Godtroheten hotar LSS – debattinlägg i Dagens Arena

Nättidningen Dagens Arena hade i förra veckan en granskning av vinstnivåerna inom personlig assistans enligt LSS. Av något märkligt skäl talas det tyst om dessa, också bland vinstmotståndare. Orsaken är oklar, men kanske vill man inte riskera att få sin förmodade välvilja till LSS ifrågasatt. Jag tror att det är kontraproduktivt. Vi som tycker att LSS är viktigt måste kunna stå upp och föreslå saker som rättar till de fel och brister som uppenbarligen finns. Alternativet är att villkoren för brukarna försämras. Om detta skriver jag idag i Dagens Arena.

 

Vinst på olika sätt i olika delar av välfärden – artikel på SvD Brännpunkt

SvD Brännpunkt idag försöker jag med ett resonemang om på vilket sätt (orimligt) stora vinster kan uppstå i olika delar av välfärdssektorn visa att debatten om ”Vinster i välfärden” skymmer både problem och lösningar. Jag är förvånad och besviken på både regering och opposition.

På regeringen för att den så konsekvent (med undantag av några rallarsvingar från KD) duckar i frågan. Det går faktiskt att torgföra en egen uppfattning utan att först vänta på socialdemokraternas kongress.

På oppositionen för att den retirerat till renodlad juridik i kombination med ett önsketänkande om att ”valfriheten blir kvar ändå”. Antingen säger man att man vill minska valfriheten och då kan man göra det med juridik. Eller så säger man att man vill ha valfriheten kvar och då måste man förmå att analysera de problem som faktiskt finns och presentera förslag till lösningar på dessa.

 

18 år och fem goda råd senare

Under vindstädningen i julas hittade jag en lite skrift från 1995, ett sorts förslag till strategi för folkpartiet och när jag tänker efter så inser jag att skriften nog kan sägas ha haft betydelse. Texten nedan publicerades i den folkparti-anknutna Tidningen NU torsdag 31/1.

18 år och fem goda råd senare

I september 1994 gjorde folkpartiet ett med dåtidens mått mätt dåligt val och nådde endast 7,2 procent av väljarna. I eftervalsdebatten utkom i januari 1995 den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, skriven av Håkan Tenelius och Johan Jakobsson. Skriften skissade en politisk strategi i fem punkter och väckte som jag minns det åtminstone viss debatt inom partiet och även i media eftersom den var skarpt kritisk till Bengt Westerbergs ledarskap under de senare åren. Bengt Westerberg själv avfärdade författarna sosse-ätare om jag minns rätt.

Skriften har nu 18 år på nacken och en av författarna, Johan Jakobsson, har varit en av de mest inflytelserika personerna i partiet under de år som gått sedan dess. Han var nära medarbetare till Jan Björklund i Stockholms stadshus, press-sekreterare till Maria Leissner, stabschef åt Lars Leijonborg i valrörelsen 2002 och slutligen partisekreterare fram till 2006. Det är alltså rimligt att anta att skriften från 1995 haft stort inflytande på folkpartiets strategi.

Vad var det då strategin gick ut på? Jag sammanfattar här de fem punkterna:

1. Välj ledare som följer demokratisk fattade beslut

Detta avsnitt fick mest uppmärksamhet eftersom det var en kraftig kritik mot att Bengt Westerberg i det opinionsläge som rådde 1994 öppnat för ett samarbete med (s) trots landsmötesbeslut om att arbeta för en borgerlig regering.

2. Inse vem som är huvudfienden

Här är det ord och inga visor. ”Socialdemokratin är liberalismens huvudfiende i Sverige”. Slutsatsen var att socialdemokraterna måste ”hållas borta från makten under en lång tid”.

3. Uppträd som ett stort parti

Författarna jämför de danska partierna Venstre och Radikale Venstre och förordar Venstres koncept med tydlig borgerlig profil, samtidigt som de försiktigt tar avstånd från vissa ”inslag i venstres politik och retorik”. I eftervalsdebatten 2006 uppmärksammade SVT:s Dokument inifrån att partistyrelsen diskuterat i termer av att ”Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre” enligt Anne Wibbles anteckningar i på riksarkivet.

4. Var modernt

Det här är före internetkampanjerna och avsnittet andas kritik både mot de stora reklam-kampanjerna med enkla budskap och föråldrade nomineringsprocesser i partiet. Jag kom med 1995 så jag har svårt att uttala mig om det var så illa som det beskrivs. Nya sätt att träffa och engagera människor, satsning på utvalda personer och personval är melodin. Från detta avsnitt spårar vi också försöken med icke-medlemmar på valbar plats några år senare.

5. Var självständigt och stöddigt

Jakobsson och Tenelius menar att moderaterna bäst bemöts med sin egen medicin – stöddighet – och de har flera poänger i att folkpartiet i många fall straffats för att ha varit alltför slätstrukna i borgerliga koalitioner.

Resultatet

Strategin handlade alltså inte om ändrade politiska förslag utan framförallt om borgerligt samarbete, framtoning och strategi. Såvitt jag kan se har folkpartiet konsekvent tillämpat punkterna 2-4 och i alla fall ibland 5. De som minns partiledningens krumbukter om övergångsregler och ”social turism” inom EU våren 2005 eller turerna runt betyg i ordning och uppförande våren 2006 kanske tvekar runt punkt 1. Men då var det å andra sidan Johan Jakobsson själv som stod vid rodret som partisekreterare.

Eftersom socialdemokraterna varit i opposition under de senaste två mandatperioderna så måste strategin åtminstone i den delen anses ha varit framgångsrik.

Om strategin däremot togs fram för att vårt parti 1994 var alldeles för litet måste man dra andra slutsatser.

fp95-12Källa: SCB:s undersökning om partisympatier

Sorgligt nog får vi fortfarande förlita oss på att agera som ett stort parti, för förutom språktestvalet 2002 och åren därefter ligger folkpartiet stabilt kvar runt 6 procent.

Skriften utgår förstås från läget 1994 men blickar också framåt. Om moderaterna skriver de: ”När det moderata samlingspartiet har nått en mer normal storlek än dagens kommer det att visa sig att partiet fungerar som ett utmärkt stödparti för en liberalt ledd regering”. (Moderaterna nådde i valet 1994 hela 22,4 procent.)

Bättre gick det med profetian om (s). I en sorts brasklapp skriver de: ”Det krävs en rejäl reformering av det svenska samhället, så att de socialdemokratiska strukturerna och oberoendet av valresultatet upphör. Först därefter är socialdemokraterna ett, förmodligen mycket mindre, parti bland andra. Fram till dess är sveriges socialdemokratiska arbetarparti folkpartiet liberalernas huvudfiende.”

I fråga om socialdemokraternas storlek har de fått rätt. Frågan är om det politiska landskapet också ändrats så mycket att det också är tid att utse en annan huvudfiende. Eller om det är ett självändamål för ett parti att ha en sådan.

Debattinlägg om fp och läx-Rut i UNT

Idag 2013-01-15 skriver jag kritiskt om läx-RUT och folkpartiets tystnad i frågan på UNT:s debattsida. Motståndet mot reformen har varit stort (kompakt) från liberala ledarskribenter och jag har letat efter någon positiv kommentar från fp som kunnat förklara varför man röstat ja. Förhoppningsvis kommer det sådana svar nu. Eller ännu hellre, ett besked om att fp ska arbeta för att ta bort skattesubventionen för läxhjälp.

 

Skilj på upphandling och pengfinansiering – debattinlägg i Tidningen NU

Tidningen NU hade för ett par veckor sedan en ledarkommentar till debatten om vinster i välfärden som jag tyckte saknade ett resonemang om skillnaden mellan upphandlad och pengfinansierad verksamhet. Idag publicerades mitt svar, som återges i sin helhet nedan då Tidningen NU ej utges på nätet.

Det är inte upphandlade verksamheter som är problemet

I ledaren i NU 43 skriver Jan Fröman om argumenten för att lägga undan debatten om vinst i välfärden och gör en bra redogörelse för varför. Problemet är att argumenten gäller endast för upphandlad verksamhet. Där är det helt riktigt så att det knappast kan bli några övervinster, så länge det sker en upphandling i fungerande konkurrens och att denna följs upp ordentligt. Det gäller oavsett om upphandlingen gäller drift av ett äldreboende eller bygget av detsamma. Viktigast är dock att Jan Fröman pekar på det faktum att vid offentlig upphandling finns det både ett avtal att följa upp och ansvariga politiker som medborgarna kan ställa till svars. Ledaren slutkläm lyder: “Att hålla beslutsfattarna, våra förtroendevalda, ansvariga för vård, skola och omsorg är betydligt viktigare än att kräva att Carema ska gå med förlust.“ Exakt så är det, och här ligger kärnfrågan i den nu pågående debatten om vinster:

Allt mer av gemensamt finansierad verksamhet inom vård skola och omsorg drivs i privat regi utan upphandling. Det innebär att medborgaren inte längre företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. Politiken har abdikerat.

När det gäller friskolor sker alltså ingen offentlig upphandling, utan i praktiken gäller (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som etablerar sig i en kommun får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Detsamma gäller verksamheter inom den så kallade lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) även om möjligheterna att ställa avtalade krav är bättre.

I en upphandlad verksamhet skulle den skola som tänkt sig ha mindre personal också ha lagt ett lägre bud för att vinna upphandlingen, men med det nuvarande systemet får alla skolor samma peng, oavsett personaltäthet. Det här inbjuder till osunda uttag av skattemedel och bristande kvalitetsuppföljning. Att det finns konkreta problem visar inte minst Lärarnas Riksförbunds granskning från i januari i år. Fem friskolekoncerner med en sammanlagd omsättning av 2,2 miljarder hade under 2010 en genomsnittlig rörelsemarginal om 8 %. Hela denna marginal delades inte ut till ägarna, men av boksluten framgår att de fem friskolekoncernerna innan resultatet räknades fram tillsammans hade betalat 125 miljoner kronor, eller över 5 procent av omsättningen, i koncernbidrag till sina ägare. Sammanlagt har alltså mer än 13 procent av omsättningen gått till annat än skolverksamhet.

Jag menar att vi måste kunna se väljarna i ögonen och säga att det inte blev som vi hade tänkt. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att handla upp skolor så att vi samtidigt kan få valfrihet, konkurrens, effektiv användning av skattemedel och möjlighet att ställa politiker till ansvar. Det innebär att systemet för ersättning till friskolor måste göras om och på samma sätt måste LOV omprövas.

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna

 

 

Debattinlägg om Vinster i välfärden i Svenska Dagbladet

För att mer konkret försöka beskriva vad som gått snett och vad som borde göras för att säkra att våra skattepengar går till det som de är avsedda för skrev jag idag en artikel på SvD Brännpunkt.

Själv tycker jag att detta är ett angrepp på friskolesystemet ”från höger”, men jag vet inte om alla ser det så. Som jag skriver i artikeln måste borgerligheten ha ett tydligt svar på frågan om det är som leverantör av skattefinansierade tjänster där politiker fastställt priset som näringslivet ska ha de högsta marginalerna.

Debattinlägg om LSS i tidningen NU

Hade idag texten nedan publicerad i den till folkpartiet närstående Tidningen NU. eftersom den inte publiceras digitalt finns texten i sin helhet nedan.

Dags att värna Bengt Westerbergs lag

Under sommaren och hösten har vi sett flera artiklar, insändare, ledarkommentarer och debattinlägg som berör LSS. I huvudsak kan man i texterna urskilja två linjer. Den ena handlar om försämringar och byråkrati som gör att de som har behov av stöd enligt LSS i flera fall får det indraget eller förhalat. Den andra handlar om att det fuskas inom LSS och att det är för dyrt. Det tycks uppenbart att det på politisk nivå finns starka krafter som vill försämra villkoren för de som är beroende av LSS.

Det gär mig deprimerad att se ledarartiklar och andra texter där fusket inom LSS görs till ett argument för att försämra innehållet i lagen, dvs försämra vardagen för de som behöver stödet. Att det fuskas (och det gör det tyvärr) är inte ett argument för att försämra stödet i sig, det är dock ett argument för bättre kontroll och uppföljning.

Jag tror att vi måste förstå att det har hänt något nytt här: LSS är ifrågasatt.

När jag var aktiv i kommunalpolitiken i Vallentuna 1996-2006 så hände det att framförallt moderaterna stördes av kostnaderna för LSS, och visst var saken uppe till diskussion i koalitionen ibland. På den tiden fanns det dock en sorts osynlig gräns. Det räckte att säga ”det där är vår lag”, eller ”det där är Bengt Westerbergs lag” för att moderaterna skulle backa. Ibland behövde vi inte ens säga något. Kostnaderna för LSS var inte något som var öppet för diskusson.

Kanske är det så att den generation folkpartiser som starkt associerar LSS som ”vår lag”, likaväl som att de moderater som kände till den starka laddningen i frågan, är på väg ut ur leden. Effekten av detta är jag rädd blir att de som är beroende av LSS för att kunna – som det heter i lagen – ”leva som andra” och ha ”full delaktighet i samhällslivet” successivt kommer få allt sämre villkor.

Lyckligtvis är det inte försent att ändra på detta inför valet.

När man pratar med medborgare så är det förvisso så att de flest av oss sällan träffar någon som själv är beroende av LSS, men det är mycket vanligt att den man pratar med har någon i släkten, vet ett barn i skolan, vet någon bekant etc som ges möjlighet till ett rikare liv genom detta stöd. På det sättet har frågan potential på samma sätt som den gamla ”eget rum på långvården”. LSS är något som många väljare kan se behovet av och dessutom har tillräckligt nära till för att frågan ska kunna spela roll för valet av parti. Men då måste vi ta bladet från munnen och i det offentliga börja försvara och förklara LSS.

Det här är alltså en fråga som vi kan lyfta fram mycket mer i vår egen argumentation och på så sätt stå starka i förhandlingar med framtida koalitionspartners. Med tanke på att vi inte är det enda parti som värnar LSS så borde förhandlingsläget vara gott.

Johan Enfeldt

Fp-medlem, Björklinge