Visa korten om höghastighetstågen – vi har råd

Idag skriver jag i Aftonbladet om hur vi kan finansiera höghastighetsbanorna utan att låna mer pengar. Egentligen tycker jag ju att lån vore det mest rimliga, men eftersom den dörren är stängd måste vi hitta andra vägar. Hela artikeln nedan med relevanta länkar.

Ska staten investera i badrum eller järnväg?

Det är för dyrt! Partierna enades snabbt mot Sverigeförhandlingens förslag till höghastighetståg när det stod klart att prislappen skulle bli uppåt 250 miljarder kronor. Ingen ville diskutera utveckling, kommunikationer eller tillväxt. Ingen förmådde leta pengar någon annanstans än via lån som man ändå inte vill ta. Ingen jämförde med hur stora andra budgetposter är över 25 år. Istället fick vi enkla svar om gökungar i budgeten och påståenden om att höghastighetståg skulle tränga undan andra järnvägsinvesteringar.

De som säger att vi kan låna pengar för att bygga höghastighetsbanorna har egentligen rätt. Sverige har en med internationella mått mätt rekordlåg statsskuld, endast 41 procent av BNP. Jämför med Tysklands 68 eller Euroländernas snitt på 89 (!) procent, allt räknat enligt EU:s definition (den så kallade Maastrichtskulden). Om vi lånade upp hela beloppet skulle statsskuldens andel av BNP med samma mått fortfarande ligga under 50 procent av BNP. Men det kommer inte hända. Det är nämligen med statsskulden som med brottsligheten. Oavsett om den är låg eller hög så är det lika illa att vara ”soft on statsskulden” som att vara ”soft on crime”. Det är därför Socialdemokraternas finansminister Magdalena Andersson säger att höghastighetståg måste ”prioriteras gentemot andra angelägna utgifter – såsom skola och sjukvård, polis och försvar”. Det är därför moderaternas Elisabeth Svantesson avfärdar satsningen med att politiker inte ”ska vara visionära med andras pengar”.

Så vad gör vi istället, vi som ser att vi behöver mer och snabbare järnväg? Ja, vi får helt enkelt leta rätt på pengarna, utan att ställa tåg mot ”skola och sjukvård, försvar och polis”, utan att riskera en ”gökunge i budgeten”. Vi får ställa oss frågan om statens roll.

Staten har sedan 2010 investerat över 100 miljarder kronor i enskilda medborgares kök och badrum. Ja, ROT-avdraget fungerar ju så och ROT-utbetalningarna har legat på mellan 13 och 19 miljarder årligen 2010-2015. Statens kostnad för ROT minskar nu visserligen sedan avdraget sänkts till 30 procent, men landar ändå på ca 10 miljarder per år.

Det innebär att riksdagen, dina och mina folkvalda, har ett val. Fortsätta investera i badrum och kök hos enskilda eller avsluta ROT och satsa pengarna på höghastighetståg. På 25 år får vi ihop i 250 miljarder. Det ger lite marginal över den senaste investeringskalkylen och premiärturen kan gå 2042.

Politiker som säger att de gillar höghastighetståg, men säger att vi inte har råd får alltså hitta på bättre argument. Eller helt enkelt säga att de prioriterar badrum och kök hos enskilda medborgare framför gemensamma investeringar i järnväg.

Men ROT ger ju jobb och skatteintäkter, invänder nu någon. Och det stämmer. Detsamma kan sägas om bygge av höghastighetsbanor. Massor med jobb, lön, köpkraft och skatt. Så långt finns alltså likheter. Skillnaderna då?

  • ROT driver upp bostadspriserna utan att bidra till fler bostäder. Höghastighetsbanorna kommer i ett paket med *fler* bostäder.
  • ROT har små eller inga effekter på kringliggande samhälle. Höghastighetsbanorna ger betydande effekter på arbetsmarknad, näringsliv, miljö och restider i kommunerna längs spåren.
  • ROT har begränsat värde för våra barnbarn. Höghastighetsbanorna skulle vara viktiga i många generationer.
  • ROT gör mycket lite nytta för klimatet. Höghastighetsbanorna skulle på allvar kunna minska flygets klimatpåverkan och öka kapaciteten för miljövänliga godstransporter.

Men den samhällsekonomiska kalkylen går ju inte ihop, lyder nästa motargument. Istället för att upprepa Sverigeförhandlingens kritik mot sättet att räkna ställer jag motfrågan: Hur ser i så fall den samhällsekonomiska kalkylen för de ROT-renoverade köken ut?

När partier av olika kulör pratar om investeringar i ”välfärdens kärna” måste vi alltså ställa frågan om de menar gemensam infrastruktur eller enskildas badrum. Det är hög tid att vi bestämmer vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till. Framtiden är nämligen alldeles för värdefull och viktig för att vi ska åka dit i åttiotalståg.

Johan Enfeldt, vänsterliberal landstingspolitiker i Uppsala

 

Därför är RUT bättre än ROT

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför RUT är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas. 

Det var ROT-avdraget som stod förebild när RUT infördes. Trots att ROT-avdraget handlar om mångdubbelt större belopp för skattebetalarna så är det RUT som ifrågasatts mest. ROT-avdraget kostade skattebetalarna uppåt 20 miljarder 2015 (innan avdraget sänktes), att jämföra med RUT-avdragets mer blygsamma 3,3 miljarder (2015). Och då är RUT ett avsevärt bättre avdrag sett till syfte och resultatet.

Låt oss utgå från några ganska okontroversiella påståenden. Beroende på politisk utgångspunkt kan man se påståendena som mer eller mindre viktiga att bry sig om eller se olika lösningar, men jag tror att få skulle argumentera emot påståendena i sig.

  1. Vi har få jobb som kan tas av personer med låg utbildning
  2. Vi har höga och stigande bostadspriser.
  3. Priset på arbetskraft är högt, särskilt bristyrken.
  4. Skattesystemet ska vara rimligt enhetligt och förutsägbart

Om vi tittar på RUT-avdraget i relation till dessa påståenden kan vi konstatera att det svarar rimligt bra på alla fyra:

  1. RUT subventionerar det som populärt kallas ”enkla jobb”.
  2. RUT driver inte upp kostnader för bostäder
  3. RUT driver inte upp kostnader för arbetskraft
  4. RUT kan användas av alla som vill, har råd och tycker det är värt pengarna

För ROT ser det helt annorlunda, och inte alls bra, ut.

  1. ROT subventionerar arbete som kräver yrkeskunnande och utbildning.
  2. ROT driver upp kostnader på bostäder
  3. ROT driver upp kostnader på arbetskraft i den redan överhettade byggbranschen
  4. ROT diskriminerar medborgare som inte äger sin bostad

Sammantaget är det givet att politiken – sett till de fyra påståendena ovan – i bred enighet borde kunna besluta om att avskaffa ROT-avdragen.

Statistiken för 2016, året då ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent visar också att avdraget varit för högt. Trots en hamstringseffekt med extra mycket ROT under de sista månaderna med högt avdrag 2015 minskade inte volymen särskilt mycket under 2016. Trots att avdraget sänktes med 50 procent minskade volymen av tjänster som köptes endast med 6 procent. Eftersom köparna nu stod för en större del av kakan minskade statens kostnad med hela med 8,4 miljarder. Om det stämmer som Företagarna säger att 5000 jobb gått förlorade (vilket är tveksamt sett till att volymen minskade så lite) var statens kostnad för dessa jobb över 1,7 miljoner kronor styck. Långt mer än vad till exempel personliga assistenter kostar.

Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.
Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.

Sedan siffrorna kom har Liberalerna, de flesta andra partier, släppt kravet på att återställa ROT-avdraget. Bra. Det tidigare nivån var helt enkelt en subvention av välbeställda som varken gav utslag i ökad konsumtion eller fler jobb.