Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Läste SvD på väg till jobbet igår. Allianspartierna frågades ut om sina ställningstaganden inför debatten om försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet. M och L klarade sig hyggligt. C och KD bjöd på en provkarta av självbedrägeri. Jag surnade till och fick in en text hos Dagens Arena under förmiddagen.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Mediauppgifter pekar ut en stängning av vårdcentralen i Alunda under sommaren som en möjlig lösning på problem med personalbrist i den landstingsdrivna primärvården. Liberalerna anser att reglerna för primärvård är tydliga. Det finns avtal som ska säkra vård för medborgarna. Det innebär att ingen ska få sin vårdcentral undanryckt med kort varsel. Uppsägningstiden som gäller i primärvården är 12 månader. Det är viktigt både för patienterna och för möjligheten att hinna etablera en ny verksamhet.
Varför har vi då dessa regler? Ett svar är såklart att skapa rättvisa spelregler mellan olika vårdcentraler som – faktiskt – konkurrerar om patienterna. Ett viktigare svar är dock att säkra långsiktighet och stabilitet för oss medborgare. Det är ytterst därför en nedläggning av en vårdcentral måste föregås av uppsägning av avtalet och därefter ska verksamheten fortgå i 12 månader. Det här är kända fakta för alla som driver primärvård i länet och syftet är naturligtvis att skapa stabilitet för patienterna. Utöver det har primärvården en viktig roll i jour- och beredskapsverksamhet. Det handlar inte bara om katastrofer och större olyckor utan också om sådant som råd till kommunala vårdverksamheter. När en vårdcentral stänger måste nya rutiner upprättas.
I media har uppgifter om semesterstängt förekommit. Det är inte heller i enlighet med avtalen.
Men om det inte går? Ja ytterst måste då Vårdstyrelsen häva avtalet med hänvisning till brister. I ett sådant fall finns möjlighet att utkräva skadestånd av vårdgivaren. Dessutom finns möjlighet att för landstinget och Vårdstyrelsen att handla upp en annan aktör som tar över. Den vårdgivare som inte klarat sina förpliktelser får då stå för merkostnaderna.
Något skadestånd kommer det inte att bli. Landstinget kan knappast utkräva det av sig själv. Att handla upp en annan aktör vore dock en möjlighet, men det rimliga är att den landstingsdrivna primärvården löser problemet. Att det går att rekrytera personal finns det exempel på ute i länet, Jag var nyligen i kontakt med en annan vårdcentral i en av länets mindre orter där det tidigare varit svårt att rekrytera, men som nu har egen personal på alla tjänster. Att kortsiktigt lösa ett personalproblem genom att krypa ur sina förpliktelser kan inte vara en lösning. Landstingets egen primärvård får anstränga sig bättre.
Slutligen. Jag har tidigare kritiserat släpphänt uppföljning av avtal med privata vårdcentraler. Det handlar inte om driftsform utan om att avtalen utgör den politiska styrning vi har. Det är ytterst genom dem medborgaren kan påverka verksamheten. Har vi bestämt att en vårdcentral inte ska kunna stänga med mindre än 12 månaders varsel så gäller det, avsett om det är landstinget eller ett privat företag som står för driften.
(Bilder ovan från gällande avtal inom vårdval Vårdcentral.)
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Skriver i Corren tillsammans med riksdagsledamot Mathias Sundin och liberaler från olika delar av landet om att Liberalerna måste ompröva beslutet att sälja Vattenfalls kolkraft och kolgruvor.
På nära håll hittar vi ingen större klimatbov än den tyska kolkraften. Genom helstatliga Vattenfalls ägande har vi en unik påverkansmöjlighet. Antingen säljer vi till någon som vill elda på så mycket det går, eller så tar vi ansvar för att börja förhandla om en utfasning. I artikeln lyfter vi också det ofta bortglömda perspektivet Sveriges varumärke. Ska vi locka framtida investeringar från framsynta bolag kan vi inte ha smutsiga händer.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
En motion från Liberalerna om att rusta upp byggnaderna för kvinno- och barnsjukvård på Akademiska blev liggande i 10 månader utan egentlig åtgärd och avslogs sedan. Vi surar på UNT Debatt.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Frasen ”Sverige är sämst i Europa” inleder nu allt fler politiska budskap. Inte sällan åtföljt av en slutsats om hur det skulle vara om vi var som genomsnittet i EU. Vi är sämst på integration. Sämst på enkla jobb. Och nu senast tydligen också sämst på jämställd arbetsmarknad. Sverige ”har den mest könssegregerade arbetsmarknaden inom EU” dundrar Liberala Kvinnor i senaste numret av Tidningen NU. Det beror såklart på vad man mäter. Jag tycker verkligen inte att vi saknar utmaningar, men undrar om inte ”Sverige är sämst”-folket ibland gör det lite för enkelt för sig. Är verkligen jämförelserna relevanta? Ett enkelt sätt att testa är att ställa motfrågan:
– OK, men vilka länder lyckas bäst då? Vi borde ju rimligtvis försöka lära oss av dem.
Låt oss göra det, och låt oss börja med ”sämst på integration”. Här brukar näringslivshögern visa ett diagram där Sverige har störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det är såklart ett problem att utrikes födda i mycket mindre utsträckning har jobb. Men vilka länder lyckas? Bäst i klassen är enligt samma diagram Ungern och några länder i Sydeuropa. Vanligtvis förknippade med stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Hur stor andel utrikes födda som finns i respektive land syns inte heller här.
Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.
Tittar vi på disciplinen ”enkla jobb” blir resultatet snarlikt. Inte överraskande har länder med vad vi i vanliga fall skulle kalla mindre utvecklade ekonomier en högre andel enkla jobb på sina arbetsmarknader. Helt enkelt för att de har en lägre andel kvalificerade. Det är naturligt, men frågan är om det är relevant att jämföra med för oss?
Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.
Sedan var det den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är lite oklart hur Liberala Kvinnor menar, men i en aktuell undersökning – Gender Equality Index – finns faktiskt en kategori där Sverige hamnar i botten. Det gäller när man mäter hur stor andel av kvinnorna på arbetsmarknaden som arbetar inom skola, vård och omsorg jämfört med männen. Vilka länder som hamnar i topp? Jo, det blir såklart länder med liten offentlig sektor. Länder där framförallt vård och omsorg i stor utsträckning utförs som obetalt (kvinno-)arbete. Cypern, Rumänien och Grekland toppar listan. Det är knappast länder som vi i vanliga fall ser som förebilder på jämställdhetsområdet. Det borde vi inte göra nu heller.
Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)
Bättre då att kolla in resultaten från Gender Equality Index i stort. Sverige toppar. Länderna i södra Europa återfinns en bra bit ner.
Sverige toppar den senaste Gender Equality Index.
Nu invänder kanske någon att det trots allt borde ligga något i statistiken, att vi borde lära något av att vi så ofta är sämst. OK. Då borde vi också lära oss av de länder som ofta ligger högt. Det finns länder som ligger hyggligt till i alla tre, exempel på det är Italien, Spanien och Portugal. De har litet sysselsättningsgap, stor andel enkla jobb och – med måttet som avser kvinnor i skola, vård och omsorg – en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Vill vi vara som dem? Är de relevanta länder att jämföra med? Några intressanta nyckeltal nedan:
Siffrorna talar för sig själva. Sverige ligger på viktiga områden långt före, men har också när det gäller flyktingar och utrikes födda en helt annan situation. Vill man inte titta på siffror så räcker det ganska bra med att studera den ekonomiska utvecklingen de senaste femton åren. Sverige i rött nedan. Spanien hade en lovande utveckling några år men har tappat kraftigt sedan 2008. Italien och Portugal spelar i en lägre serie.
Utveckling av BNP sedan 2000.
Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men om vi ska leta exempel att lära oss av tycker jag att vi kan hitta mer relevanta länder än de sydeuropeiska. Därmed tycker jag också att det blir irrelevant göra politik av att Sverige är sämst i Europa. I många fall är det tvärtom så att vi lyckas ganska bra och vi skulle komma långt genom att lära oss av de framgångsexempel som finns på betydligt närmre håll.
Vi har också med vårt mycket större flyktingmottagande helt annorlunda förutsättningar, vilket gör att vi borde titta mer på länder som liknar oss också i det avseendet. Snittet i EU är helt enkelt för dåligt där.
Slutligen Att en stor del av vår utrikes födda befolkning kommer från en tidigare flyktingvåg är också intressant. Det här diagrammet från Ekonomifakta (se nedan) borde vi prata mer om. Vad gjorde vi rätt då? Kan vi uppdatera åtgärderna till nutid? Den här gången ser vi visserligen ingen snabb nedgång av antalet asylsökande, men desto större skäl att analysera vad vi gjorde rätt på nittiotalet.
Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Mycket Palme i flödet i helgen. Jag var på plats på den omtalat hårda debatten mellan Palme och Adelsohn 1985. Den hölls i Västerås konserthus och lokala ungdomar som jobbade hårt i valrörelsen belönades med en plats. Jag var med i det då skapligt liberala MSU (MUF) på min gymnasieskola.
Olof Palme i talarstolen i debatten mot Ulf Adelsohn i Västerås konsertsal 1985 (bild från SVT:s sändning).
Någon dag senare gjorde förresten en annan partiledare succé med lugn och saklighet i en partiledarintervju och Westerberg-effekten blev ett faktum.
Jag läser flera inlägg och texter med fokus på Palme och utrikespolitik, bland annat Linda Nordlund i SvD. Lite kommentarer till den och andra texter här. Högst relevant kritik om Palme och Kuba. Men jag tänker också lite att ”vem är jag att kritisera det?”. Det parti jag var med i under gymnasiet (jag gick ur M våren efter valet pga konservativ backlash) hade verkligen ingen vidare historia vad gäller sjuttiotalsdiktaturer. Bohman motsatte sig alla åtgärder mot Sydafrika, så kraftfullt att den borgerliga trepartiregeringen inte kom vidare i frågan. Men inget värre än att C och FP i alla fall glatt samarbetade med M. Det var först med Ullstens minoritetsregering som det blev en öppning och riksdagen kunde besluta om stopp för investeringar i Sydafrika. Då med stöd över blockgränsen. M var fortsatt emot sanktioner.
När det gäller neutralitetspolitiken och relationen till NATO är det sant att det hycklades ordentligt. Men var det bara Palmes fel? Han blev statsminister 1969 och under de dryga 16 som gick fram till mordet styrdes Sverige under 6 år av borgerliga regeringar. Sällan är väl dessa år så osynliggjorda som när borgerlig ungdom av idag pratar om Palme. Det är som att Palme styrde hela tiden. De borgerliga regeringsåren finns liksom bara när någon åldrad företrädare ska uppmärksammas på en kongress. Varför är det så? Under mina 9 grundskoleår var det borgerlig statsminister under 6. Och säkerhetspolitiken på den tiden uppfattar i alla fall jag som ett område med större samförstånd än idag. Ansvar för hyckleriet torde kunna utkrävas också av en rad borgerliga ledare.
När det gäller Sovjetunionen så är det ju välkänt att uttalanden om ”diktaturens kreatur” avsåg den sovjetstyrda tjeckiska regimen så nog uppfattades det som kraftig kritik av Sovjetunionen. Eftersom jag fanns på den borgerliga sidan hade jag gärna sett hårdare kritik mot östblocket, inte bara från Palmes regeringar utan också från de borgerliga, men att avfärda svensk socialdemokratis syn på Sovjet med det lösryckta citat som Linda Nordlund använder i SvD tycker jag är ohistoriskt. Den kamp om bilden av öststaterna som fördes mellan S och VPK på sjuttio- och åttiotalen var högst reell. Som jag skrev nyss hade jag gärna sett hårdare kritik, men kolla upp Palme och Werner om invasionen av Afghanistan t.ex: ”Werner börjar få rutin på att uttala sig mot sina partibröders illdåd i olika delar av världen. Men han borde fråga sig om det inte är något fel på leninismen.”
Nyanserad bild är alltid bra, men personligen måste jag säga att jag har större problem med en hel del inrikespolitik – som synen på media, motståndet mot det som inom socialdemokratin kallades egenmakt och naturligtvis löntagarfonder – än hur Palme hanterade Sovjet. I alla fall sett till de alternativ som då stod till buds.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Vård och omsorg står inför stora utmaningar när vi blir fler och äldre. Pessimistens prognos lyder ”vi får aldrig tag i tillräckligt med stålar, och om vi mot förmodan får det så hittar vi i alla fall inte tillräckligt med personal”. Så lär det gå om vi inte försöker.
Häromveckan gjorde vi Liberaler i Uppsala läns landsting ett utspel tillsammans med S och MP för att lösa framtidens behov. I UNT 26/2 skrev vi om Liberalernas nya förslag att återinföra vårdbiträden. För att lösa framtidens behov behöver vi se över vilka arbetsuppgifter som görs av onödigt kvalificerad personal som vi redan har brist på för att kunna sprida uppgifterna på fler.
Det handlar om stora behov i framtidens vård och omsorg. Tabellen nedan är från SKL:s (Sverges Kommuner och Landstings) senaste rapport och visar behovet inom kommunal vård och omsorg.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Landstingets nya organisation har börjat verka och den nya Vårdstyrelsen har börjat arbeta. Jag är ordinarie ledamot för Liberalerna och i Vårdstyrelsen hanterar vi frågor som rör primärvård, tandvård samt hälsa- och habilitering.
Utdrag ur landstingets nyhetsbrev från landstingsfullmäktige 30/9. Klicka för att läsa hela.
På mötet tidigare i februari beslutade vi om det som kallas verksamhetsuppdrag för de olika verksamheterna. I praktiken är det en sorts verksamhetsplaner. Några saker fick vi gehör för, men inte alla. Mest illavarslande var att de rödgröna inte ville lyfta in ett avsnitt om att motverka våld i nära relationer i verksamhetsuppdraget för folktandvården. Detta trots att vi fick bifall på en motion om just detta så sent som i september, se bild till höger. Vårt förslag avvisades med hänvisning till ren formalia och vi kommer att återkomma under våren för att få fart på arbetet.
För att få vården närmare medborgarna vill vi i samarbete med övriga förvaltningar ta fram en plan för hur den mobila verksamheten både inom akutvård och specialiserad hemsjukvård ska utökas i hela länet. Idag finns inte samma möjligheter till god vård utanför framförallt Uppsala tätort men landstinget har ansvar för hela länet och det är viktigt att även den som är bosatt på landsbygden och på mindre orter får del av de mobila teamen.
Tillsammans med representanter från m, c och kd skrev jag om behovet av att satsa på mer vård nära medborgarna i Enköpingsposten 10/2.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Liberalernas Lina Nordquist tillsammans med Malena Ranch (mp) och Bertil Kinnunen (s)
Om 15 år börjar 60-talisterna gå i pension. Det innebär inte att (vi) blir sjuka och krassliga, men de försvinner ut arbetskraften. Det är kanske den största utmaningen för inte bara vård och omsorg utan också för många andra sektorer i samhället. Om det handlar initiativet ”från flyktingförläggning till fikarum” som Liberalerna presenterade tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet på en pressträff den 4/2. Det handlar i korthet om att:
Prioritera upp arbetet med att ordna praktikplatser
Förbereda arbetsplatser på att ta emot och handleda praktikanter
Kartlägga kompetens i samband med hälsundersökningar
Bakgrunden är både att vi redan idag kan peka ut områden med stora behov och att vi nu snabbt får nya medborgare som kan hjälpa till. Det lär dock inte lösa sig utan ansträngning.
Att det finns budgetmedel för att ta emot nyanlända som behöver göra praktik medför inte att det automatiskt blir några praktikplatser. Utan samarbete med andra myndigheter kommer det fattas kunskaper i svenska. Utan att ta reda på både kompetens och brist på kompetens blir det svårt att satsa på rätt insatser. Det behövs alltså insatser också för arbetsgivare och chefer på olika nivåer i vård och omsorg.
Bara i äldreomsorgen i Uppsala län väntas en brist på en bit över 2000 personer redan 2030. Med tanke på att det motsvarar gott och väl en hel procent av den arbetsföra befolkningen så är det en stor utmaning.
Initiativet var från början en motion från oss i Liberalerna som vi verkligen ville få gehör för och istället för den vanliga vägen hittade vi en möjlighet att tillsammans med S och MP resonera ihop oss och lägga samman förslag från både oss och dem. Nu handlar det om att få detta infört i organisationen och att vi lyckas ta med det hela in i den nya regionbildningen, Region Uppsala län. Där kommer vi mer naturligt att kunna dra nytta av också verksamheter inom nuvarande det regionförbundet, inte minst Vård- och Omsorgscollege.
Sen är det inte bara i vården och omsorg det väntas bli tufft att hitta personal. På SCB:s lista över framtida bristyrken ligger flera gymnasieyrken i topp.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Siffrorna för varje parti analyseras i media och hela undersökningen finns lätt tillgänglig. Det som förundrar och skrämmer mig är de stora könsskillnaderna. På varje kvinna som stöder SD går det fortfarande en bit över fem som stöder andra partier. På varje sverigedemokratisk manlig väljare går det nu bara 3 män som väjer något parti ur Alliansen, de rödgröna eller kategorin övriga (vilket i praktiken är Fi).
Partisympatier enligt SCB i november 2015. I gruppen Etablerade partier ingår KD, M, C, L, S, MP, V.
SCB redovisar siffrorna per parti. För varje enskilt parti blir inte skillnaderna i kön så stora, undantaget SD. Sammantaget – med de etablerade partierna (KD,M,C, L, S, MP och V) som en färg i diagrammet ovan – blir bilden en annan. Det politiska landskapet ändras snabbt. Vad drar vi i de etablerade partierna för slutsats? Ser vi SD-väljarna som förlorade? Är det rimligt att driva valkampanj på temat alliansen mot de rödgröna när bara tre av fyra manliga väljare är i spel? Blir det mer logiskt att satsa på kvinnorna? Där har vi fortfarande fem av sex att slåss om. Vilka konsekvenser får de stora könsskillnaderna i röstningsmönster för demokratin? För partierna? För tilltron till det offentliga?
Följer vi de gängse målgruppsanalyserna och ”vattna-där-det-växer”-kampanjteorierna så riskerar skillnaderna dessutom öka.
Det är dags att börja göra något annorlunda. Som jag skrev i en text i Magasinet Arena i början av november finns det två sätt att förhindra att SD får inflytande: Vi kan övertyga deras väljare att rösta på andra partier, eller så kan vi samarbeta över blockgränsen. Uppenbart handlar det här om att i första hand rikta insatser för att övertyga manliga väljare. Med knappt tre år kvar till valet är kanske detta den stora strategiska frågan.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Att det finns budgetmedel för att ta emot nyanlända som behöver göra praktik medför inte att det automatiskt blir några praktikplatser. Utan samarbete med andra myndigheter kommer det fattas kunskaper i svenska. Utan att ta reda på både kompetens och brist på kompetens blir det svårt att satsa på rätt insatser. Det behövs alltså insatser också för arbetsgivare och chefer på olika nivåer i vård och omsorg.
SCB redovisar siffrorna per parti. För varje enskilt parti blir inte skillnaderna i kön så stora, undantaget SD. Sammantaget – med de etablerade partierna (KD,M,C, L, S, MP och V) som en färg i diagrammet ovan – blir bilden en annan. Det politiska landskapet ändras snabbt. Vad drar vi i de etablerade partierna för slutsats? Ser vi SD-väljarna som förlorade? Är det rimligt att driva valkampanj på temat alliansen mot de rödgröna när bara tre av fyra manliga väljare är i spel? Blir det mer logiskt att satsa på kvinnorna? Där har vi fortfarande fem av sex att slåss om. Vilka konsekvenser får de stora könsskillnaderna i röstningsmönster för demokratin? För partierna? För tilltron till det offentliga?