Sedan klimatminister Isabella Lövin i TV häromdagen ställdes inför frågan om den smutsiga dieselpickup som finns i hennes hushåll tvistas det om det går att kräva att politiker är förebilder och lever som de lär. Isabella Lövin har fått hård och högljudd kritik. Fokus har flyttats från sakfrågan till miljöpartisters privatmoral där kvällstidningarna gått över från att granska politik till att söka i bilregistret. Samtidigt har Lövin också högljudda försvarare.
Har kritikerna rätt? Det beror på vilka. Jag tycker att det finns mer eller mindre relevant kritik av Lövin. Till och med mer eller mindre intelligent.
Hyckleriet! Högern ropar förtjust. Det är alltför välbekant. Jag minns en söndagsintervju i P1 tidigare i år. Nina Björk hånades för att leva i det konsumtionssamhälle hon kritiserar. Gemensamt för den sortens kritik är att den ofta framförs av personer som inte alls vill förändra samhället i den riktning som den kritiserade vill. Istället för att argumentera för sin sak hånar de motståndarens oförmåga att leva som hen lär. Låt oss kalla den här gruppen kritiker för debattörer som vill *ha* rätt.
En annan kritik mot Lövin kommer från debattörer som har det gemensamt att de har samma mål eller vill gå i samma riktning som henne. Det är en kritik som inte andas hån utan besvikelse. Det är en kritik som kommer från människor som vet hur svårt det är att få igenom politik, och hur viktigt det är att undanröja onödiga hinder som kan skymma sakfrågan. Deras kritik är högst relevant. Det spelar ingen roll hur tunga stenarna är eller hur många eller få mil bilen egentligen körs. Praktisk politik handlar inte bara om att ha bra förslag, det handlar också om att kunna få igenom dem. Det är där pickupen blir ett problem. Bara en en yttepytteliten stunds reflekterande på temat ”hur kommer högern försöka skjuta ned det här” hade lett till den självklara slutsatsen: Sälj pickupen. Skaffa något miljövänligare, hyr när det behövs eller koppla ett släp till den mer miljövänliga personbilen. Om jag varit gräsrot och sett en hög företrädare schabbla bort ett förslag på motsvarande sätt hade jag varit besviken. Inte på grund av någons sorts krav på moral och renlärighet utan på oskickligt politiskt handlag. Jag har stor sympati för de besvikna kritiker som ser pickupen stå i vägen för en mer progressiv miljöpolitik. Jag kallar den här gruppen kritiker för debattörer som vill *få* rätt. Jag gillar dem. De som jobbar på. Inte för att få det perfekta förslaget på plats utan som steg för steg tar en fråga i rätt riktning.
Lika trist som högerns reflexmässiga kritik av Lövin är det att se hur de som framför relevant kritik avfärdas som mindre vetande om politisk teori, läxas upp om att det är nonsens att säga att politiker bör leva som de lär eller rätt och slätt kallas idioter. Jag vet inte om de av Lövins försvarare som agerar så här misslyckas med att skilja de två grupperna kritiker från varandra eller som de helt enkelt är så skolade i partilojalitet och/eller politisk teori att de inte förmår se konflikten mellan pickupen och möjligheten att få stöd för politiken. Att avfärda och misstänkliggöra personer som i sakfrågan står på samma sida är dock sällan ett långsiktigt framgångskoncept om det är sakpolitiska resultat man vill uppnå.
I den politiska teorin handlar det enbart om åsikterna och förslagen. Då spelar det personliga handlandet ingen roll. För alla som ägnar sig åt politisk praktik handlar det dock inte bara om att ha den bästa politiken med de bästa förslagen, det handlar också om att göra verklighet av dem. Det innebär att man måste navigera, förhandla, kompromissa och söka stöd. Man måste vara en trovärdig företrädare för den politik man driver. Hur skulle det sett ut om Ardalan Shekarabi anlitat RUT-företag utan kollektivavtal t.ex? Hade han brutit mot någon lag? Nej. Hade det försämrat hans möjligheter att driva frågan om krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling? Definitivt.
För att få igenom sin politik måste man också undanröja hinder och svagheter som motståndaren kan skjuta in sig på för att få debatten att handla om något annat. Det sistnämnda ser vi nu ett tydligt exempel på. Med en rimligare riskhantering hade debatten denna heta sommar kunnat handla mer om vilka åtgärder vi kan sätta in för att rädda klimatet och mindre om vilka bilar miljöpartiets företrädare kör. Visst är också jag besviken på media, men de ingår i förutsättningarna för politiskt arbete idag. Att det dök upp en journalist som högg på pickupen var knappast en överraskning.
Två korta saker till:
Och om det nu är så fel att kritisera politiker för att de inte lever som de lär, är det då inte också fel av politiker som så att säga försöker göra politik av att de gör det? Jonas Sjöstedts tågsemester eller planer på att klara valrörelsen utan att flyga är exempel på det senare. Naturligtvis är det inte fel. En politiker som föregår med gott exempel visar att det hen vill att fler ska göra faktiskt är möjligt. Det handlar om att vända opinionen från ”det går inte” till ”det verkar faktiskt funka”.
Min pickupen är ju inte ens hennes! Hon kan väl inte ta ansvar för sin man? Jag ska beröra det också. Jag gillar verkligen inte när man avkräver ansvar för vad makar ställt till med. Med bilar är det dock så att det inte finns någon gemensam ägandeform. Bilen står på make A eller B oavsett vem som kör den mest. Därför är det inte konstigt att media kollar upp vilka fordon som finns på adressen. I mitt hushåll har vi omväxlande haft bilar skrivna på mig och min hustru. Blir jag mer miljövänlig för att den bil vi har nu står skriven på henne? Var hon mer miljövänlig när den förra (som vi nu ska sälja) stod skriven på mig? Familjens bil funkar inte riktigt som makars medlemskap i olika organisationer. Jag tycker på så sätt inte att det är konstigt att frågan ställdes. Ändå ser jag miljöpartister – ibland samma som försvarade Kaplans middag där Grå Vargarna satt vid bordet – använda detta försvar. På ett teoretiskt plan har de rätt. Kaplan kunde inte ta ansvar för vilka andra som var bjudna, men han kunde valt att säga ifrån när han insåg det eller helt enkelt gå därifrån. Isabella Lövin kan på samma sätt inte ta ansvar för om hennes make vill köra en smutsig pickup, men hon kan göra något för att ändra beteendet. Om inte för miljöns skull så i alla fall för möjligheten att sköta sitt jobb. I värsta fall kunde hon svarat journalisten ”Den där pickupen är vi inte alls överens om hemma.”
Inkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.
I tisdags 20180327 släppte Fores rapporten