Mönstret kommer i stort att följa det som hände när läxhjälp blev berättigat till avdrag. Så här tror jag att det kommer bli:

Först kommer frågor om trygghet, brott och straff att prägla valrörelsen. Trygghetsfrågorna har redan pekats ut som topp tre av flera partier och inte minst moderaterna ser ut att ladda för att skrämma upp oss rejält. Det kommer sätta avtryck.

Snart därefter kommer säkerhetsbranschen att formera sig och börja bjuda in till seminarier om trygghet, inbrott och skadegörelse. Målgrupp blir opinionsbildare och politiker.

När lobbykvarnarna malt ett tag kommer interpellationer och frågor i kommuner och riksdag. Det blir debattinlägg och ledartexter. Det givna temat är inbrott, våld och skadegörelse. Det har vi i och för sig sett redan nu, men fokus kommer att skiftas från polisens oförmåga till vad du som medborgare kan göra själv. Syftet är att sprida bilden av att min bostad är i fara när jag inte är där. Och att jag måste göra något åt det.

Nästa steg blir marknadsföring. Reklam som berättar hur du och 10-20 grannar med bara några timmars insats i veckan vardera kan säkra ditt boende. Hur ni kan få en egen vakt som patrullerar gatan när ni är på jobbet eller när ni nu ser risken som störst. Reklamen kommer vara både bred och riktad. Den breda syns i TV, hörs i radio, finns på bussar och i tunnelbana. Syftet är bara delvis att locka kunder, framförallt handlar det om att sprida otrygghet och en känsla av att andra skyddar sig. Jämför med hur reklamen för läx-RUT fungerade. Den riktade reklamen landar sedan i brevlådor i välbeställda områden och syns i media som konsumeras där. Det är de välbeställda som kommer bli uppringda eller få besök till bostadsrättsföreningens styrelse.

Nu märks det att det blir krångligt när 20 villaägare ska ha egna fakturor. Ganska snart kommer krav på förenkling. Jag gissar att trygghets-RUT uppdateras så att kostnaden kan bakas in i avgiften till bostadsrättsföreningen eller villasamfälligheten.

Innan vi vet ordet av har vanliga villaområden och bostadsrättsföreningar förvandlats till Gated Communities med patrullerande vakter. Till hälften betalda av gemensamma skattepengar.

Jag tycker inte att det vore bra.

Förutom att Gated Communities i sig skapar ett annat samhälle med ökade klyftor och mindre kontakt mellan olika grupper är jag rädd att viljan att betala till det allmänna minskar. Risken är alltså att följden av att de välbeställda ordnar egna vakter (till hälften betalda av alla andra) inte blir att polisen får mer tid att fokusera på utsatta områden. Risken är istället att polisen istället försvagas ytterligare.

Trygghets-RUT är ett förslag som inte diskuterats alls i mitt parti Liberalerna och jag hoppas att vi kan ta en ordentlig diskussion som jag hoppas landar i att inte skattesubventionera väktare i välbeställda områden.

(Missa förresten inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas och om arbetsvillkor i RUT.)

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Kan en jämställdhetsreform tillåta usla arbetsvillkor?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

RUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför staten borde ställa krav på arbetsvillkor för att ge rätt till RUT-avdrag.

När liberaler diskuterar RUT är det ofta med jämställdhetsargument. Det handlar, med Birgitta Ohlssons ord om en reform som hjälper människor i ”relationer där vi redan delar på mycket ansvar, men båda har krävande arbeten”. Personalen nämns mer sällan och när de gör det handlar det om *att* de fått ett jobb, inte om *hur* det är på jobbet. Ytterst sällan pratar vi om arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är märkligt, dels med tanke på hur pass kvinnodominerad RUT-branschen är, dels hur ofta vi numera uppmärksammar äldre med låga pensioner, en fråga som tydligt hänger samman med arbetsvillkor och anställningsavtal.

Institutet för framtidsstudier visade i en rapport 2011 på flera problem i RUT-branschen. Inte minst handlar det om arbetsvillkor, men också om problem med oseriösa företag och konflikter mellan utförare och kunder. När sådant sker är det viktigt för den som arbetar att ha en arbetsgivare som tar ansvar och försöker hjälpa till att lösa problemen. Rapporten resonerar också om formella och ”informella” strukturer för utförande av hushållstjänster och konstaterar att RUT inneburit tydligare formella sådana, men också att det ”inte alltid möjligt att renodla formella delar av hushållstjänstesektorn eftersom formella och informella aspekter av ekonomin delvis sammanlänkas via mellanhänder, underleverantörer och sociala nätverk”. Även tidningen Kommunalarbetaren har rapporterat om problem med avsaknad av avtal och oskäligt låga löner i branschen.

I Dagens Samhälle 2015 pekade en av de större och seriösa aktörerna, Hemfrid, på vad det innebär för personalen när allt fler RUT-företag opererar utan egen personal och istället tar in ”F-skattare”, alltså personer som inte är anställda utan själva ska stå för sociala avgifter, försäkringar och pension. Dels får de seriösa aktörerna svårt att konkurrera, dels saknas de vanliga skyddsmekanismerna på arbetsmarknaden. ”En grundläggande insikt för kunderna måste vara att rut-tjänster inte kan vara hur billiga som helst. Professionalism har i denna bransch, liksom i alla andra branscher, ett anständigt pris.”, skrev Hemfrids VD tillsammans med Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström.

Som RUT-köpare kan man förstås själv ta sitt ansvar för arbetsvillkoren. Det behöver inte vara så svårt. Fråga firman du handlar av.

Har ni kollektivavtal?
Får personalen tjänstepension?
Har personalen tillsvidareanställning, visstidsanställning eller går de på timme?
Vilka försäkringar står ni för?
Och om det är fråga om tim- eller visstidsanställningar, hur ser det ut med sjukpenning?

Man kan också se frågan på systemnivå. Vi talar ju om en bransch där skattebetalarna via staten står för halva kostnaden. Då är det också rimligt att staten ställer krav på företagen. Med så stor insats från skattebetalarna är det rimligt med krav på försäkringar, tjänstepension och anställningstrygghet. Jag skulle alltså gärna se att Liberalerna lägger med ett krav om kollektivavtalsliknande villkor på företag som vill verka i RUT-branschen i nästa utspel inom området. Men det är faktiskt en gåta att inte krafter till vänster redan tagit upp den frågan.

Det finns alltså två sätt att se på detta. Antingen litar man på marknaden löser eventuella problem eller så ser man det politiska i hur det fungerar. Ett marknadsliberalt respektive vänsterliberalt perspektiv om man så vill. Marknadsliberalen räknar med att köparna tar ansvar och ställer krav på arbetsvillkoren hos sina RUT-leverantörer så att de som utnyttjar sin personal på ett otillbörligt sätt slås ut. Vänsterliberalen förstår vad en ojämn maktbalans mellan arbetsgivare och personal innebär och ser det politiska behovet av att villkora skatteavdrag med rimliga arbetsvillkor. Jag är team #vänsterliberal.

Om skattesubventioner till en kvinnodominerad företeelse som RUT ska kunna motiveras med jämställdhet som argument måste det vara möjligt att ställa krav på arbetsvillkoren.

(Missa förresten inte gårdagens inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas.)

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Därför är RUT bättre än ROT

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

RUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför RUT är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas.

Det var ROT-avdraget som stod förebild när RUT infördes. Trots att ROT-avdraget handlar om mångdubbelt större belopp för skattebetalarna så är det RUT som ifrågasatts mest. ROT-avdraget kostade skattebetalarna uppåt 20 miljarder 2015 (innan avdraget sänktes), att jämföra med RUT-avdragets mer blygsamma 3,3 miljarder (2015). Och då är RUT ett avsevärt bättre avdrag sett till syfte och resultatet.

Låt oss utgå från några ganska okontroversiella påståenden. Beroende på politisk utgångspunkt kan man se påståendena som mer eller mindre viktiga att bry sig om eller se olika lösningar, men jag tror att få skulle argumentera emot påståendena i sig.

Vi har få jobb som kan tas av personer med låg utbildning
Vi har höga och stigande bostadspriser.
Priset på arbetskraft är högt, särskilt bristyrken.
Skattesystemet ska vara rimligt enhetligt och förutsägbart

Om vi tittar på RUT-avdraget i relation till dessa påståenden kan vi konstatera att det svarar rimligt bra på alla fyra:

RUT subventionerar det som populärt kallas ”enkla jobb”.
RUT driver inte upp kostnader för bostäder
RUT driver inte upp kostnader för arbetskraft
RUT kan användas av alla som vill, har råd och tycker det är värt pengarna

För ROT ser det helt annorlunda, och inte alls bra, ut.

ROT subventionerar arbete som kräver yrkeskunnande och utbildning.
ROT driver upp kostnader på bostäder
ROT driver upp kostnader på arbetskraft i den redan överhettade byggbranschen
ROT diskriminerar medborgare som inte äger sin bostad

Sammantaget är det givet att politiken – sett till de fyra påståendena ovan – i bred enighet borde kunna besluta om att avskaffa ROT-avdragen.

Statistiken för 2016, året då ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent visar också att avdraget varit för högt. Trots en hamstringseffekt med extra mycket ROT under de sista månaderna med högt avdrag 2015 minskade inte volymen särskilt mycket under 2016. Trots att avdraget sänktes från 50 till 30 procent minskade volymen av tjänster som köptes endast med 6 procent. Eftersom köparna nu stod för en större del av kakan minskade statens kostnad med hela med 8,4 miljarder. Om det stämmer som Företagarna säger att 5000 jobb gått förlorade (vilket är tveksamt sett till att volymen minskade så lite) var statens kostnad för dessa jobb över 1,7 miljoner kronor styck. Långt mer än vad till exempel personliga assistenter kostar.

Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.

Sedan siffrorna kom har Liberalerna, de flesta andra partier, släppt kravet på att återställa ROT-avdraget. Bra. Det tidigare nivån var helt enkelt en subvention av välbeställda som varken gav utslag i ökad konsumtion eller fler jobb.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Personal, arbetsvillkor och personlig assistans

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Mycket av debatten om personlig assistans går ut på att diskutera om pengar åtgår till annat än det är avsedda för, i vilken omfattning och vad man ska göra åt det. Tyvärr fastnar debatten ofta i ett alltför välbekant mönster. Den ena sidan ropar ”fusk”. Den andra sidan svarar med ”jättelite” och redovisar sedan helt rimliga argument om varför personlig assistans är bra och viktigt. Det är inte nytt. Det är inte bra. Det har lett till en successiv urholkning av personlig assistans. Det har lett till försämringar för brukarna. Det har lett till sämre villkor för de som jobbar som personliga assistenter. De sistnämnda är en grupp som alldeles för sällan syns i diskussionen. Ändå är det så att de sitter på nyckeln. För sanningen är ju den att företag som använder skattepengar på ett felaktigt sätt sällan bryr sig så mycket om personalens arbetsvillkor. Istället för att som nu försvåra för alla som behöver personlig assistans vore det rimligt att istället ställa krav på arbetsvillkor i de företag som bedriver personlig assistans. Om detta skrev jag i veckan i Kommunals tidning Kommunalarbetaren.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Flyget, marknaden och klimatet

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

photo_25360_20130615 För en vecka sedan, den 28 juni, skrev jag tillsammans med Karin Karlsbro i Dagens Samhälle om varför flygskatt är ett rimligt steg mot en politik där förorenaren betalar och där olika transportslag behandlas lika. Vår text var ett svar på en text av våra partivänner Nina Lundström och Birgitta Ohlsson som helt avfärdade flygskatten. De har också kommit med en slutreplik. Debatten gav upphov till många kommentarer och frågor. Här försöker jag reda ut mer om det jag vet och hur jag tycker det hänger ihop.

Det handlar om flera saker. Spelregler för olika transportslag, dvs vanlig marknadsekonomi och dess konsekvenser. Infrastruktur för stad och land. Klimatpåverkan.

Vi börjar med spelreglerna och marknadsekonomin:

Jag var med hustrun till Karlstad i helgen. Med bil. Vi gjorde av med runt 0,4 liter bensin per mil och person. Tur och retur betalade vi runt 170 kr var i skatt på bränslet. Om vi hade tagit flyget skulle bränsleskatten varit noll kronor.

Jag gillar marknadsekonomi. I det ligger att jag ser vilka konsekvenser en sådan snedvridning av konkurrensen får på flera olika plan. Det blir mindre tryck på att tåg och bussar ska fungera. Andra trafikslag måste anpassa sina priser nedåt och får svårare att klara underhåll och investeringar.

Alla som gillar marknadsekonomi bör också ställa sig frågan. Om bilismen betalar 14 kr/liter och flyget bara en tredjedel – är det då bil- eller flygindustri som har mest incitament att skapa snålare motorer?

Jag har respekt för hållningen att vi ska ha ett kraftigt skattesubventionerat flyg, men skulle då hellre se argument som rakryggat stod för det. Och som förmådde diskutera syftet. Inrikes? Utrikes? Både och? Ska det vara subventionerat för att företagen i regionen ska ta sig till kunder och huvudkontor, eller ska det gälla också om jag vill flyga på en veckas solsemester till Rhodos?

För en flygplats som Karlstad handlar det ju inte bara om att flyget subventioneras av avsaknad av bränsleskatt utan också om att kommunens skattebetalare går in med runt 250 kr per passagerare.

Frågan om stad och land är såklart också viktig. Karin Karlsbro och jag anger i vår artikel att vi bör undanta landsdelar med få andra alternativ för transporter. I det stora hela är det en ganska liten andel av inrikesflyget. Bulken av trafiken på Bromma är till Göteborg och Malmö.

Så till frågan om klimatet.

photo_38880_20150623 Självklart vore det bäst om vi hade en kraftig differentiering av kostnaderna för olika sorters bränsle. Så att det skulle löna sig att flyga på biobränsle. I teorin är det ett självklart resonemang. I praktiken – där vi står idag – är det inte alls lika lätt. Det är svårt att differentiera från en noll-nivå och tillgången gör att det inte är realistiskt på kort sikt. Jag försöker i några punkter sammanfatta:

1. Flyget betalar inte bränsleskatt så det går inte att stimulera förnybart bränsle genom att sänka skatten på det. Annars vore det såklart rimligt.

2. Internationella överenskommelser förhindrar skatt på flygbränsle så det går inte heller att straffskatta bort fossilt bränsle. Även detta vore rimligt om det var tillåtet..

3. Inblandningen av förnybart bränsle i flygbränsle är försvinnande låg. Dels pga 1 ovan, dels pga att tillgången är mycket liten. Man kan tänka sig att tvinga fram inblandning. Gärna för mig. Effekten skulle på kort sikt bli kraftigt ökade priser på biobränsle (tillgång och efterfrågan) och därmed ökade kostnader för flyget vilket jag föreställer mig triggar samma argument som flygskatten.

4. I nuläget finns ingen realistisk plan för att ersätta flygbränsle med förnybart i stor skala. Flyget kan alltså inte gå över till förnybara bränslen idag. En sådan utveckling kan komma, men ligger långt fram i tiden. Åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp behövs nu.

5. När det gäller koldioxidutsläpp från flyg räknar man också med så kallade höghöjdseffekter. Det innebär i korthet att koldioxid och kondens som släpps ut på hög höjd har större klimateffekter än samma utsläpp på marknivå. Tyvärr innebär det att flyg som drivs med förnybara bränslen också har en sådan höghöjdseffekt. Självklart är förnybara bränslen bättre ändå, men för höghöjdseffekter måste vi ändå hitta andra ekonomiska styrmedel. Det jobbiga med höghöjdseffekter är att utvecklingen mot allt mer resande med utrikesflyg måste bromsas. Annars klarar vi inte att minska klimatpåverkan ens med biobränslen.

Vi som gillar marknadsekonomi bör se oss i spegeln och ställa frågan – kan fortsatta subventioner till dagens flyg vara ett tillräckligt incitament för att få flygindustrin att ta fram miljövänligare flygmaskiner och bränslen? Eller skulle vi nått längre om flyget redan tidigare pressats av dyrare bränsle? Jag tror att de flest vet svaret. Jag vet också att den föreslagna flygskatten inte är optimal för att uppnå detta. Som den är utformad (vilket i stor utsträckning styrs av vad som är möjligt pga internationella överenskommelser) är den bättre på att jämna ut spelplanen mellan olika transportslag än på att stimulera miljövänligare flyg. Eftersom jag tycker att det viktiga är att minska utsläppen från transportsektorn tycker jag ändå att det är ett rimligt och viktigt steg.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Avsägelse: Öppenhet och medlemsinflytande kan inte bara vara fina ord

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Idag har jag avsagt mig ett av mina finaste uppdrag, det som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Det smärtar.

Det är ingen hemlighet att jag ofta kritiserar partiet från vänster och gärna skulle se en förändrad inriktning på politik, tonläge och prioriteringar. Det här handlar inte om det.

Det här handlar om att vi inte kan prata om öppenhet och medlemsinflytande och sedan agera tvärtom. Det är – anser jag – vad som hände på det extra styrelsemötet i länsförbundet i Uppsala län förra måndagen. Jag har försökt att förlika mig med beslutet, att skaka av mig ilskan, men det går inte över. Jag vill inte vara en del av detta.

Jag har inte ännu tagit ställning i personfrågan, men jag vill säga följande: Ändamålet helgar inte medlen. Om det idag går att göra så här för att påverka åt ett håll går det också vid ett annat tillfälle att göra likadant för att påverka åt ett annat.

Jag vill nu stå fri att påverka både process och politik utan att vara bunden av lojalitet till mitt förbundsstyrelseuppdrag och hoppas ha fortsatt förtroende att fortsätta med med mina politiska förtroendeuppdrag i region Uppsala.

Slutligen. Tack alla jag lärt känna och arbetat med under tre år som AU-ordförande och numera vanlig förbundsstyrelseledamot, men här var jag tvungen att dra en gräns.

Min avsägelse nedan.

Till:
Styrelsen för Liberalerna i Uppsala län och adjungerade sidoorganisationer
Kansliet för Liberalerna i Uppsala län
Valberedningen för Liberalerna i Uppsala län

Avsägelse

Jag, Johan Enfeldt, avsäger mig härmed min post som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Orsaken till detta är hur förbundsstyrelsen hanterat nominering av partiledare och presidium.

Jag var kallad till ett extra styrelsemöte den 29/5 2017. I kallelsen angavs ekonomiska frågor rörande en lokalförening som orsak. Mindre än ett dygn i förväg kompletterades föredragningslistan med en beslutspunkt om nominering av partiledare och presidium. I praktiken avgjorde 8 personer frågan utan möjlighet till förankring hos föreningar och medlemmar.

Uppdraget i förbundsstyrelsen kommer från årsmötet och de ombud som utsetts av medlemmar i länets kommuner. Ledamöter i styrelsen måste i viktiga frågor kunna rådgöra med föreningarna och ytterst också kalla till ett extra representantskap för att kunna fatta väl förankrade beslut.

Enligt min uppfattning har länsförbundet att ta tillvara medlemmarnas intressen också i personfrågor. Att nominera en kandidat utan att lyfta viktiga frågor för oss och utan att framföra vad vi vill förändra är att avhända medlemmarna i Uppsala län viktigt politiskt inflytande. Med ett beslut på ett senare möte hade vi haft möjlighet att ha sådana diskussioner med kandidaterna.

Ibland måste vi såklart fatta snabba beslut och förankra eller förklara i efterhand. Beslutet i måndags var inte ett sådant. Jag kan inte se att denna nominering var något som brådskade för medlemmarna i Uppsala län. Nomineringstiden utgår den 23/8. Möjligen var det bråttom för enskilda ledamöter och tredje part, men det är inte mitt uppdrag som ledamot i förbundsstyrelsen att ta hänsyn till. Vi hade haft tid att förbereda beslutet och ta diskussionen om hur vi skulle hantera frågan om nomineringar på nästa ordinarie möte.

I sakfrågan – vem och vilka som ska leda partiet i valrörelsen – hoppas jag nu precis som många andra på en öppen process där vi som medlemmar ges möjlighet att ta ställning till olika alternativ baserat på vad kandidaterna själva uttrycker att de vill förändra. Där har jag själv inte tagit ställning.

Jag måste konstatera att Länsförbundets beslut den 29/5 har försvårat en sådan process för medlemmarna i Uppsala län. Det håller inte att prata om öppenhet, medlemsinflytande och förankring samtidigt som 8 personer fattar beslut om att nominera ny partiledare i ett slutet rum med mindre än ett dygns varsel.

Då jag reserverade mig mot beslutet att nominera redan 29/5 vill jag stå fri att själv påverka processen utan att ta hänsyn till min roll i en förbundsstyrelse som har att förvalta ett beslut jag inte vill ta ansvar för.

Norrvissjö 2017-06-07

Johan Enfeldt

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Bristande underlag och öppettider som ger vård i hela länet

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

De rödgröna i landstinget (som numera alltså heter Region Uppsala) har lagt ett förslag om att stänga jourmottagningarna i Tierp och Östhammar nattetid. Bakgrunden är att det åtgår dyrbara personalresurser till mycket lite vård. Det kommer helt enkelt väldigt få patienter dit nattetid.

Liberalerna är inte representerade i Vårdstyrelsens arbetsutskott där förslaget presenterades, men vi har ställt flera frågor till de rödgröna om hur det är tänkt. Om detta skrev jag idag i Arbetarbladet.

För oss handlar det dels om att säkra vården i hela länet, dels om det skulle gå att använda resurserna klokare för att få ut mer vård för de skattepengar vi satsar i Norduppland. Någon omfördelning av resurser från Norduppland till centrala länet (läs Uppsala och Akademiska sjukhuset) kommer inte på fråga.

Jag har kontakt med våra lokala partiföreningar i Tierp och Östhammar och vi kommer att ta ställning i vår landstingsgrupp (ja, regiongrupp) när det finns rättvisande underlag.