Johan Enfeldt

Igår släppte Svenskt Näringsliv rapporten Kampen mot klockan, en undersökning av nyinvandrade grundskoleelevers prestationer, på sedvanligt sätt lanserad med en debattartikel på morgonen. Rapporten innehåller en del framåtsyftande saker, men utelämnar också helt systemfrågor och skolsegregation. Användningen av statistik lämnar dessutom ett och annat övrigt att önska.

Bakgrunden är att snittbetyget för elever som i statistiken kallas nyinvandrade, alltså elever som varit i landet mindre än fyra år när de går ut nian, är avsevärt lägre än för elever som gått hela grundskolan i Sverige. Svenska Näringsliv pekar i rapporten på hur viktigt det är för näringslivet att resultaten förbättras.

”Bättre skolresultat bland de nyanlända skulle inte bara förbättra företagens möjligheter till en god kompetensförsörjning och leda till effektivare användning av skattemedel. På sikt skulle det också minska utanförskapet som skapar social oro och försämrar förutsättningarna för tillväxt och välstånd.”

Det är ett mycket välkommet fokus som jag hoppas leder till fler rapporter med mer drastiska slutsatser om vårt skolsystem än vad som är fallet i denna.

Vansklig hantering av statistik

Rapportens statistikdel innehåller flera brasklappar på formen en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner” eller att urvalet till en viss skolform ”kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning”. Trots det gör Svenskt Näringsliv sedan en ranking av vilka kommuner som lyckas bäst. Jag tycker det är mycket tveksamt. Det blir helt enkelt svårt att dra några slutsatser i statistikjämförelser som bortser från sådant som föräldrars utbildning, om det handlar om flyktinginvandring eller barn till arbetskraftsinvandrare etc. Lärarförbundets Johan Ernestam plockar effektivt isär rapportens användning av statistik i ett färskt blogginlägg. Läs det!

Exempel på fungerande arbetssätt

En stor del av rapporten ägnas åt att visa på exempel på hur de mest framgångsrika kommunerna arbetar. Det är en intressant genomgång om saker som jag hoppas får lite större spridning, inte minst den problematiserande genomgången av argument för och emot det som ibland kallas förberedelseklasser samt avsnittet om modersmål och studiehandledning på eget språk. I ett kort stycke lyfts också vikten av studie och yrkesvägledning för denna grupp elever. Att åtgärderna som beskrivs i detta avsnitt är något som skiljer framgångsrika kommuner från mindre framgångsrika går dock inte att säga. I rapporten görs ingen sådan jämförelse, utan det som finns är en redovisning av hur en handfull kommuner i toppen av Svenskt Näringslivs ranking jobbar. Det är mycket möjligt att samma sak görs också i andra.

Slutsatser om resurser som provocerar

Under rubriken ”Inget samband mellan kostnader och resultat” visar Svenskt Näringsliv diagram där man jämför nyinvandrade behörighet och betyg med respektive kommuns totala skolkostnad räknad per grundskoleelev. Jag vet knappt var jag ska börja:

• Här blandas resultat för en särskild grupp elever, nyinvandrade, men kostnader för helt andra elever
• Ingen hänsyn tas i jämförelsen för hur stor andel nyligen invandrade elever som finns i respektive kommun

Vi tänker oss två kommuner, A och B, med lika många elever som båda satsar lika mycket pengar per elev i grundskolan. Till A flyttar det in 10 nyinvandrade, huvudsakligen barn till välutbildade arbetskraftsinvandrare. Till B flyttar det in 200, mestadels flyktinginvandrare. Det krävs såklart en väsentligt större insats i kommun B som nu alltså måste satsa mer pengar och i statistiken uppvisar en högre genomsnittlig kostnad per elev i grundskolan. Trots extra satsningar i kommun B är rimligt att anta att de 10 nyinvandrade i kommun A når högre betyg. Av detta drar Svenskt Näringsliv slutsatsen att resurser inte spelar roll. Det är oanständigt.

Lyckas fristående skolor bättre?

I rapporten konstateras att nyinvandrade i fristående skolor lyckas bättre, men rapportförfattaren Karin Rebas skriver också helt korrekt att det kan ha andra orsaker än just huvudmannaskapet:

”Nyinvandrade elever i skolor med enskild huvudman presterar betydligt bättre, men detta kan bero på att elever som börjar i skolor med enskild huvudman har särskilda egenskaper. Dessa egenskaper kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning, vilket kan påverka deras förutsättningar att prestera väl i skolan. Noterbart är även att antalet nyinvandrade elever hos enskilda huvudmän endast uppgick till 456 under läsåret 2017/18, vilket motsvarar knappt 6 procent av samtliga nyinvandrade elever i urvalet.”

Det inte bara kan vara så att fristående skolor har ett annat urval elever. Det är väl känt att det är så, vilket bland annat Lärarförbundets Johan Ernestam visat här.

Lik förbannat redovisas i rapporten sedan två diagram som påvisar fristående skolors förträfflighet. Det är oanständigt. Man kan inte först konstatera att det inte går att dra slutsatser och sedan presentera ett diagram med rubriken ”Högre meritvärde uppnås för nyinvandrade hos enskilda huvudmän”. Rapportförfattaren vet gissningsvis exakt hur ett sådant diagram kommer användas och det hade skänkt rapporten väsentligt mer trovärdighet om avsnittet om fristående huvudmän lämnats utan andra slutsatser än att kösystemet gör att fristående skolor tar ett väsentligt mindre ansvar för nyinvandrade elever än vad kommunala gör.

Skolpeng, skolval och skolsegregation – tre begrepp som saknas i rapporten

Rapportens stora brist är att den bortser från skolmarknadens mekanismer. Begrepp som skolpeng och skolval lyser helt med sin frånvaro. Nyinvandrade elever går inte i första hand i skolan i en kommun, de går i en kommunal skola. Därmed spelar det stor roll hur eleverna fördelas mellan skolor. Därmed spelar det också stor roll hur resurser fördelas mellan skolor. Det går inte att bortse från bostadssegregation, skolval och skolpeng om man vill förstå varför nyinvandrade elever och dessutom ofta elever vars föräldrar saknar högre utbildning koncentreras till viss skolor.

I en text i Arena Essä från augusti 2018 tittade jag på årskurs 9 i 38 kommunala och 31 fristående skolor i Göteborg. Några centrala siffror från den texten är:

• Endast fem av de fristående skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.
• Tio kommunala skolor har fler än 20 procent nyinvandrade. Toppnoteringen är 41 procent.

Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.

Jag tittade också på resursfördelningen och jämförde två kommunala skolor. En i ett välbeställt område med mestadels högutbildade föräldrar och utan nyinvandrade elever. En i ett utanförskapsområde med lägre utbildningsnivå och 41 procent nyinvandrade elever. Vad skiljer det i resurser? Skolan där 4 av 10 är nyinvandrade får 39 procent mer per elev. Det räcker till mindre grupper, men inte mer. Långt ifrån det som skulle behövas.

Jag är skeptisk till att jämföra kommun mot kommun på det sätt som görs i rapporten. Det är enskilda skolors förutsättningar det handlar om. Detta tror jag också att Svenskt Näringslivs skolexperter känner till.

Sammanfattning

Genom att helt utelämna skolval, skolpeng och skolsegregation tycker jag att Svenskt Näringsliv gör rapporten mindre relevant. Vi måste helt enkelt diskutera hur skolmarknadens mekanismer bakbinder kommuner eller till och med hindrar initiativ för att motverka segregation. Och vi måste titta på hur enskilda skolor får ta ett ofta alldeles för stort ansvar för nyinvandrade och hur de dessutom ofta ges alldeles för små ekonomiska förutsättningar för detta.

• Bra att Svenskt Näringsliv lyfter frågan ur ett kompetensförsörjnings-perspektiv och bra med en genomgång av hur kommuner arbetar praktiskt.
• Väsentligt sämre att skolmarknadens mekanismer helt utelämnas i rapporten.
• Direkt olämpligt att ha med diagram som visar att fristående huvudmän lyckas bättre när rapporten säger att det inte går att dra sådana slutsatser.