Socialdemokrat i Enköping
Jag gästade den välkända skolpodden Kornhall och Netz. Det blev ett samtal mest om skolsystemet, men också om min egen resa från fritidspolitiker i folkpartiet på nittiotalet till idag när jag gått med i socialdemokraterna.
Per Kornhall och Ingela Netz är två av de mest kunniga rösterna i skoldebatten och det var verkligen kul att få vara med i deras podd. Du kan lyssna här.
I slutet av november går remisstiden ut för utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28). Ett av de viktigaste förslagen är att sänka ersättningen till de fristående skolorna eftersom de inte har samma uppdrag och ansvar som de kommunala. Om detta råder det allt bredare enighet. Kommunala skolor har ett ansvar för alla elever. Fristående skolor kan etablera sig där det är lönsamt. Flera liberala ledarsidor, både Expressen och DN, har anslutit sig och påmint om att friskolorna ursprungligen fick 85 procent av ersättningen. På bordet ligger för första gången förslag som inte bara skulle förbättra likvärdigheten, utan som också har stöd djupt in i borgerligheten. Jag skriver i Aftonbladet Kultur om hur Friskolornas Riksförbund genom att skriva om historien försöker stoppa förslaget. Ordförande där är tidigare utbildningsministern Lars Leijonborg.
Nedan går jag lite igenom om några av de sakfel och vilseledande beskrivningar som det PM Friskolornas Riksförbund producerat innehåller. Lite noggrannare än vad som fick plats i Aftonbladet. Jag har angett vilka citat som är från Friskolornas Riksförbunds PM respektive offentliga dokument från reformerna på nittio-talet.
I Friskolornas Riksförbunds PM finns ett avsnittet med rubriken ”Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen” Det är grovt missvisande, rent av felaktigt. I texten som Friskolornas Riksförbund skickat ut står det bland annat:
”Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. ”
Citat ur PM från Friskolornas Riksförbund.
För det första så stämmer inte detta alls överens med vad som faktiskt står i SOU 1992:38. Där står i stället (sid 16):
De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.
Citat ur SOU 1992:38.
När det gäller avgifterna drar utredningen följande slutsats (sid 17):
Elevavgifter kommer i framtiden endast att behöva tas ut i mycket begränsad utsträckning. Dock bör möjligheten till avgiftsuttag hållas öppen för att de fristående skolorna skall kunna täcka nödvändiga kostnader, vilka inte finansierats via offentliga bidrag.
Citat ur SOU 1992:38.
Som exempel på kostnader som skulle kunna täckas med avgift är profilkostnader eller uppstartskostnader. När utredningen redovisar sina förslag står det (sid 19):
Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utredningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnittsnittskostnad per elev.
Citat ur SOU 1992:38.
För det andra så stämmer det inte heller att det var denna SOU som definierade friskolereformen. Det dokument och beslut som definierade vårt skolsystem med valfrihet och fristående skolor var Carl Bildts och Beatrice Asks mycket välkända proposition 1991/92:95 Om valfrihet och fristående skolor.
För det tredje angav proposition 1991/92:95 tydliga skäl till varför fristående skolor skulle ha lägre ersättning. Möjligen är det därför den helt utelämnats i Friskolornas Riksförbunds historieskrivning? För tydlighets skull citerar jag nedan ett längre avsnitt ur den proposition som lades fram till riksdagen av Carl Bildt och Beatrice Ask (sid 15):
Kommunen har – till skillnad från en fristående skola – ett övergripande ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga om skyldigheten att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är hemmahörande i kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En kommun kan heller inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt. Skyldigheten att ta emot alla barn innebär också att kommunen måste ta emot barn som är resurskrävande, t.ex. barn med handikapp för vilka extra resurser kan behöva sättas in i form av lärartimmar, assistans och läromedel. Vidare måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller vill gå i en fristående skola som de börjat i.
Citat ur proposition 1991/92:95.
Flera av skälen som den statliga utredningen nu anger för lägre ersättning till friskolor var alltså kända redan av Carl Bildt och Beatrice Ask. I propositionen föreslogs att friskolor skulle få 85 procent av den kommunala ersättningen:
Ett avdrag från genomsnittskostnaden bör därför kunna göras vid tilldelningen av medel. Avdraget bör få uppgå till högst 15 procent av den framräknade genomsnittskostnaden.
Citat ur proposition 1991/92:95.
För det fjärde står följande om avgifterna i samma proposition, och nu är det Beatrice Ask som själv talar genom texten, (sid 16):
Min strävan är att i minsta möjliga utsträckning styra de fristående skolornas verksamhet. Samtidigt finns det dock starka skäl att göra klart att dessa, då de uppbär allmänna bidrag i likhet med det offentliga skolväsendet, inte får verka ekonomiskt och socialt segregerande.
Citat ur proposition 1991/92:95.
Detta innebär att sådana fristående skolor inte skall ta ut avgifter för tjänster som motsvarar dem som erbjuds i det offentliga skolväsendet. Även de avgifter som därutöver kan bli aktuella i fristående skolor måste vara skäliga. Det innebär bl.a. att avgifter inte får uppgå till en nivå som i praktiken stänger ute elever från dessa fristående skolor.
Att, som Friskolornas Riksförbund nu gör, påstå att tanken var att ”elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden” är alltså inte sant.
För det femte skriver Friskolornas Riksförbund om sänkningen av ersättningsnivån från 85 till 75 procent att det handlade om en ”politisk syn på friskolorna”. Som jag visat ovan var det i själva verket en slutsats i och ett förslag från SOU 1992:38.
Att Friskolornas Riksförbund har skäl att skydda sina medlemmars ekonomiska intressen är såklart ingen överraskning. Det ger dem dock inte rätt att försöka skriva om historien för att motivera ekonomiska fördelar till sig själva. Att en stark och faktiskt helt skattefinansierad organisation nu ägnar sig åt detta för att påverka remissinstanser och beslutsfattare är inte bara allvarligt. Det är ovärdigt. Och, som jag avslutade texten i Aftonbladet: Att Lars Leijonborg, som varit central i svensk utbildningspolitik i över trettio år, lånar sitt namn till detta borde leda till en större diskussion.
Jag och Lisa Pelling skriver på DN Debatt om en ny rapport jag skrivit om hyrpersonal för tankesmedjan Arena Idé. I debattartikeln fokuserar vi på tre av avsnitten i rapporten:
I rapporten visar jag också på de negativa konsekvenser som ökade kostnader för inhyrd personal får för den ordinarie personalen. När budgeten för hyrpersonal sätts alltför optimistiskt är det den ordinarie verksamheten som drabbas av neddragningar, inköpsstopp och anställningsstopp när kostnadsramarna spräcks.
Den som åberopar opinionsundersökningar som stöd för sin sak måste också berätta hur frågorna ställdes, vilka svarsalternativen var och hur undersökningen gick till. Det gäller särskilt komplexa frågor som arbetsrätten. Om någon påstår att en undersökning visar vad svenska folket tycker om LAS är det viktigt att kontrollera hur undersökningen var gjord. Det är trots allt skillnad på frågorna ”Tycker du att kompetens är viktigt?” och ”Tycker du att anställningstryggheten borde bli sämre?”
I september presenterade Svenskt Näringsliv en opinionsundersökning som de menade visade på ett stort stöd för försämrad anställningstrygghet. I en artikel i en av Svenskt Näringslivs nättidningar, Arbetsmarknadsnytt, kunde vi läsa:
Opinionsundersökningen lanserades också på DN Debatt någon vecka senare när Markus Uvell, pr-konsult på byrån Nordic Public Affairs, använde den som argument för att berätta för S att de behövde gå åt höger i arbetsmarknadspolitiken för att locka tillbaka SD-väljarna.
I inget av fallen stod något om hur frågor och svarsalternativ var formulerade. Alla som gör undersökningar vet att sådant spelar stor roll. Jag frågade i alla fall efter underlagen och fick snabbt svar av både Svenskt Näringsliv och Demoskop. Stort tack!
Så hur var frågorna formulerade? Vi börjar med den om turordningsreglerna. Så här var undersökningen gjord:
Fråga: Vad av följande upplever du är viktigast för att ge dig trygghet i din anställning?
Svarsalternativ:
Frågan här handlar alltså inte alls om arbetsmarknadens regler för hur neddragningar ska hanteras. Att en majoritet svarade att det viktigaste är att den egna arbetsinsatsen och kompetensen torde förvåna få när frågan är ställd så här.
I undersökningen finns ytterligare en fråga om turordningsregler. Den refererades av Markus Uvell i artikeln på DN Debatt.
Fråga: Om du tänker dig en situation där ett företag tvingas göra neddragningar och minska antalet anställda, vilket av följande ligger närmast din uppfattning om vilka som bör få behålla jobbet?
Svarsalternativ:
Jo. En majoritet valde det första alternativet. Men den som av det drar slutsatsen att det finns en majoritet som vill ändra turordningsreglerna är ute på tunn is. Ja, inte bara det. Den som tycker att det här en relevant frågeställning att dra slutsatser av uppvisar samma kunskapsnivå som Svenskt Näringslivs förra VD Carola Lemne avslöjade sig med när hon påstod att ett företag inte kunde växla från arbetare till ingenjörer i takt med att verksamheten förändras. Hon fick utstå en storm av kritik och det borde gälla också tolkningen av den här opinionsundersökningen.
Undersökningen har alltså inte ställt frågan på ett sätt som är relevant för LAS och ännu mindre för de slutsatser som dragits av Arbetsmarknadsnytt och Markus Uvell.
Vad säger då undersökningen egentligen om tillfälliga anställningar? Allmän visstid, ofta kallad AVA, är kontroversiell eftersom den ger arbetsgivare rätt att använda tillfälliga anställningar utan specifika skäl. Om undersökningen verkligen, som Arbetsmarknadsnytt antyder, skulle visa att det finns ett folkligt stöd för detta vore det sensationellt. Det visar sig att frågan är ställd på ett försåtligt sätt. Ingenstans nämns nämligen att allmän visstid är en av flera former för tillfälliga anställningar.
Fråga: Om möjligheten för arbetsgivare att erbjuda sk allmän visstidsanställning för tidsbegränsade uppgifter avskaffades, vilka effekter tror du det skulle få?
Svarsalternativ:
Ja, vad säger man. Om man verkligen vill få många att välja det första svarsalternativet så är det ju praktiskt att utelämna säsongsanställningar, vikariat, timanställningar och projektanställningar. Det är direkt vilseledande att baserat på denna frågeställning dra slutsatsen att det finns en majoritet som tycker att allmän visstidsanställning är en bra grej.
Att driva politik baserat på opinionsundersökningar är ett otyg i sig. Att driva politik baserat på tolkningar som inte har stöd i frågor och svarsalternativ är både oseriöst och manipulerande.
I somras skrev jag en essä om kapitalets makt över den svenska skolan. Om vägen dit. Om strategierna bakom. Och om några saker att ha i åtanke om vi vill bryta utvecklingen.
Mycket här handlar om strategier från och paralleller till USA, nobelpristagaren James McGill Buchanan, den amerikanska högerns strategier och kopplingar till svensk politik. För den som vill läsa mer rekommenderar jag historikern Nancy MacLeans bok Democracy in chains.
Min text publicerades nu i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, men finns också tillgänglig i tidningens nätupplaga.
I slutet av augusti debatterade kommunfullmäktige i Stockholms stad en motion från Feministiskt initiativ (Fi) om åtgärder mot skolsegregation. Det intressanta här är inte motion i sig eller hur den togs emot, utan hur talarlistan såg ut. Fi började med att argumentera för sin motion och därefter är det brukligt att någon representant från majoriteten föredrar kommunstyrelsens svar. Inte här. Istället för ett skolborgarråd klev en moderat ledamot i Trafiknämnden (!) upp i talarstolen och fyrade av en bredsida mot motionen. Det var Ulla Hamilton, VD för den mäktiga branschorganisationen Friskolornas Riksförbund. Att inte moderaterna eller det blågröna styret i Stockholm ser det olämpliga i detta är häpnadsväckande.
Kommunallagen jävsregler är visserligen inte glasklara när det gäller fall med en VD i en branschorganisation som påverkas av ett beslut, men som det står i standardverket Kommunallagen med kommentarer och praxis, femte upplagan, kapitel 5 Fullmäktige, sid 338:
I äldre motiv har man därför utgått från att den förtroendevalde själv frivilligt ska avstå från att delta i ärenden vid sådana intressekonflikter framför att ådra sig misstanken att handla i eget eller annans intresse, s.k. grannlagenhetsjäv eller intressejäv. Dessa uttalanden bär alltjämt vara vägledande.
I sak lät Hamilton också mer som en försvarare av friskoleföretagens intressen än en moderat. Det är faktiskt sällan moderater säger emot om att bryta segregation utan det brukar handla om hur det ska göras. Hamilton var här rakt på sak. Det är inte alls säkert att det var bra med blandat elevunderlag. Det är förstås svårt att veta varför Hamilton var så het på att debattera denna motion, men hon såg i alla fall till att sätta tonen i debatten. Risken att någon annan från det blågröna styret skulle gå upp och framstå som ”soft on blandade elevgrupper” minskade nog betydligt.
Men sen kom väl i alla fall skolborgarrådet in i debatten? Nej, nej. Nästa borgerliga representant var Claes Nyberg från centerpartiet. Han gjorde ett stort nummer av att det inte är skolval som driver segregation utan boendesegregation. Lite märkligt argument i en debatt om en motion som faktiskt handlade mer om boendesegregation än något annat. Kanske kan vi skylla på att timmen var sen? Claes kan nämligen Friskolornas Riksförbunds argument i sömnen. Han var själv VD där fram till november 2014.
Hur stark välfärdsföretagarlobbyn är i politiken underströks alltså med nästan komisk precision den där kvällen i Stockholms stadshus. Vad Nyberg gör idag? Han är t.f presschef på nätläkarbolaget KRY.
Först därefter kom det ansvariga skolborgarrådet, Isabel Smedberg-Palmqvist från liberalerna upp i talarstolen. Då var det i praktiken redan för sent att få debatten att handla om motionens egentliga ämne – skolsegregation.
Är inte det här åtminstone lite skämmigt för borgerligheten? Fanns det ingen politiker som kunde argumentera utifrån en principiell ståndpunkt utan att vara knuten till den bransch som enligt Friskolornas riksförbund hotades av motionen från Fi? Fanns det ingen som kan påpeka risken för att skada förtroendet för den folkvalda demokratin?
Och ja. Jag vet såklart vad jag kommer få för mothugg. Jag har provat den här sortens debatter förut.
– Men facket då?
Jo. Jävsreglerna gäller alla. Att VD för Friskolornas riksförbund tar täten i en kommunfullmäktigedebatt om skolsegregation saknar dock motsvarighet. Det kan inte jämföras med att en fackligt aktiv, eller ens en lokal ombudsman deltar i en debatt om arbetsmiljön i t.ex. hemtjänsten. Det som hände i kommunfullmäktige den där kvällen var som att Lärarnas Riksförbund skulle gå upp i en kommunfullmäktigedebatt om budgeten för lärarlöner. Alla skulle inse hur olämpligt det vore.
Partier som vill försvara dagens skolsystem måste skärpa sig och göra det med egna argument. Det var väl inte meningen att vinstintressena i skolan skulle ta över politiken också?
Debatten kan ses här.
De båda VD:arna för Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan (IES) kom med en replik i SvD. De avfärdade både oss i Nätverket för en likvärdig skola och den statliga utredningen med förslag för en mer likvärdig skola. Här är vår slutreplik.
Tillsammans med Boel Vallgårda och Bo Karlsson från Nätverket för en likvärdig skola i SvD. Vi har lämnat in vårt remisssvar och skriver på SvD Debatt om vikten av att förslaget om lägre ersättning till fristående skolor blir verklighet och att nivån måste vara ett politiskt beslut.
Läs debattartikeln här.
Läs vårt remissvar här.
Ni vet en sån där klassisk tv-deckare där de misstänkta förhörs var för sig och inte har hunnit synka sina berättelser? Lite så har det varit att följa friskolesidans argumentation om offentlighetsprincipen, sekretess och insyn i fristående skolor efter turbulensen runt den hemligstämplade skolstatistiken.
Centern svarade häromveckan plötsligt på kritiken mot sin ändrade hållning när det gäller offentlighetsprincipen. De har ju länge varit för men blev i partiledardebatten i juni 2019 plötsligt emot. I en replik till Linnea Lindquist i Skolvärden 2020-08-28 förklarade partiets utbildningsutskottsledamöter Fredrik Christensson och Niels Paarup-Petersen att det handlar om att rädda små huvudmän:
”Det är inte de stora aktiebolagen som skulle få problem vid införande av offentlighetsprincipen, det är främst de små föräldrarkooperativ och ideellt drivna skolorna.”
Ur Centerpartiets debattinlägg i Skolvärlden 2020-08-28.
På twitter förtydligade riksdagsledamoten Niels Parup-Petersen Att C uppskattar idéburna sektorn är knappast något nytt. På landsbygden är det och har det varit oändliga överlapp mellan de idéburna aktörerna och Centerpartiet.
Flera saker förvånade med detta utspel.
För det första så hade de ideburna skolornas organisation Ideburna Skolors Riksförbund varit positiva till utredningen om ökad insyn i fristående skolor (SOU 2015:82). I avsnitt 6.1.2 redovisas de ideburna skolornas hållning tydligt:
Enligt en enkät som förbundet har genomfört var en övervägande majoritet av dess medlemmar positiva till att offentlighetsprincipen införs i fristående skolor. Förbundets uppfattning är att offentlighetsprincipen skulle vara bra för hela friskolesektorn. Den kan dock föra med sig praktiska problem, t.ex. ökad administration, ökade kostnader, behov av kompetensförbättring på sekretessområdet och krav på ökade öppettider.
Om hållningen från Ideburna skolors riksförbund, ur SOU 2015:82.
Centern hänvisade i sin artikel till en annan utredning som handlar om insyn i välfärden i stort (SOU 2016:62). Den avsåg varken grundskola eller gymnasium utan handlade för de ideella aktörerna i Idéburna skolors riksförbund endast om förskola och fritidshem. I utredningen förs ett resonemang om ett möjligt undantag för ideburna aktörer och det är detta stycke som kommenteras i remiss-svaret.
Efter några dagar tröttnade Ideburna skolors riksförbund på att vara alibi och satt ned foten genom sin ordförande Håkan Wiclander:
– Skolan ägs av svenska folket. Dessutom utövas det myndighetsutövning inom den. Det gör att uppgifterna självklart ska vara offentliga. Att så inte längre är fallet, för att vi har släppt in privat kapital och affärstänkande i skolväsendet, är vansinnigt.
Ordförande för Ideburna skolors riksförbund, Håkan Wiclander, i Skolvärlden 2020-09-04
Privat kapital och affärstänkande i skolan är alltså vansinnigt. Efter det utfallet blir det inte lika kul för Centern att använda de ideburna skolorna som alibi för att stoppa insynen i aktiebolag.
I samma artikel preciserar Wiclander dessutom undantaget de önskar. Det handlar om extra resurser för att hantera merkostnader, som han sedan konstaterar kommer bli små:
– Det skulle nog uppstå en extra kostnad, framför allt i början. Men detta är i realiteten inget större problem. Offentlighetsprincipen gör att man måste ha ordning på sina handlingar, men det måste man ha även idag.
Ordförande för Ideburna skolors riksförbund, Håkan Wiclander, i Skolvärlden 2020-09-04
Centerpartiets omsorg om ”små föräldrakooperativ och ideellt drivna skolor” ter sig alltså missriktad.
För det andra hänger den plötsliga omsorgen om små friskolor dåligt ihop med hur det lät när Annie Lööf plötsligt och överraskande meddelade att offentlighetsprincipen i fristående skolor skulle vara:
Ett angrepp på den fria företagsamheten och på ett sätt en smygväg att undergräva det privata näringslivet.
Annie Lööf i riksdagens partiledardebatt 2019-06-12.
Det var en helt annan argumentation. Den riktade sig till en annan målgrupp. Och det var inte till Ideburna skolors riksförbund Annie åkte på besök några dagar senare.
Istället var det glada miner med Academedias ledning och huvudägare. Där har vi en organisation som tydligt slagits mot offentlighetsprincipen i skolan. Med storkapitalets argument.
För det tredje stämmer omsorgen om små friskolor på landsbygden dåligt överens med vad partiet faktiskt beslutat. Skrivningen om att låta skolor med höga betyg vara ifred och stänga skolor med dåliga resultat i det utbildningspolitiska program som antogs på centerstämman i september 2019 har ett tydligt fokus på att underlätta för de stora koncernerna. Där är betygen högst.
Inspektionen av skolor måste förbättras. Fokus måste först och främst ligga på kunskapsresultaten. Fungerande skolor med starka kunskapsresultat bör så långt som möjligt lämnas för sig själva att fortsätta bedriva sin verksamhet som de själva vill.
Ur centerns program En skola att lita på, antaget på stämman i Karlstad 2019.
Att många skolor med låga resultat är små och dessutom finns på landsbygden bekymrade inte centern den gången.
Trots att stämman hölls bara tre månader efter utspelet om ändrat hållning till insyn och offentlighetsprincip märks inga spår av det i programmet. Även företeelser som ideburna skolor och kooperativ lyser helt med sin frånvaro.
Centern får helt enkelt bestämma sig. Är offentlighetsprincipen ett hot mot det ”privata näringslivet” som Annie Lööf säger eller är det som utbildningsutskottsledamöterna Christensson och Paarup-Pedersen säger att ”Det är inte de stora aktiebolagen som skulle få problem vid införande av offentlighetsprincipen, det är främst de små föräldrarkooperativ och ideellt drivna skolorna.” Båda sakerna kan inte gälla.
Av en händelse var förresten Annie Lööfs resonemang exakt detsamma som Internationella Engelska Skolans Hans Bergström använde i Dagens industri i somras. Bergström varnade då det privata näringslivet för stora konsekvenser:
Just nu gäller diskussionen friskolor. Men den stannar inte där. Om fristående skolorganisationer skulle fullt ut omfattas av samma offentlighetsregler som offentliga myndigheter, innebär det ett principiellt genombrott. Ingen skillnad görs då längre mellan staten och det civila samhället, mellan den offentliga sfären och fristående verksamheter.
Hans Bergström, Internationella Engelska Skolan i Dagens Industri 2020-07-15.
Även Friskolornas riksförbund har ägnat stor omsorg om de små skolhuvudmännen och räknar gärna upp hur många huvudmän som bara driver en eller två skolor. Att de stora koncernerna har skolverksamheter i samma storleksklass som Uppsala kommun förbigås med tystnad.
Att tvinga små friskolor att leva upp till samma administrativa krav som stora kommuner och myndigheter är orimligt.
Ur pressmeddelande från Friskolornas riksförbund 2018-02-16.
Därför är det lite pikant att ordförande för Friskolornas Riksförbund, Lars Leijonborg, nu plötsligt bytt till Hans Bergströms argumentation. Kanske går det inte längre att gömma sig bakom argument om de små skolorna? I Dagens Industri 2020-09-04 säger han:
Vi är skeptiska på grund av smittoeffekterna. Om alla företag som på något sätt får statliga bidrag ska omfattas av offentligheten får det enorma konsekvenser för hela näringsfriheten.
Lars Leijonborg i Dagens Industri 2020-09-04.
Förutom att det är rent hittepå – ingen har talat om alla företag som får statliga bidrag utan utredningarna har varit tydligt avgränsade – måste vi konstatera att Leijonborg har gått hela varvet runt. Först ordförande i Friskolekommittén där överenskommelsen om att införa offentlighetsprincipen förhandlades fram. Senare ordförande i Friskolornas riksförbund som först var emot offentlighetsprincipen av omsorg om de små aktörerna. Och nu har han anpassat sin argumentation till de stora koncernerna. Det vore ett bra ämne för en intervju i vilken tidning som helst.
Friskolornas riksförbund får nog ta sig en funderare på vilken linje som ska gälla om de vill tas på allvar. Är det omsorgen om små friskolor som gäller så kan det ju faktiskt räcka med undantag eller extra ersättning., men varken de eller centern har förordat något sådant. Om det är den nya linjen med smittoeffekter på näringslivet i stort så blir frågan en annan.
Berättelserna och argumenten håller inte ihop. Det är för många vändningar och så skilda problembeskrivningar att argumentationen saknar trovärdighet.
Slutligen. Alla aktörer på friskolesidan gör nu sitt bästa för att säga att de är måna om ”insyn”. Den sekretessbelagda statistiken har gett dem ett gyllene tillfälle att försöka omdefiniera om vad det handlar om. Låt dem inte göra det.
Statistiken är viktig, men för verklig insyn måste medborgarna kunna få svar på frågor som:
För detta krävs verklig insyn vilket vi får med offentlighetsprincipen. Den ger oss dessutom den statistik vi behöver, och det finns ett färdigt förslag. Det är hög tid att det genomförs.
Tidigare i somras skrev Internationella Engelska Skolans Hans Bergström ett debattinlägg om varför friskolor inte kan omfattas av offentlighetsprincipen i Dagens Industri. Idag publicerades min replik.