”Riksrevisionen konstaterar dock att regeringens bedömning att reformen är självfinansierad har svagt empiriskt stöd.”
Visst finns det positiva effekter i form av ökat arbetsutbud, men Riksrevisionen pekar på bristande träffsäkerhet. Det är bara 31 procent av RUT-köparna som har hemmavarande barn! Det är alltså till största delen andra än barnfamiljer som livspusslar med RUT. Riksrevisionen pekar, precis som Johanna Rickne i en rapport i våras, på att sysselsättningen i RUT-företag till stor del utgörs av EU- invandrare. Uppåt 30 procent (!) av nya rutarbetare var inte folkbokförda i Sverige året innan och majoriteten av dessa kom från EU. Arbetskraftsinvandring alltså. Sammanfattat i stycket: ”en förhållandevis stor andel av de som fick jobb i rutbranschen är personer som kommit till Sverige från andra EU-länder, sannolikt i syfte att arbeta med ruttjänster. Effekten på de offentliga finanserna av denna arbetskraftsinvandring är svårbedömd”
Svårbedömd, var ordet. Det som är lätt att konstatera är dock att RUT inte är den integrationsmotor som förespråkarna brukat tala om. Det argumentet lär vi få höra allt mer sällan nu förmodar jag.
Att läsa argumenten för avdraget i rapporten i kombination med Riksrevisionens slutsatser är smått brutalt:
”Riksrevisionen har även granskat regeringens bedömning att reformen är självfinansierad på sikt. Granskningen visar att centrala antaganden saknar empiriskt stöd. ”
Aj.
Riksrevisor Stefan Lundgren säger att intäkterna från RUT ”tydligt understiger kostnaderna för rutavdraget. Därutöver tillkommer negativa effekter på statsfinanserna av att hushållens konsumtion av andra varor och tjänster minskar”.
Trots att de flesta rutköparna handlar för små belopp är det storkonsumenterna som ger avtryck i statistiken: ” År 2017 gick 43 procent av det totala avdragsbeloppet till 11 procent av de rutköpande hushållen”. Och fördelningsprofilen är, ja, sådär…
”Mer än hälften av avdragsbeloppet går till femtedelen med högst inkomster”.
Svarta till vita jobb då? Jo. Riksrevisionen börjar med en känga till regeringen för att ha använt högre antaganden om den svarta sektorns storlek än Skatteverket. Rätt så hårt här:
Om man antar samma omvandling av svart till vit inom städ, barnpassning och trädgård ”så blir Finansdepartementets beräkning av omvandlingen av svarta jobb till vita inom hushållstjänster sammantaget 23 gånger högre än vad Skatteverkets undersökningar indikerar.”
23 gånger!
Men visst köps det ändå mindre svart? Jodå, det är bara det att: ”nedgången är av ungefär samma magnitud för reparation eller hjälp med bil och båt, som inte subventionerats”
Men det blir väl ändå extra pengar för att RUT-köparna hinner jobba mer? Nja:
”Sammantaget bedömer Riksrevisionen att det inte finns stöd för Finansdepartementets antagande att hälften av den frigjorda tiden används till ökat marknadsarbete. ”
Rapportens rekommendationer är dock modesta: att se över långsiktiga effekter vid förslag om förändringar och att beakta arbetskraftsinvandringen vid åtgärder som syftar till att öka sysselsättningen, inte minst bland dem med svag anknytning till arbetsmarknaden.
En sak som fortfarande saknas i den senaste tidens rapporter är uppgifter om förekomsten av underleverantörskedjor. TCO var inne lite på det i sin rapport, men det skulle behövas mer fakta där. Förekommer utstationering? Bemanningsföretag? I vilken omfattning?
Förhoppningsvis städar Riksrevisionen bort en del av de mest fantasifulla antagandena, beräkningarna och förhoppningarna ur debatten. Hoppas istället att TCO:s förslag om tak per timme, krav på arbetsvillkor, stoppat höjt tak och stoppade utvidgningar kan komma in istället.
Finns det då inget bra? Jo, de som fått jobb i och med RUT har fått det bättre. Jag är dock övertygad om att om vi satsat skattepengar på till exempel hemtjänst för sjuka och behövande istället för hemstädning för friska och arbetande så hade det blivit jobb där också. Med samma positiva effekter för de anställda.
Oroar mig allt mer för att vår gemensamt finansierade sjukvård ska ersättas av efterfrågestyrda och till allt större del privatfinansierade verksamheter. Samtidigt pågår en digitalisering som jag tycker genomförs med alltför stora förhoppningar och för lite eftertanke. Den riskerar att skapa både integritetsproblem och etiska problem. Häromveckan skrev politiker av olika kulör från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, en artikel som jag tyckte illustrerade mina farhågor. Jag skrev därför ett svar till dem i Dagens Medicin:
”Det är naturligtvis möjligt att regioner och kommuner ”underskattat kraften och hastigheten i den digitala omställningen”, som SKR-politikerna skriver, men jag menar att det inte är grundorsaken utan snarast ett symptom på ett mycket större problem.
Politiker i regioner och kommuner har underskattat kraften i de marknadsmekanismer som regering och riksdag, och ibland de själva, släppt lösa. Politiker på alla nivåer tycks ha missat grundläggande kunskap om hur marknadsekonomi fungerar och dessutom ofta misstagit efterfrågan för behov.”
När friskolesystemet infördes fick friskolorna 85 procent av den kommunala kostnaden i ersättningen. Idag skriver jag i Dagens Arena om det bortglömda beslutet då ersättningen höjdes till 100 procent, om konsekvenserna det fick och varför beslutet måste rivas upp.
Härom morgonen surade jag på twitter om hur topp-politiker som säljer sitt kontaktnät och kunnande till lobbyistbranschen skadar tilltron till demokratin. Jag klippte ihop det till ett facebook-inlägg som tydligen var så intressant att jag erbjöds göra en debattartikel av det. Den kom i TCO:s tidning Arbetsvärlden idag.
Bland kritiker av vårt skolsystem – marknadsskolan – är det vanligt med krav på att socialdemokraterna ska bryta det som kallas januariavtalet* mellan S, MP, C och L. Kritikerna menar att överenskommelsen förhindrar utbildningsminister Anna Ekström att göra något åt skolmarknadens skadeverkningar och att hon därför borde slåss för att bryta den.
När det gäller skolan tycker jag att kritikerna har fel. Både om att överenskommelsen ska brytas och om vad den innebär. Tvärtom är det så att just när det gäller skolan kan januariavtalet bidra till skarpa politiska förslag och förändringar i rätt riktning redan under det kommande året. Förändringar som med säkerhet inte skulle blivit aktuella utan det regeringssamarbete som S nu ingår i. För mig som s-medlem är det här högprioriterade frågor.
Att januariavtalet förhindrar socialdemokraterna att som kritikerna säger ”prata om marknadsskolan” stämmer helt enkelt inte. Dörren till förslag om formella vinstbegränsningar är stängd, men i övrigt finns ändå rimligt bra möjligheter att påverka hur skolmarknaden fungerar. I punkt 54 med rubriken Ge likvärdiga förutsättningar står t.ex att regeringen ska ”Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan”.
Som det ser ut nu kommer 2020 att bli ett viktigt år när det gäller politiska förslag om skolan och mycket kommer hända redan i vår. Här är några av mina förhoppningar:
Redan i början av februari kommer Lars Stjernkvist med Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola (U 2018:01). Den här utredningen har en så skarp formulering i direktiven att det är förvånande att de inte mötte mer protester från marknadsskolans försvarare. Utredaren ska nämligen:
”föreslå vid behov hur utbildning inom gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna kan planeras och dimensioneras inom ramen för en regional planeringsmodell, utifrån en analys av dagens situation”
Ur direktiven till utredningen U 2018:5.
Eller i klartext: Hej då etableringsfrihet. Jo. Det står dessutom att utredaren ska ”överväga och föreslå hur enskilda huvudmäns utbildning vid fristående skolor kan inordnas i en modell för planering och dimensionering av gymnasial utbildning”.
UPPDATERING: OBS!Utredningen U2018:01 har fått förlängd tid och ska nu redovisas först i slutet av våren, 2020-06-01.
I slutet av mars kommer sedan Björn Åstrands förslag från utredningen Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (U 2018:05). Här har jag stora förhoppningar. Enligt direktiven ska utredningen föreslå ändrade regler för urval till fristående skolor för att uppnå en allsidig social sammansättning av elever. Det innebär rimligen att det är slut med kötid som urval. Om det blir verklighet av utredningsdirektivens skrivning om gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor är det dessutom slut med friskolekoncernernas möjligheter att hantera kön själva. Möjligheten att använda en många gånger uppblåst kö i marknadsföring mot föräldrar, politiker och investerare försvinner. Vidare ska utredningen se över resursernas betydelse för en jämlik kunskapsskola. Det är politiskt sprängstoff och kommer enligt direktiven handla både om resurser i sig och om hur resurser ska fördelas för ökad likvärdighet och bättre kunskapsresultat. Jag hoppas också på förslag som tar hänsyn till kommunernas mycket större ansvar för utbudet av skola, något de inte kompenseras för i dagens system.
Inget av ovan innebär något formellt slut för vinster i skolan, men skolmarknaden är ett komplext djur och består förutom av vinstdrift också av skolpeng, skolval, etableringsfrihet och utbudsansvar. Det finns flera parametrar att ändra på. Om politiken förmår försvara och driva igenom förslag från utredningarna kommer effekterna att blir stora.
Utöver detta kan den kommande utredningen om statligt huvudmannaskap för skolan bli intressant. För första gången kommer kanske frågan om vem som ska vara huvudman för de fristående skolorna att utredas ordentligt. Idag är de sina egna huvudmän utan att någon egentligen kan förklara hur det gick till.
Det kan förvisso finnas skäl att bryta regeringssamarbetet ändå – själv är jag mycket bekymrad över utvecklingen på arbetsmarknadspolitikens område – men när det gäller skolan är det faktiskt januariavtalet som just nu är förutsättningen för att förslag om etablering, urval och finansiering ska kunna bli verklighet.
De saker S kan göra i regeringsställning kan S helt enkelt inte göra i opposition. Alternativet till små steg i rätt riktning är tyvärr inte en stor och fantastisk reform. Alternativet är fyra år med en fortsatt utveckling åt fel håll. Visst, fyra år i opposition kunde S använda till skarpare opinionsbildning och hårdare kritik. Det vore dock ett högt spel. För vad hade vi fått utan januariavtalet? Ja, vi hade sannolikt sett åtminstone utredningen om grundskolan ovan begravas på samma sätt som skolkommissionen. Troligen hade inga av de förändringar som nu kan bli aktuella blivit av överhuvudtaget. Att döma av centerpartiets utspel om offentlighetsprincipenoch övriga partiers tystlåtenhet om densamma kan vi räkna med att den också lagts på is. Sett till alliansens gemensamma reformagenda från innan valet hade två-åriga gymnasieutbildningar redan varit på gång, betyg i årskurs fyra skulle mycket väl kunnat bli obligatoriskt istället för frivilligt och ordningsomdömen vore återinförda på svenska skolavslutningar. Utöver det, och inte minst viktigt, koncernerna hade i kraft av minskad politisk osäkerhet om deras villkor kunnat växa ännu snabbare än vad de redan gör.
Nu är det viktigt att politiska företrädare är förberedda och snabbt kan försvara och argumentera för förslag från utredningarna även om det skulle börja blåsa. Sådan opinionsbildning måste förutom stöd till förslag i rätt riktning ta sikte på ett starkare väljarstöd i nästa val. Det är bristande väljarstöd som mer än regeringssamarbetet fördröjer och förhindrar nödvändiga reformer.
Kritiker av marknadsskolan kan under våren hjälpa till att opinionsbilda för förslag i den riktning som vi kan förvänta oss av utredningarna. Det ska jag göra.
*Januariavtalet kallas av dess kritiker ofta för januariöverenskommelsen (JÖK). Jag har här använt den benämning som de ingående partierna själva använde.
I sista numret av Aktuell i Politiken (AiP) 2019 skrev jag om arbetsvillkor i offentligt finansierade jobb. Förutom att det var nytt för mig att skriva ”vi socialdemokrater” i en text så är det ett område som jag tycker måste prioriteras. Eftersom AiP inte publicerar alla texter på nätet finns den nu i sin helhet här:
Borgerliga partier pratar gärna om hur den stora klyftan finns mellan dem som har och dem som inte har ett jobb. Det är en försåtlig argumentation. Dels för att den klyftan ökar till följd av politiska beslut som samma partier drivit på för, dels för att frasen nästan genomgående används för att slippa svara på frågor om ökande klyftor mellan olika grupper av arbetstagare. Otrygga arbetsvillkor och osäkra inkomster är en realitet för växande grupper och är samtidigt ingredienser i ett – av allt att döma – säkert recept på två saker:
Ökad privat finansiering av välfärd, med argumentet att den gemensamma ”inte fungerar”. Ofta i nya organisationsformer som innebär ännu fler anställningar med osäkra och otrygga villkor.
Ökad grogrund för krafter som vill polarisera, leta syndabockar och skylla samhällets brister på de som byggde välfärden.
Tänk dig pensionären, hen som oroas och upprörs av nya ansikten i hemtjänsten varje vecka. Eller tänk småföretagaren som ser nära och kära tvingas jobba delade turer till låga löner. Eller den kroniskt sjuke som missar läkarbesök när sjukresor och färdtjänst misslyckas. Tänk föräldrarna som ser sina barn kämpa med andrahandskontrakt på bostadsmarknaden eftersom deras otrygga jobb diskvalificerar dem från både lån och förstahandskontrakt.
Otrygga arbetsvillkor gör att oro och misstro sprider sig. Riksdagen är en del av problemet med lagstiftning om allmän visstidsanställning och stopp för krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling, men hela ansvaret kan inte läggas där.
När hemtjänsten tvingas till delade turer eller går över till allt fler otrygga anställningar går det inte att skylla bara på riksdagen. Det handlar om hur mycket pengar kommunpolitikerna satsat per timme hemtjänst och – om kommunen tillämpar LOV – vad som står i förfrågningsunderlaget.
När färdtjänst och sjukresor inte kommer i tid beror det allt oftare på att kraven och villkoren i den senaste upphandlingen var så dåliga att förarna måste prioritera andra körningar.
När fast anställda assistenter i flera kommuner tvingas övergå till osäkra anställningar hos privata utförare för att kommunen ska spara pengar är det i praktiken assistenterna själva som betalar genom försämrade arbetsvillkor. Och beslutet är politikens. Den lokala. Senast i min gamla hemkommun Uppsala med S i majoriteten.
När växande grupper har svårt att komma in på bostadsmarknaden är det ofta för att inte ens den skattefinansierade välfärden längre erbjuder trygga anställningar, sådana som krävs av banker och hyresvärdar.
Varför går vår gemensamt finansierade välfärd före när det gäller att tillämpa otrygga anställningar? Det drabbar inte bara den enskilde utan också välfärden i stort när det blir svårare att rekrytera. Varför ska över hälften av Sveriges nära 80 000 vårdbiträden ha en otrygg anställning? Hur kan närmare en femtedel av 140 000 i bristyrket undersköterskor sakna fast anställning? Varför jobbar 45 procent av personalen i svensk äldreomsorg delade turer minst en gång i månaden, när bara 2 procent gör det i Danmark?
Låt oss ta fram en gemensam handlingsplan för trygga och rimliga arbetsvillkor i alla kommuner och regioner, oavsett om vi socialdemokrater är med och styr eller ej. Ett bra stödmaterial kan säkert ordnas gemensamt, men arbetet måste göras lokalt.
Kartlägg. Var finns det otrygga arbetsvillkor i kommunens eller regionens verksamhet? Observera att det inte spelar roll om en privat utförare anlitats. Säger vi rätt till heltid i kommunen måste det gälla också det upphandlade äldreboendet. Det är våra skattepengar där också.
Agera. Arbeta fram politiska förslag för att påverka. Gör det i rätt tid, dvs i samband med budget eller upphandling.
Kommunicera. Se till att väljare, medlemmar och personal får reda på orsakerna till bristerna och vad vi försöker göra åt dem.
Det kommer att bli tydliga konflikter, alldeles oavsett vilka partier som styr. Säkert har vi ibland varit med och fattat beslut som skapat problemen, men det är ingen ursäkt för att låta dem fortgå.
Att komma åt problemen med otrygga anställningar kommer kosta, men vad är alternativet?
Det är när detta skrivs fortfarande oklart hur det går med regering, misstroendevotum och arbetsförmedling. En sak är dock redan klar. Debatten om privata utförare i välfärden, det som brukar kallas ”vinster i välfärden” är förändrad. Svensk höger i form av M och KD har inte bara släppt idén om etableringsfrihet som en grundläggande ideologisk fråga, de till och med raljerar över och baktalar tanken. Med tanke på att etableringsfrihet är en grundläggande byggsten i välfärdsmarknader som skola, hemtjänst och primärvård tycker jag att det är detta stort skifte.
I en diskussion på twitter beskrev kristdemokraternas policychef Johan Ingerö etableringsfrihet som att:
”vem som helst ska kunna få pengar för att göra folk anställningsbara via kristallterapi el dyl”.
Kristdemokraternas policyansvarige Johan Ingerö på twitter.
Det är hårda ord. Men inte bara det, Johan Ingerö står uppenbart väldigt långt ifrån borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.
Självklart kommer det här att få konsekvenser på fler välfärdsområden. Det är bra. Och det är hög tid. Tanken med etableringsfrihet inom arbetsförmedlingen var att den skulle införas enligt LOV (lagen om valfrihetssystem), alltså samma modell som gäller i primärvård och hemtjänst. Skolan är lite annorlunda och har etableringsfrihet reglerad i skollagen. Det är dock inte vilken lagtext som ska definiera etableringsfrihet som M och KD har problem med, de har problem med etableringsfrihet i sig.
Mats Green (M) i Aftonbladet 20191206
Moderaternas förklarade sin hållning i en debattartikel i Aftonbladet. Om den hade handlat om vård eller skola hade den sammanfattat mycket av kritiken mot etableringsfrihet inom de områdena ganska bra. Det här stycket till exempel:
Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare. I en så här stor reform vill vi inte ha ett stort antal aktörer redan från början eftersom det riskerar att leda till missbruk och fusk.
Ur debattartikel av Mats Green, arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)
Det ligger såklart nära tillhands att byta ut arbetsförmedlare mot något annat välfärdsområde. Hittills har missförhållanden med oseriösa aktörer i skolan (tänk SÄPO-ingripanden, betygsinflation, pengar till utlandet etc) bemötts med att sådana problem kan lösas med mer mer kontroll. Nu föreslår inte moderaterna det alls. Tvärtom. Moderaterna vill istället ha ett system där det går att säkerställa att det inte blir för många aktörer, de vill säkra att systemet inte blir ineffektivt. Alltför många aktörer ”riskerar att leda till missbruk och fusk”.
Argumenten i moderaternas debattartikel är närmast exakt desamma som några av de vanligaste huvudargumenten mot etableringsfrihet i skolan, hemtjänsten och vården. Med etableringsfrihet tappar det allmänna kontroll över skolors placering och storlek, och på orter där för många skolor etablerar sig leder systemet förutom till problem med segregation också till ekonomisk ineffektivitet. Med för många företag i hemtjänsten blir den svåröverblickbar och risken för att oseriösa aktörer tar sig in ökar. Med etableringsfrihet kommer inte självklart vårdcentraler att öppna där de behövs utan där de kan vara lönsamma.
Att M och KD nu visat att etableringsfrihet inte är någon ideologisk principfråga på det sätt det tidigare låtit i debatten om vård och skola öppnar en helt ny spelplan där. Alldeles oavsett hur det går med arbetsförmedlingen. När det gäller skolan kommer det att märkas ganska snart.
Redan i vår kommer nämligen två utredningar, en om gymnasiet och en om grundskolan. Den ena ska ”föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt”, den andra ska svara på frågan ”Hur kan kommuner ges bättre förutsättningar att skapa en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter?” Båda kommer troligen att behöva beröra frågan om etableringsfrihet.
Konstruktiva krafter behöver nu gripa tillfället och förbereda politiska argument och förslag som gör att vi kan återta den demokratiskt styrda kontrollen över utbudet i skolan på samma sätt som moderaterna nu anser behövs inom arbetsförmedlingen. Det kommer antagligen att ta lite tid, men att svensk höger nu visat sig kunna förstå problem med etableringsfrihet i skattefinansierad verksamhet är ett stort steg framåt. De kommer inte kunna använda DDR-kortet lika reflexmässigt så fort någon ifrågasätter etableringsfrihet på skolans område. Det i sin tur bäddar för en debatt med färre slagord och fler konstruktiva förslag. Bra för skolan.
Liberala feminister har drivit ett enträget arbete för att peka på vikten av egen inkomst för kvinnor. Det är och har varit av stor betydelse. Dessutom har liberala feminister varit drivande i arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring. Oerhört viktigt och dessutom framgångsrikt. Själv var jag medlem i Liberala Kvinnor av dessa skäl fram till nån gång 2015-2016. Då tyckte jag att det började saknas balans mellan å ena sidan frågor om glastak och styrelseposter, å andra sidan arbetsvillkor för kvinnor i yrken med låga löner. Dessutom började stödet för en jämställd föräldraförsäkring vackla.
I slutet av 2016 röstade L i riksdagen emot ett förslag som skulle göra det möjligt att ställa krav på arbetsvillkor som tjänstepension och försäkringar i offentlig upphandling, något som skulle vara av stor betydelse i låglöneyrken, många kvinnodominerade, som städare eller vårdbiträde. Omsorg om företagen var den gången viktigare. Så här i efterhand blev det en pusselbit i den process som till slut gjorde att jag lämnade L och efter ytterligare ett år gick med i S.
I DN fanns för ett par veckor sedan en intressant intervju med Nancy Fraser om feminism och metoo. ”Den liberala feminismen vill krossa glastaket för ett fåtal, och låter fattiga kvinnor städa upp skärvorna”, säger hon. Tillspetsat förstås, men tyvärr tycker jag att det ligger en del i det sett till politisk retorik och politiska prioriteringar. Det är vanligare att se liberala feminister rycka ut och tala om flit eller uppmärksamma ett krossat glastak än att peka på problemet med otrygga anställningar i äldreomsorgen. Jag håller också helt med Nancy Fraser om att en viktig del i metoo faktiskt handlar om arbetsrätt, om hur rimliga och trygga anställningsvillkor är avgörande för att jämna ut den ojämna maktbalans som är förutsättningen för många fall av trakasserier.
Jämställdhetspolitik som alltför ensidigt riktar in sig på glastak, styrelseposter och förslag som framförallt berör höginkomsttagare riskerar att bli en sorts elitfeminism, en feminism för ett fåtal. Det kan såklart vara välförtjänt och rimligt att tala om flit när man har både riksdagsarvode, pension och fallskärm, men hur belönas då det hårda arbete som kvinnor gör i förskolor, äldreomsorg och hemtjänst? Ett hemtjänst-schema skulle nog ge många som arbetar i tjänstemannayrken helt nya perspektiv på flit. Mig själv inräknad. Ändå är pressen (nedåt) på arbetsvillkoren stark i flera kvinnodominerade yrken med dokumenterat hög arbetsbelastning.
Ser vi bakåt har politik som utformats i någorlunda samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler gett Sverige en unikt hög sysselsättningsgrad för kvinnor, alltså en unikt hög andel kvinnor med egen inkomst. Det är tråkigt att se att det samförståndet nu är brutet när det gäller arbetsvillkor. Själv är jag övertygad om att de frågorna tillhör de allra viktigaste för ett jämställt samhälle. Varför ska vårdbiträde vara det yrke där tidsbegränsade anställningar (=otrygga anställningar) är vanligast? Det är ju inte precis så att omsorgsbehovet i äldreomsorgen växlar kraftigt över tid. Topp fem yrken med otrygga anställningar domineras för övrigt av kvinnor. Fungerar samhället om de som arbetar med att ta hand om barn och äldre förvägras en anställningstrygghet som är självklar för stora delar av medelklassen? Jag tror inte det. Och vad hjälper en egen inkomst för den som behöver flytta om jobbet har lön och anställningsvillkor som gör att det varken går att låna pengar eller få ett hyreskontrakt?
Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016
Ett samhälle där kvinnor generellt har sämre trygghet på arbetsmarknaden är inte bara mindre jämställt, det motverkar också den liberala feminismens paroll om den trygghet, styrka och möjlighet till klassresor som en egen inkomst ger. Vi är på väg upp mot 30 procent tillfälligt anställda kvinnor i arbetaryrken samtidigt som andelen tillfälligt anställda män i tjänstemannayrken ligger konstant runt 10 procent. För mig har det blivit uppenbart att en feminism som bortser från arbetsvillkoren för stora grupper gör jämställdheten en otjänst. I den frågan finns det för övrigt saker att förbättra i fler partier än de borgerliga.
Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016
Uppdatering: I en tidigare version av inlägget fanns ett stycke om och ett citat ur en artikel från forskning.se om barnpassningstjänster och jämställdhet. Eftersom jag fått reda på att studien inte verkar ha stöd för artikelns tes om att sådana tjänster ökar och därtill tycks bygga på ett smalt urval har jag tagit bort dessa.
I torsdags kom Internationella Engelska Skolans (IES) årsredovisning för verksamhetsåret 2018/2019. Som alltid är koncernens information till finansmarknad och ägare högintressant. Om det är något gott som kommer av en börsnotering så är det en ökad transparens. Jag har läst och har både frågor och kommentarer. Det finns mycket i rapporten som är intressant för så olika grupper som aktieägare, politiker och allmänhet. Faktiskt oavsett vad man tycker om skolmarknaden i stort. Jag hoppas någon ägare till och med kan ställa några av frågorna på bolagsstämman den 21 november. Jag sammanfattar dem i alla fall i slutet. Men vi börjar från början.
Elever i kö
Från avsnittet Internationella Engelska Skolan i korthet.
På uppslaget Internationella Engelska Skolan i korthet står det ”191.700 i kö till de svenska IES-skolorna”.
Stämmer det? Redan på nästa sida är det plötsligt inte längre 191.700 i kö utan istället ”köregistreringar”. Anledningen är såklart att börsen ställer hårda krav på saklighet i dokument som en årsredovisning och då är med största säkerhet antalet köregistreringar en mer sann siffra. Inget hindrar ju elever från att stå i kö till flera skolor. När IES publicerar sina kvartalsrapporter till börsen brukar det därför vara ordet köregistreringar som används. Eftersom årsredovisningen redovisar kö på olika sätt på sid 4 och 6 hoppas jag någon aktieägare passar på och frågar om ur många individer det egentligen handlar om. Vi är många som undrar.
Jag tycker också att investerare borde fundera över begreppet kö. Hur många två-åringar finns det i kön? Kan någon av dem ta en plats som blir ledig i åk 4? Naturligtvis inte. Det handlar egentligen inte om en kö utan om ett system för föranmälan.
Relevanta uppgifter
för mig om jag vore investerare (något som jag inte planerar att bli) vore
förutom antalet individer också:
Åldersprofilen i kombination med information om till vilken årskurs de sökt, dvs hur många elever som kan komma att börja varje år.
Hur många av de som erbjuds plats som också tackar ja. Genom det system vi har idag finns ingen rangordning av val, ingen samordning av sökande och därmed inget sätt att veta ens lite säkert om en som står i kö, eller alltså snarare har föranmält sig, kommer att börja.
Betyg, behörighet och elevsammansättning
Under rubriken ”En bra skola är bra för samhället” presenterar IES tre nyckeltal som visar att en större andel av skolkoncernens elever med lågutbildade föräldrar når gymnasiebehörighet jämfört med rikssnittet, att skolkoncernen har en större andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittet och att skolans elever totalt sett når gymnasiebehörighet än andra skolor. Här blir det en del av vad man i statistiksammanhang ibland kallar för russinplockning.
Från sidan ”En bra skola är bra för samhället”.
Diagram från sidan 14.
På uppslaget innan finns ett diagram som visar att elever med lågutbildade föräldrar också lyckas bättre hos IES än i andra skolor. Det är bara det att en siffra saknas. Hur stor andel elever med lågutbildade föräldrar går det på IES? Svar: IES har en väsentligt lägre andel elever med lågutbildade föräldrar än vad som är fallet i riket i stort. Av alla elever i Sverige som gick ut åk 9 i år hade 41,6 procent lågutbildade föräldrar (definierat av Skolverket som föräldrar utan eftergymnasial utbildning). På IES var det bara 24,6 procent. Är det därför IES väljer att utelämna den siffran? Det är ju föräldrarnas utbildningsnivå som är den starkaste indikatorn på skolresultat. Om den funnits med hade resultaten framstått som lite mindre fantastiska? Kanske hade någon till och med dragit slutsatsen att IES profilering och rekrytering lämnar ansvaret för flertalet elever med lågutbildade föräldrar till kommunala skolor?
”– Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”
Ur Skolverkets rapport 467, 2018, ” Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” .
Siffran borde finnas med i IES årsredovisning om syftet är att på riktigt ge en bild av elevsammansättning och skolresultat. Det vore absolut rimligt med en fråga från investerarna:
Varför är andelen elever med utländsk bakgrund med i årsredovisningen, men inte andelen elever med lågutbildade föräldrar? Det är ju trots allt en viktigare indikator för skolframgång än utländsk bakgrund?
Hur lyckas då IES med konststycket att så effektivt sortera fram elever från familjer med högre utbildning? Det är ett av deras recept för framgång och frågan ligger kanske lite utanför årsredovisningen. Jag vill peka på två faktorer:
Kö. Genom att profilera och dimensionera verksamheten så att inte alla sökande får plats ges möjlighet att göra urval baserat på kötid. Det innebär att barn till föräldrar som sökt tidigt ges företräde. Ofta är föräldrar som säker tidigt sådana som själva har högre utbildning. Barn till nyanlända har såklart nästan ingen chans alls.
Språk. Att ha rätt att driva en så stor del av undervisningen på engelska gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de säker till IES.
Åter till betygen. IES redovisar också elevernas resultat på de nationella proven. Skolans elever lyckas bättre än genomsnittet, vilket såklart är helt förväntat sett till elevunderlaget. Det skriver inte TF vd Cecilia Marlow i sin redogörelse, men hon påpekar att de är noga med rättningen av nationella prov. Det stämmer. Skolinspektionens granskning av IES nationella prov visar inget konstigt. När det gäller slutbetyg redovisas sedan fina siffror. Hela 271 i meritvärde är långt över rikssnittet på 230. Däremot saknas information om betyg i relation till resultat på nationella prov. Investerarna får alltså inte reda på hur det ser ut med det som i dagligt tal kallas betygsinflation hos IES. I avsnittet systematiskt kvalitetsarbete på sidan 13 finns en skrivning som i alla fall antyder att det här är ett problem:
”Eventuella avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella proven samt avvikelser från IES snitt, respektive nationellt snitt, undersöks för att säkerställa att lärarna betygsätter på ett korrekt sätt.”
Ur avsnittet Systematiskt kvalitetsarbete i årsredovisningen.
Eftersom avvikelserna analyseras finns det sannolikt siffror, men de redovisas inte här. För en skolintresserad investerare borde betygsinflation vara högintressant, det är trots allt en av de senaste årens mest omdiskuterade frågor när det gäller friskolor och skolsystemet i stort. Av skolverkets statistik för 2018 (den senast tillgängliga) framgår t.ex. att i riket i snitt är det 28,7 procent av eleverna som får ett högre betyg i Svenska än vad de hade på nationella provet. Hos friskolor i stort är det 27,2 procent, men hos IES är det hela 35,1 procent. Med tanke på att IES redan från början har en högre andel elever med höga betyg på nationella provet får det nog anses vara en hög siffra. Den som redan skrivit högsta betyg kan ju inte få högre.
Från Skolverkets statistik 2018.
Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN) visade i en uppmärksammad rapport förra året hur friskolekoncerner sätter högre betyg än kommunala skolor. I rapporten pekas IES ut särskilt:
”En skola som tillhör någon av dessa koncerner har till exempel väsentligt högre betyg i hemkunskap än en kommunal skola med samma np-resultat i matematik. Det är upp till var och en att bedöma om det beror på att IES och Kunskapsskolan har elever som är särskilt bra på hemkunskap eller på att dessa koncerner har en generösare betygssättning.”
Jonas Vlachos om rapporten ”Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System” i Lärarnas Tidning.
Nya skolor
Årsredovisningens olika skrivningar om nya etableringar av skolor bjuder även den på en del intressant. Redan i den inledande Året i korthet står att ”Avtal tecknades om att starta skola i Skellefteå med start läsåret 2019/20”. För en investerare som är van vid riktig marknadsekonomi är det nog lätt att tro att avtalet handlar om att i utbyte mot skolpeng driva skola för ett visst antal elever, men så fungerar nu inte vårt skolsystem. Avtal med kommuner handlar om lokaler, inte om skoldrift. För att driva skola med finansiering bestående av kommunala (och i någon mån statliga) skattemedel skrivs inga avtal alls. Det här är mest en fördel för IES eftersom ingen köpare kan ställa krav, men för många aktieägare ter sig nog lösningen udda. Minst sagt.
En annan sak som är intressant är hur IES beskriver processen för att etablera nya skolor. Som vårt skolsystem fungerar är ju tanken at kommunerna ska ha så litet inflytande som möjligt över vilka fristående skolor som etablerar sig. Meningen är att det är föräldrars och elevers efterfrågan som ska styra, inte politikers. I de fall som beskrivs i årsredovisningen är det dock politiker som valt.
När det gäller etableringen i Skellefteå är det Maria Marklund, kommunalråd (S) och Kristina Sundin Johnsson, kommunchef, som uttalar sig och i årsredovisningen står följande: ”En viktig pusselbit som kommunen identifierat är att erbjuda en bra skola. Valet föll på IES, som läsåret 2019/20 öppnar en grundskola från förskoleklass till årskurs 9 samt fritidshem i Skellefteå.”
På nästa uppslag förklarar Maria Holm, biträdande skoldirektör i Helsingborgs kommun att ”Anledningen att vi valde IES bottnade bland annat i att IES har ett starkt varumärke”. Nog är det en lite märklig roll för en kommunanställd att delta i en friskolas marknadsföring gentemot investerare på detta sätt?
Det här borde vara intressant läsning för de mest hårdföra förespråkarna av etableringsfrihet. Hur blir det med den om politiker börjar välja friskolor till sina medborgare?
På sidan 19 framgår också tydligt att det inte alltid är friskolor som bedriver lobbyarbete för att få ett fördelaktigt lokalkontrakt. Ibland är det tvärtom. Om det är en rimlig roll för ett kommunalråd överlåter jag till andra att bedöma.
”I Landskrona hade Torkild Strandberg, liberal politiker och kommunstyrelsens ordförande, bedrivit ett intensivt lobbyarbete för att få IES att starta en skola i kommunen ända sedan 2008. Nio år senare, 2017, blev skolan verklighet.”
Ur avsnittet om hur IES gör kommuner mer attraktiva på sidan 19.
Inom området skollokaler finns en nu pågående diskussion om det lämpliga eller lagliga i att kommuner gynnar enskilda företag som IES med fördelaktiga hyresavtal. Sådana beslut har fattats i bland annat min gamla hemkommun Vallentuna. Där hade förvaltningsrätten synpunkter och stoppade avtalet. Det förvånar mig att denna händelse inte är med i avsnittet Väsentliga händelser efter rapportperiodens utgång. Det är också en punkt som rimligen borde finnas med i riskanalysen i slutet av årsredovisningen.
När vi kommer till avsnittet om lärare finns en uppgift som är svår att hitta för alla som följer skolstatistik. IES har nämligen ett undantag vilket gör att det inte går att se deras andel lärare med pedagogisk högskoleexamen på respektive skola i Skolverkets statistik. Lite oklart varför eftersom siffran finns på koncernnivå i statistiken. På IES har 38 procent av lärarna pedagogisk högskoleexamen. Snittet i riket är 80,9 procent.
Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Notera att siffror avseende behörighet för de enskilda skolorna saknas. Se också nästa bild med siffror för riket i stort.
Undantaget för de
enskilda skolorna motiveras med att de har lärare med både svensk och utländsk
examen. I årsredovisningen ser vi hur många de är: 47 procent av IES lärare har
utländsk lärarutbildning. 15 procent saknar således behörighet.
När det gäller lärare saknas också ett annat viktigt jämförelsetal: lärartäthet. I grundskolan i stort i Sverige går det 12,1 barn per lärare. Hos IES går det hela 15,4 elever per lärare.
Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Se också föregående bild med siffror för IES.
Jag förstår att detta möjligen inte är en uppgift man skyltar med i marknadsföringen gentemot föräldrar, men nog vore det en intressant siffra för investerare?
Finansiella mål
De finansiella målen ligger trots expansionsplaner i Sverige och utomlands kvar.
Finansiella mål från sid 54.
Översatt till skolpeng betyder det att på en skola där 500 barn går in på morgonen skickas skolpeng för 40 vidare som vinst till moderbolaget. Efter att skatten är dragen delas 30 procent ut till aktieägarna. Med årets resultat och utdelning som exempel innebär det att skolpeng för knappt 9 av de 500 eleverna gick till aktieägarna.
Nästa målgrupp är F-3. På sid 54 står med en formulering som i blixtbelysning visar hur vår skola blivit en marknad: ”Med en obligatorisk tioårig grundskola utgör det hela 40 procent av grundskolan. IES har liten närvaro i detta stora och växande segment.”
Räkna alltså med ökad rörlighet bland eleverna också i de lägre årskurser där friskolor varit mindre vanliga framöver.
10 frågor att ställa på stämman
I sammanfattning då. Kanske är en eller flera av dessa frågor intressanta att ställa för investerare? Kanske någon undrar av rent kommersiella skäl? Kanske någon som också har ett bredare intresse? Vi alla har i alla fall en gemensam representant i form av Tredje AP-fonden, sjätte största ägare. Jag hoppas att listan nedan kan vara användbar för någon som besöker stämman.
På sid 4 står det om 191.700 i kö, på uppslaget därpå är det istället ”köregistreringar”. Kan ni förklara skillnaden och berätta hur många individer det handlar om?
Hur ser åldersprofilen på kön ut och till vilka årskurser har de sökt. Jag behöver veta hur många som stör i kö till en plats vid terminsstarten 2020, 2021, 2022 och så vidare.
Hur stor andel av de som erbjuds en plats tackar ja?
Hur många elever lämnar varje år IES skolor för en annan skola?
Varför redovisar inte IES andelen elever till föräldrar som saknar eftergymnasial utbildning?
Hur mycket ansvar för elever vars föräldrar saknar eftergymnasial utbildning kan en skola överlämpa på kommunala skolor och fortfarande vara det som i årsredovisningen kallas ”en bra skola för samhället”?
Jag oroar mig för att rapporter om betygsinflation ska skada min investering. Vilket resultat har undersökningarna av ”avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella” gett?
Varför redovisar inte IES som andra skolor andelen behöriga lärare per skola?
Hur ser IES på riskerna för att fler hyresavtal förklaras olagliga och vilka kostnader kan det medföra. Varför är inte denna punkt med i avsnittet Risker och osäkerhetsfaktorer?
Kommer verksamhet i F-3 att kunna bedrivas med lika låg andel svenskutbildade lärare?
För att avsluta. Att läsa IES årsredovisning är lärorikt, men det väcker också många frågor. För mig som är kritisk till hur vårt skolsystem fungerar utgör årsredovisningen en sorts kondensat av vad vi gjort med vårt skolsystem. Både genom vad som står i årsredovisningen och genom vilka uppgifter som utelämnas. Med den här texten ville jag peka på saker som jag ser som luckor i resonemanget, saker som fattas för alla som är intresserade av en seriös diskussion om hur vi förbättrar svensk skola, men som också borde vara rimliga att veta för investerare.
I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.
Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.
Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.
Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:
Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.
Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.
Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.
I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.
När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:
”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”
Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.
Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.
Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:
”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”
Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.
I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.
Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)
Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.
Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.
För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.
