Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Häromveckan skrev Thea Andersson, tidigare LUF-ordförande i Uppsala, ett blogginlägg om förlossningsskador som jag lovade att följa upp. Samma vecka meddelade regeringen genom sjukvårdsminister Gabriel Wikström att den ger ett uppdrag till SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, att ”kartlägga vilka metoder som är effektiva för att förhindra förlossningsskador”. Detta kritiseras av allianskollegan Erik Weiman, tidigare landstingsråd i Uppsala län. Jag tycker att han har fel och att regeringen tar ett steg i rätt riktning.
Diagrammet nedan är baserat på den nordiska statistiken avseende tredje och fjärde gradens bristning vid vaginal förlossning hos förstföderskor.
Ofta nämns Finland som mönsterexemplet, men det riktigt intressanta i diagrammet ovan är ju Norge. De har halverat skadorna på bara 7 år!
För den som undrar vad tredje och fjärde gradens bristning innebär saxar jag stycket nedan från den svenska statistiken.
Det är skador som kan ge både inkontinens och smärtor, eller med Theas ord saker som ”är obekvämt, gör ont, besvärar eller är ett helvete”. Det tillsammans med den nordiska statistiken tycker jag är skäl nog att agera.
Erik Weiman tycker att regeringen gör fel och är tuff mot Gabriel Wikström på sin blogg:
”Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.”
Det är i och för sig inte ett unikt svar från en borgerlig politiker. Vare sig det rör sig om problem i skolan eller vården är ett vanligt svar att det löser sig med en utvärdering och kanske en inspektion. Det kan nog vara bra, men i det här fallet håller jag inte alls med. Det är helt rimligt att låta SBU ”undersöka och sprida kunskap om vilka metoder som har vetenskapligt stöd för att förhindra svåra förlossningsskador”. Att gå omvägen via utvärdering, kvalitetsregister och därav förmodade förbättringar som ska komma av sig självt är helt enkelt inte rimligt när var sextonde förstföderska drabbas. I Norge är det bara hälften så många. I Finland ännu färre. Vi behöver få reda på om vissa metoder ger färre och/eller lindrigare skador. Och om det är så behöver vi *styra* vården så att dessa metoder används.
Sen håller jag med Erik om att det vi mäter blir styrande och att vi behöver bli bättre på att minska vårdskador.
Låt oss hoppas att SBU snabbt kan komma med riktlinjer som minskar lidandet, samtidigt som vi ser till att förbättra eftervården för de som redan drabbas.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Mina egna praktiska erfarenheter av förlossningsvård ligger nu snart 20 år tillbaka i tiden. Jämför jag med hur det ser ut idag är det bara att konstatera att mycket har ändrats. Lokalerna står dock kvar. Fp vill nu se över möjligheterna att ordna modernare och mer ändamålsenliga lokaler för kvinno- och barnsjukvård på Akademiska sjukhuset. På UNT debatt skriver jag och fyra andra folkpartister om vår motion till landstingsfullmäktige.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I dagarna beslutades att rekonstruktionen av Almtuna ska gå vidare. Det handlar om ett lag i Allsvenskan, ishockeyns näst högsta serie, och beslutet blev att skattebetalarna står för klubbens löner till mitten av april. Lagom till säsongen slutar. Runt 3,5 miljoner kronor kostar kalaset. Till det kommer att fordringsägarna som brukligt vid rekonstruktioner förlorar en del av sina pengar. I många fall så mycket som 70 procent. Det är inte klart än.
Möjligheten till rekonstruktion finns till för att det allmänna på ett strukturerat sätt ska kunna bistå till nödvändig omstrukturering och förhoppningsvis räddning av företag och arbetstillfällen. Frågan är ju bara om det är rimligt att tillämpa reglerna på ett elitlag i ishockey? De är ju sällan fristående företag utan i praktiken mer eller mindre sammanväxta med ungdomsverksamhet och anläggningar som vi gemensamt finansierar.
I och med rekonstruktionsbeslutet blir skulderna offentliga. Lönegarantin gör samma sak med lönerna. UNT har publicerat båda och nedan baseras på tidningens rapportering. Jag har inte haft tid/möjlighet att begära ut materialet själv.
Skulderna ger en intressant inblick i en elitverksamhet som nu – efter att de dyraste spelarna fått lämna – har en lönekostnad på över en miljon kronor i månaden.
De egna ungdomslagen av årgång 04 och 05 har fordringar på nära 45.000 kronor. Som gammal hockeyförälder inser jag att det handlar om olika aktiviteter lagen genomfört för att samla in pengar till att resa på cuper som nu fryser inne. En vanlig lösning är att ett ungdomslag (eller snarare dess föräldrar) har ansvar för kiosk och försäljning på A-lagets matcher.
Istället för en elitverksamhet som hjälper ungdomslagen har Almtuna haft dem som gratis arbetskraft.
Andra organisationer som har fordringar på klubben är förstås hotell, bussbolag och andra företag som ett hockeylag behöver köpa tjänster av. Svenska Ishockeyförbundet har hela 13 fordringar på totalt 125.000 kronor. Det reser en del frågetecken om hur viktigt hockeyförbundet egentligen tycker att det är att lagen har ordnat ekonomi.
Almtunas Facebook-sida från förra säsongen.
Ännu värre är det med fordringarna som Barncancerfonden (!) och Akademiska sjukhusets barnfond (!) har på klubben. För Barncancerfondens del handlar det om 32.000 kronor och enligt UNT gäller det intäkter från den välgörenhetsmatch – allsvenskans gemensamma satsing Hockey of Hope – som spelades i februari 2014.
Klubben har alltså med berått mod påbörjat nästa säsong, värvat spelare och satsat på marknadsföring utan att först ha betalat inde pengar åskådarna trodde skulle gå till Barncancerfonden!
På en av ligans sponsorers hemsida stoltserar man med hur mycket pengar som samlades in. Låt oss hoppas att det inte är fler lag som ligger efter med betalningen.
Ur klubbens marknadsföringsmaterial.
Almtuna arrangerade också en egen välgörenhetsmatch förra säsongen, den så kallade Gratismatchen. Enligt årets marknadsföringsmaterial samlade klubben och sponsorerna in 192.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond. Av UNT:s rapportering framgår att åtminstone 32.000 av dessa aldrig betalats ut, utan stannat i klubben.
Än värre är att det i sammanställningen av skulder också finns en ”ej uppbokad” post om 138.000 kronor. I värsta fall handlar det alltså om 170.000 kronor som Almtuna samlat in, men som inte kommit fram till Akademiskas barnfond.
Från UNT:s sammanställning av Almtunas skulder.
Klubben har nu – efter att rekonstruktionen inletts – insett att det här antagligen inte ser så bra ut och tillsammans med rekonstruktören gjort en överenskommelse om att dessa skulder ska undantas från rekonstruktionen. Gott så, men frågan måste ändå ställas: Hur ser kulturen ut i en klubb som påbörjar nästa säsong utan att betala ut de välgörenhetspengar man samlat in under den förra?
Ett utdrag ur listan med klubbens skulder till kommunen. Från UT.
Välgörenhetspengarna som gått till annat är naturligtvis mest uppseendeväckande, men även medborgarna i Uppsala förlorar pengar. En av de största fordringsägarna är Uppsala kommun, med totalt 28 fordringar på totalt 570.000 kronor. Hur gamla dessa är förtäljer inte UNT:s rapportering, men bara enheten Föreningsservice har 11 fordringar vilket ju antyder att det var länge sedan några betalningar kom in. Jag tycker att det finns anledning för kommunen att se över rutinerna. Skattebetalarnas pengar måste skyddas så att de kan användas till det som är tänkt.
Utöver detta noterar jag för framtida behov: Om jag någon gång startar en livsmedelsbutik så ska jag inte låta ett elitlag i ishockey handla mot faktura.
Hur har det då kunnat gå så här? Jag ser tre förklaringar:
Fartblinda klubbledningar som vill värva ”den där speciella spelaren” och lösa det med intäkter som ska komma ”sen”. När man går upp en serie.
Hockeyförbundets policy att tillåta klubbar genomgå rekonstruktion utan att tvingas börja om i seriesystemet. Sannolikt har omsorgen om varumärken som Leksand och Timrå vägt tyngre än både sportsliga hänsyn och omsorg om leverantörer eller skattebetalare. Heder åt gamla Västerås IK som en gång gick i konkurs och började om på uterinkar.
För låga krav från det offentliga som låter klubbarna komma undan för länge med obetalda skulder.
Sammantaget har det här skapat den kultur som gör det möjligt för en klubbordförande att i samband med rekonstruktionen uttalas sig som Almtunas:
”Styrelsen [..] lade en högre budget än tidigare då man gjorde bedömningen att det fanns en chans till SHL-spel nästa säsong.”
Japp! Det fanns en chans. Risken tog ju andra. Du, jag, ungdomslagen och de sjuka barnen.
Så vad borde man göra? Det är faktiskt inte så svårt för den som äger ishallen att ställa krav utan att direkt skada ungdomsverksamheten. Dra in A-lagets istider om inte hyran är betald. Det ger snabb signalverkan och motverkar effektivt framtida glädjebudgetar.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Jag läste igenom de två senaste veckornas debattinlägg om integration från olika folkpartister. Det slog mig hur samstämmigt några påståenden om antalet asylsökande används. Det slog mig också att flera debattörer snabbt övergår från att diskutera antalet asylsökande till behovet av skolor, vårdcentraler och annan välfärd. De hoppar helt enkelt över det faktum att långt ifrån alla får stanna. Jag läste därför migrationsverkets prognos själv. Idag skriver jag om den i Dagens Arena.
En debatt som bygger på överdrivna siffror och där många av de förslag som presenterats handlar om att den enskilde individen ska ”få incitament” att ta sig runt våra systemfel löser inte problemen. Vi behöver istället skifta fokus till att åtgärda de systemfel som förhindrar integration.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Lyssnade på Godmorgon världen från i helgen om validering, alltså värdering och godkännande av utländska utbildningar och examina så att de kan användas i Sverige. Den senaste veckan har vi ju mångordigt fått höra att det tar för lång tid för utrikes födda att få jobb. Några saker i inslaget fick mig att studsa till:
2011 tog det 4-7 år för en utomeuropeisk läkare att få sin svenska legitimation
för en sjuksköterska 5 år
2014 kom det in nästan 2000 ansökningar om att validera en utländsk utbildning för att få en svensk legitimation i vården.
SJU (ja 7!) handläggare arbetar med detta på Socialstyrelsen.
Varför föreslår vi inte en konkret satsning istället för det ganska vaga ”Snabbare processer för validering och fler kompletterande utbildningar är därmed nödvändigt”?
Just Socialstyrelsen hanterar ju legitimationsyrken. Det får inte bli fel och varje ansökan måste naturligtvis prövas individuellt. Räkna själv. Runt 220 arbetsdagar på ett år. 300 ansökningar per handläggare. Det är klart att det inte fungerar. Men det är lösbart. Låt oss ordna det.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
”Sverige hamnar i botten av alla OECD-länder gällande utrikes födda i arbete”, skrev Staffan Werme och andra folkpartister i DN häromveckan och ville därmed motivera tak för asylinvandring. Journalisten Per Wirtén tipsar på sin blogg om ett inlägg från SACO som visar att det inte stämmer. De har studerat OECD-statistiken över sysselsättningsgrad hos inrikes respektive utrikes födda.
Sant är att Sverige har störst skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda i OECD. Det beror dock mest på ovanlig hög sysselsättning för inrikes födda. För de utrikes födda ligger Sverige över snittet i EU när det gäller sysselsättning. 67,9 mot 65,4 procent.
Diagram från SACO baserat på data från OECD.
En smula överraskande med tanke på att vi över tid har ett större flyktingmottagande än många andra länder. Utrikes födda som kommit som arbetskraftsinvandrare bör ju per definition ha hög sysselsättningsgrad.
Det innebär nu inte att allt är bra. Fler måste få jobb. OECD:s siffror visar t.ex. att sysselsättningsgraden är väsentligt lägre för utrikes födda med låg utbildning. Det samma gäller förstås för inrikes födda, men där är skillnaderna mot högutbildade mindre.
Däremot stöder inte statistiken från OECD påståendet att vi i Sverige är sämst på att få utrikes födda i arbete. Det är vi inte. Vi klarar oss bättre än både Danmark, Holland och Finland. Vi är bättre än snittet i EU och inte långt efter t.ex. Tyskland.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Häromdagen kom ännu en debattartikel med krav på borgerlig förnyelse där det mest konkreta förslaget var ”försämra anställningstryggheten”, denna gång från Hanna Marie Björklund och Viktoryia Khromchanka i Aftonbladet. Jag kan visst tänka mig förändringar, och jag uppskattar flera delar i artikeln, framförallt resonemangen om migration och integration samt behovet av en välfärd som omfattar också frilansare och egenföretagare. Det jag har svårt för är anslaget om LAS och krav på flexiblare visstidsanställningar. Om vi nu jämför semesterförmåner med omvärlden är det väl rimligt att jämföra också anställningsskyddet? Det är kanske inte där skon klämmer i praktiken.
Här finns förutom en genomgång av forskning på området en jämförelse med konkurrentländer och en intervjuundersökning med både arbetsgivare och fackliga företrädare i 200 företag som genomfört personalneddragningar. Några highlights här är:
Svenskt anställningsskydd på 10:e plats
I OECD:s index över anställningsskydd hamnar Sverige på 10:e plats med ett anställningsskydd som ligger under snittet. Sverige har 2,1. snittet ligger på 2,2. Tyskland har 2,7 medan Storbritannien har 1,1. Tittar man på detaljer ligger vi dock över snittet för fast anställda, medan vi för tillfälligt anställda tillhör de OECD-länder som har minst regler.
Svårt hitta empiriska studier som stöder teoretiska antaganden
Genomgången av forskningen i rapporten från Svenskt Näringsliv och PTK är mycket intressant. En bärande slutsats från litteraturen är att det saknas en entydig bild då det är svårt att isolera turordningsregler från övrigt anställningsskydd. I en forskningsrapport konstateras att ”såväl ekonomisk som rättsvetenskaplig forskning har svårigheter att presentera empiriska studier som belägger de teoretiska antaganden som görs om reglernas effekter”.
Kompetensbrist och matchning större problem än LAS
För verkstadsindustri tycks problemet att hitta rätt kompetens vara större än arbetsrättslagstiftningen. Åtminstone om man frågar arbetsgivare i branschen. Dessutom visar rapporten att matchningsproblemen är stora och inte minst att rekryteringar är ett risktagande, alldeles oavsett turordningsregler. Det är helt enkelt stor risk att göra en felrekrytering.
”I såväl låg- som högkonjunktur märks matchningsproblemen som hög arbetslöshet samtidigt som det finns många vakanser. Trots arbetslöshetssiffror runt åtta procent misslyckas ungefär var femte rekryteringsförsök. Matchningsproblemen bidrar således till bristande effektivitet och produktivitet. Resultatet blir att Sverige tappar i konkurrenskraft.”
Undantag ökar rörlighet men inte sysselsättning
I små företag har rörligheten ökat sedan det blev möjligt att undanta 2 medarbetare från turordningen, men inga effekter har synts på sysselsättningen i stort. Det stödjer slutsatsen att avskaffade turordningsregler inte är något magiskt trollspö som minskar arbetslösheten, däremot sker en omfördelning (vilket man i sig kan ha argument för).
Hygglig samsyn mellan fack och arbetsgivare
Undersökningen bland 200 företag som genomfört nedskärningar visade bland annat:
– Nio av tio företag och sju av tio fackliga företrädare uppger att det fanns en samsyn om behovet av driftsinskränkning
– Åtta av tio företagsföreträdare och sju av tio fackliga företrädare uppger att man var nöjd med resultaten av turordningsförhandlingarna
– Nio av tio företag och sex av tio fackliga företrädare uppger att det var lätt att stå för överenskommelsen.
Är diskussionen onödig?
Visst finns det saker att se över. Det gäller både lagstiftning och avtal mellan arbetsmarknadens parter, men jag vänder mig mot den diskussion i borgerliga kretsar som går ut på att det enbart handlar om turordningsregler. De har – visar rapporten – en mycket liten inverkan på sysselsättning. Betydligt relevantare är ju att diskutera kompetensutveckling, matchning, omställningsmöjligheter och inte minst, hur vi ska kunna få människor att flytta med familjen till en annan ort om anställningen i praktiken är ganska otrygg (som teknikföretagen skrev om i DN).
”Det här är personer mitt i livet med familjer som vi vill ska flytta hit – men vi kan inte ge dem en rimlig anställningstrygghet när reglerna ser ut som de gör”
Det är också intressant i rapporten att både fack och arbetsgivare tagit fram ett gemensamt underlag och har en gemensam bild av vad som fungerar bra och dåligt. Det är ganska långt ifrån ”all nationalekonomisk forskning visar att anställningsskydd stänger ute ungdomar och invandrare”, viket tyvärr är ett argument som då och då framförs utan så hemskt mycket källhänvisningar.
Arbetsmarknaden ser också annorlunda ut nu. Vi har allt fler ensamkonsulter och allt fler tidsbegränsade anställningar. Båda dessa grupper har sämre trygghet. Intressant vore att titta mer på varför Sverige anses ha så osedvanligt lågt anställningsskydd för de med tillfälliga anställningar jämfört med t.ex. Tyskland.
Egenföretagarens anställningstrygghet är per definition sämre men varför måste också sjukförsäkringen vara en katastrof jämfört med den anställdes? Det blev tydligt i maj 2014 då medier uppmärksammade att ministrar varit sjuka utan att anmäla karensdag. ”De är ju alltid i tjänst”, ursäktades det. Journalisten Per Wirtén slog huvudet på spiken i Godmorgon Världens panel samma vecka:
”För mig blir det lite personligt faktiskt. Jag är också alltid i tjänst. Jag är en enmansföretagare, jag är frilans och jag har ett eget aktiebolag. Jag har fjorton karensdagar och jag har varit sjuk nu på grund av en operation jag har genomgått.”
Slutligen tror jag inte att det är möjligt att göra stora försämringar i anställningsskyddet utan att det också får stora konsekvenser för den svenska bostadsmarknaden, som i praktiken kräver lån som bygger på en bank som kräver en tillsvidareanställning. Den anställningstrygghet som LAS idag står för utgör i praktiken en del i bankernas säkerhet.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Strax före jul presenterade kristdemokraternas Göran Hägglund förslag för att få ner kostnaderna för flyktinginvandringen. I huvudsak tycktes tanken vara att få färre att söka sig hit genom att helt enkelt försämra villkoren här. I praktiken att minska migrationen. Jag menar att det är två helt andra saker som behöver göras:
Insatser på EU-nivå så att fler länder tar sitt ansvar för flyktingmottagande så att fler som behöver kan få skydd.
Insatser här hemma för att förbättra mottagande och integration.
Jag fokuserar i några inlägg på den andra punkten. I förekommande fall med hänvisningar till andra texter. Nedan finns mina grundprinciper och länkar till övriga inlägg.
Grundprinciper
Några utgångspunkter eller grundprinciper som förhoppningsvis kan förklara hur jag tänker:
Inga särlösningar för kollektiv. De regler vi har ska funka för alla. Ibland kan de behöva anpassas individuellt, men inte efter etnicitet.Det innebär att en del förslag skulle vara vettiga också i en värld där människor inte behöver fly.
Vi måste lita på lokalsamhället och ge det chansen. Det gör vi inte idag.
Förslag om ”incitament” som lösning måste underbyggas med i alla fall lite fakta. Det räcker inte med förmodade marknadsmekanismer.
Asylrätten är inte förhandlingsbar.
Förslag för bättre integration
Jag har försökt formulera konkreta förslag inom följande områden:
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Mottagande
För ett bra mottagande och bra förutsättningar för integration måste lokalsamhället vara med. Idag har vi skapat ett system som direkt motverkar lokalsamhällets medverkan Migrationsverket handlar upp asylboenden genom Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och berörda kommuner är inte alls med i processen. Under upphandlingen råder sekretess och när en vinnare utsetts är det bara för kommunen att anpassa sig. Migrationsverket skriver själv på sin hemsida:
”I en upphandling kring att öppna tillfälliga boenden får alla leverantörer som vill lämna in anbud göra det. Migrationsverket kan alltså inte påverka vilka anbud som kommer in och därigenom inte heller var eller i vilken kommun boendet ligger.”
Konsekvenserna blir närmast absurda. När Bert Karlsson vinner en upphandling och drar igång ett boende för 500 flyktingar i en ort som Hållnäs (Vindelns kommun) där det bor 250 personer ställs extrema krav på lokalsamhället som förväntas ordna skola och annan service. För en liten ort kan det vara en stor möjlighet, men det förutsätter att lokalbefolkningen inte ställs inför fullbordat faktum. När kommunalrådet konstaterar att det blir en utmaning att ordna plats i skola är det ett rejält understatement.
Vi måste tillbaka till ett läge där lokalsamhället är med. Där lokalsamhället kan få chans att planera skola, kommunikationer och aktiviteter. Där lokalsamhället kan se fördelar med ny verksamhet och fler kunder till den lokala handeln. Det gäller oavsett om vi talar om storstad eller glesbygd. När det plötsligt kommer 70 barn som behöver skola på en liten ort som Järlåsa (exempel från Uppsala kommun tidigare i år) blir det problem. Alldeles oavsett om det handlar om flyktingar eller inte.
Här behövs exempel, konkreta lösningar och inte minst kommunikation om vad som gäller. Ja, det är viktigt att barnen får gå i skola. Nej, det kan inte alltid ske från dag ett när ett asylboende öppnar. I alla fall inte om lokalsamhället lämnats utanför planeringen.
Migrationsverket måste också ta ansvar för skattepengarna. Om det visar sig att de företag som driver asylboenden kan uppvisa vinstmarginaler på 50 procent måste vi konstatera att marknaden (i den mån den ens finns) inte fungerar. Slutsatsen måste för Migrationsverket bli att starta verksamhet i egen regi eller tillsammans med berörda kommuner. Pengarna som blir över kan användas för att stötta lokalsamhället.
Utöver detta krävs sannolikt någon form av tryck eller piska/morot så att alla kommuner är med och bidrar. Det är en modell vi saknar idag, men jag är övertygad om att det är bättre än dagens situation.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Ett av sex inlägg med funderingar om integration, vintern 2014. Mina utgångspunkter samt länkar till alla inläggen finns här.
Inte en homogen grupp
Vi pratar om barn, men missar ofta att det är stor skillnad i förutsättningar beroende på ålder. Den som kommer hit vid ett års ålder blir i praktiken svenskspråkig och kan gå i skolan i samma takt som andra, den som är 17 måste lära sig svenska och kanske läsa ifatt flera år av svensk skola i ett snabbare tempo.
Skolan som murbräcka mot segregation
I början av 2000-talet skrev folkpartiet motioner med temat ”skolan som en murbräcka mot segregation”. Det borde vi börja med igen. Det fria skolvalet har gett stora möjligheter för individer att bryta sin egen segregation, men vi har svårt att leda i bevis att segregationen i stort minskat. Marknaden löste inte problemet. Menar vi allvar med att skolan är viktig för att bryta segregationen måste vi inse det och agera därefter. Det behövs kraftfulla och riktade insatser. Det handlar bland annat om:
Skolpengens utformning (se nedan)
Skolors placering. Om vi inte kan bryta bostads-segregationen så kan vi åtminstone bryta ut skolorna och placera dem mer ”neutralt”
Riktade personal-satsningar
Riktade SYO-satsningar
Riktade satsningar för föräldrar
Stänga skolor som helt fångats av segregation och öppna nya
Ändrad skolpeng
För att komma åt segregationen måste vi göra något åt den snedfördelning av resurser till skolor som blir fallet i många kommuner idag. Med för liten andel av skolpengen som räknas ut efter socioekonomiska faktorer blir det svårt för skolor med hög andel nyanlända att kunna satsa de resurser som krävs. Självklart är det mindre resurskrävande att lära en genomsnittlig elev med svensk bakgrund det som ingår i grundskolan än vad det är att göra det för en genomsnittlig elev som kommer hit som flykting vid 7 års ålder. Statliga riktlinjer för hur skolpengen fördelas måste till. Inte nödvändigtvis samma belopp, men beräkningsgrunderna bör göras gemensamma över landet. (Så länge skolan är kommunal måste kommuner få satsa olika mycket. Like it or not.)
Ifrågasätt skolor som drivs av religiösa samfund
Friskolesystemet kan ibland också i sig skapa segregation. Vi måste inse att en religiös friskola som vänder sig till en väletablerad och redan integrerad (eller inhemsk) grupp inte kan jämföras med en religiös friskola som vänder sig till mer nyanlända grupper. I alla fall inte när det gäller integration. Jag tror inte att problemet är stort i jämförelse med boendesegregationen, men det finns. Och OK, skolor får inte vara religiösa men de får drivas av religiösa samfund (ni fattar vad jag menar).
Menar vi allvar med att bryta segregationen måste vi göra något åt den, även om den uppstår som en följd av fritt skolval eller friskolor. Alternativet är att säga att friskolor (också religiösa sådana) är viktigare än att bryta segregationen.
Bearbeta trauman
Sist men inte minst. Barn som kommit från krigshärdar eller kanske sett tortyr och förföljelse måste få hjälp att bearbeta det. Det kan inte vara lärarnas ansvar att hantera. Låt oss ta med den svenska professionen i arbetet på riktigt. Det kräver både planering, kompetens och faktiska resurser. Rätt utfört avlastar det den vanliga skolpersonalen så nettokostnaden behöver inte bli så hög.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.