Rätt av regeringen att ta tag i förlossningsskadorna

Häromveckan skrev Thea Andersson, tidigare LUF-ordförande i Uppsala, ett blogginlägg om förlossningsskador som jag lovade att följa upp. Samma vecka meddelade regeringen genom sjukvårdsminister Gabriel Wikström att den ger ett uppdrag till SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, att ”kartlägga vilka metoder som är effektiva för att förhindra förlossningsskador”. Detta kritiseras av allianskollegan Erik Weiman, tidigare landstingsråd i Uppsala län. Jag tycker att han har fel och att regeringen tar ett steg i rätt riktning.

Diagrammet nedan är baserat på den nordiska statistiken avseende tredje och  fjärde gradens bristning vid vaginal förlossning hos förstföderskor.

grad34

Ofta nämns Finland som mönsterexemplet, men det riktigt intressanta i diagrammet ovan är ju Norge. De har halverat skadorna på bara 7 år!

För den som undrar vad tredje och fjärde gradens bristning innebär saxar jag stycket nedan från den svenska statistiken.

grad34txt.2PNG

Det är skador som kan ge både inkontinens och smärtor, eller med Theas ord saker som ”är obekvämt, gör ont, besvärar eller är ett helvete”. Det tillsammans med den nordiska statistiken tycker jag är skäl nog att agera.

Erik Weiman tycker att regeringen gör fel och är tuff mot Gabriel Wikström på sin blogg:

”Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.”

Det är i och för sig inte ett unikt svar från en borgerlig politiker. Vare sig det rör sig om problem i skolan eller vården är ett vanligt svar att det löser sig med en utvärdering och kanske en inspektion. Det kan nog vara bra, men i det här fallet håller jag inte alls med. Det är helt rimligt att låta SBU ”undersöka och sprida kunskap om vilka metoder som har vetenskapligt stöd för att förhindra svåra förlossningsskador”. Att gå omvägen via utvärdering, kvalitetsregister och därav förmodade förbättringar som ska komma av sig självt är helt enkelt inte rimligt när var sextonde förstföderska drabbas. I Norge är det bara hälften så många. I Finland ännu färre. Vi behöver få reda på om vissa metoder ger färre och/eller lindrigare skador. Och om det är så behöver vi *styra* vården så att dessa metoder används.

Sen håller jag med Erik om att det vi mäter blir styrande och att vi behöver bli bättre på att minska vårdskador.

Låt oss hoppas att SBU snabbt kan komma med riktlinjer som minskar lidandet, samtidigt som vi ser till att förbättra eftervården för de som redan drabbas.

 

Fyra bra saker i regeringens budget

Jag håller på med politik för att förändra och förbättra. Trots att jag nu befinner mig i opposition tänker jag därför glädja mig när saker går åt rätt håll. Oavsett vem som fattar beslut är det bra när saker jag argumenterat för blir verklighet eller saker jag ogillar avskaffas. Sen ska det finansieras också, men det fina med förslagen nedan är att det är reformer som inte kostar statskassan några större summor. Här är i alla fall min lista på fyra bra saker i den rödgröna regeringens budget:

  1. Läx-RUT tas bort. Ett orimligt och snedvridande skatteavdrag som liberaler aldrig borde medverkat till om någon skulle fråga mig. Skrev om det i UNT och Dagens Arena i januari 2013. I valrörelsen lyftes frågan av flera liberala debattörer, bland annat Helsingborgs Dagblad.
  2. Ytterligare en pappamånad. Äntligen. Kommer leda till en massa bra saker och mer eller mindre direkt ökad tillgång till personal i kvinnodominerade yrken. Gjorde tillsammans med Lina Nordquist en kalkyl i Dagens Samhälle sommaren 2013. Sifferunderlaget finns här.
  3. Jämställdhetsbonusen tas bort. OK, denna var en nödlösning i alliansen eftersom KD blockerade fler pappamånader. Bonusen gjorde begränsad nytta, men mitt verkliga problem var de oproportionerliga beloppen. 3.000 kronor skattefritt per månad! I fp:s förslag före valet skulle siffran dessutom dubblas. Det handlar då om mycket stora pengar, motsvarande närmare 10.000 kronor före skatt som bonus för att dela lika på föräldraledigheten. Per månad! Som marknadsekonomiskt styrmedel må det vara rätt, men beloppet sticker i ögonen med tanke på hur små belopp som satsas på andra områden, ex.vis. underhållsstödet nedan.
  4. svduhUnderhållsstödet höjs. Det här var verkligen på tiden. Beloppet påverkar egentligen inte statskassan i någon större utsträckning eftersom det är föräldrarna som betalar (eller blir skyldiga), men beloppet har en starkt normerande effekt och därför är det viktigt att det äntligen höjs. Skrev om detta med Lina Nordquist i SvD förra hösten.

 

 

Självbilden, riksdagslistorna och kvinnorepresentationen

Folkpartiet sticker nu ut åt fel håll när det gäller andel kvinnor i riksdagsgruppen. Med anledning av det skriver jag idag i den folkparti-anknutna tidningen NU.

Kvinnorepresentationen sjunker, och det är vårt eget fel

Vi lurar oss själva om vi tror att den viktigaste förklaringen till att vi har så få kvinnor i riksdagen är att vi tappade några mandat. Sanningen är att vi hade mer jämställda listor i alla tre tidigare val under 2000-talet än vad vi hade nu.

”Feminism utan kvinnor” har varit en ironisk kommentar till könsfördelningen i folkpartiets riksdagsgrupp. Den vanliga förklaringen från oss är att det beror på att vi tappat flera län. ”På de fem mandat vi tappade hade åtminstone tre ytterligare kvinnor kommit in”, hette det i en kommentar från partiet. Ja. Och då hade vi haft 33 procent kvinnor i vår riksdagsgrupp. Det vore fortfarande det sämsta resultatet under 2000-talet.

Jag tittade på hur dagens folkparti står sig jämställdhetsmässigt mot de tidigare årgångarna sedan 2002. Diagrammet visar med staplar antal riksdagsmandat. Den övre kurvan visar vår faktiska andel kvinnor i riksdagen. Den undre kurvan visar hur stor andel kvinnor vi skulle haft i riksdagen med dagens valsedlar och personvalsresultat. Uppgifterna kommer från valmyndigheten och SCB.

Kvinnorepresentation i folkpartiets riksdagsgrupp

Diagrammet visar alltså att dagens folkparti skulle fått 36 procent kvinnor i valet 2006. Alltså med dåtidens valresultat men dagens valsedlar. I verkligheten hade vi då 50 procent.

Vi ser också att tappade mandat inte nödvändigtvis behöver betyda lägre andel kvinnor. Från 2002 till 2006 tappade vi 20 (!) mandat men ökade ändå andelen kvinnor. Men det gällde med de listor vi hade då. Dagens folkparti hade tappat.

I förra veckans NU krävde Liberala Kvinnor att partiet går från ord till handling. För att vända den vikande trenden är det nödvändigt. En bra start är att vi justerar självbilden. Just nu har vi en pinsamt låg andel kvinnor i riksdagen på grund av hur vi satte samman våra listor.

Johan Enfeldt
Ersättare i landstinget och AU-ordförande, Fp i Uppsala län

PS. För dig som är intresserad finns en sammanställning av varifrån uppgifterna kommer nedan:

 

Bristande jämställdhet i vården drabbar inte bara kvinnor

Bild från olovedog / FreeDigitalPhotos.net
Bild från olovedog / FreeDigitalPhotos.net

Tyvärr finns det fortfarande tydliga tecken på att kvinnor bemöts annorlunda (läs ”sämre) än män i vården. Det drabbar såklart i första hand kvinnorna, men som alla sjukdomar finns det också anhöriga av båda könen runtomkring. Om en kvinnlig patient får sämre vård än en man är det en orättvisa i sig, men även de anhöriga drabbas. Jämställdhet i vården är därför inte en kvinnofråga. Det är en fråga som berör oss alla. Där också.

Om detta skriver jag tillsammans med landstingskandidater från folkpartiet på UNT:s debattsida.