Det är lätt att instämma i upprördheten när ännu en skola kopplas till extremism, men här är tyvärr hyckleriet uppenbart.
Sakläget är följande:
För två år sedan röstade riksdagen med knapp marginal igenom tuffare krav på ägar- och ledningsprövning av fristående skolor. Tuffare, men uppenbart otillräckliga, det menar nu inte bara jag utan också Säkerhetspolisen (!). Och Liberalerna. Det är bara det att med Liberalernas politik hade vi inte ens haft dessa krav. Liberalerna röstade nej till tuffare lednings- och ägarprövning så sent som för två år sedan. Varför? Jo, L, M och KD hänvisade till likabehandlingsprincipen (!) och krävde att kommuner (ni vet såna med insyn, offentlighetsprincip, meddelarfrihet, ansvarsutkrävande, demokrati, allmänna val etc) skulle vara föremål för samma prövning som privata företag.
Ur motionen från L, M och KD.
Eftersom kommuner enligt lag är skyldiga att tillhandahålla skola (vilket alla rimligt insatta vet) är det svårt att se detta som annat än en undanflykt eller till och med efterhandskonstruktion. Alliansen skrev dessutom i regeringsställning direktiven till utredningen om lednings- och ägarprövning och hade då inte med något om kommunala skolor.
Extra halsbrytande är att läsa några stycken i motionen från L, M och KD om särskild hänsyn till ”små nystartade företag”. M, L och KD ville sänka kraven så att ”mindre aktörer inte stängs ute”.
Ur motionen från L, M och KD.
Det är rimligt att ställa frågan vem skolan är till för. Att motionen om skolan lades i Finansutskottet är en alltför sorglig illustration av hur det blivit.
Skolan förtjänar bättre än så här.
För den som är intresserad av att läsa mer och också få en internationell utblick rekommenderas inlägget Varför har vi så konstiga skolor, av Jonas Vlachos på Ekonomistas.
(Inlägget publicerades på Facebook 2020-06-24 och har senare återpublicerats här.)
I fredags läste jag ett inlägg på facebook från Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, om Liberalernas förslag för att stärka äldreomsorgen. Mycket positivt, särskilt om vikten av att ha fast anställd personal. Jag kollade videon från pressträffen med sjukvårdspolitiske talespersonen Lina Nordquist och äldrepolitiske talespersonen Barbro Westerholm. Barbro var glasklar: ”Vi måste ha fast anställd personal här”. Det var helt andra tongångar än de jag brukar höra och läsa från L-företrädare när det handlar om anställningstrygghet och jag förstår verkligen att ett krav på fler fast anställda krockar med ställningstaganden på andra politikområden. Därför blev jag positivt överraskad av omsvängningen. Idag läste jag lite mer om förslaget på liberalernas hemsida. Men där är förslaget om fler fast anställda inte med?! I övrigt är punkterna desamma som jag läste hos Anna Starbrink i fredags.
I fredags läste jag alltså:
Punkterna ur förslaget som jag först läste dem hos Anna Starbrink.
”Nationell strategi för bättre bemanning och arbetsvillkor. Regeringen måste ta fram en långsiktig nationell strategi för bättre bemanning och arbetsvillkor. Äldreomsorgen ska i så hög grad som möjligt bemannas med fast anställda.”
Meningen om fast anställning inte med. Istället står det ”Äldreomsorgen behöver fler undersköterskor och sjuksköterskor med goda arbetsvillkor.” Det är bra det också, men det är faktiskt inte samma sak som ett krav på att äldreomsorgen ”i så hög grad som möjligt bemannas med fast anställda.” Kan någon från L förklara varför kravet på fast anställning inte står med på hemsidan?
Jag tycker själv inte att det behöver tas fram någon nationell strategi för att lösa detta. Vad som ligger bakom bemanningssituationen i äldreomsorgen är tämligen välkänt. De faktorer som var för sig och tillsammans driver utvecklingen där allt fler jobbar med otrygga villkor och dåliga scheman i äldreomsorg och hemtjänst är dessa:
Anställningsformen Allmän visstid som till skillnad från t.ex. vikariat-, projekt- och säsongsanställningar innebär att arbetsgivaren inte behöver ange något särskilt skäl till att göra anställningen tillfällig. Den har sedan den infördes 2007 varit kritiserad för att ge de effekter som nu kritiseras i äldreomsorgen. Under perioden 2009-2015 ökade antalet visstidsanställda i omsorgen med över 20 procent. Hela 84 % av ökningen av bestod av allmän visstidsanställning.
Mångåriga besparingar i kommunala budgetar som i praktiken lett till att så kallad precisionsbemanning ökat. Precisionsbemanning innebär att hellre kalla in folk tillfälligt än att ha marginal för oförutsedda händelser i verksamheten, för att ekonomin ska gå ihop. Så kallad ”kallas vid behov”-anställning, en del i allmän visstid.
En ersättningsmodell för hemtjänst där myndighetsbeslut styr hur mycket tid som ska göras men där alla utförare har samma ersättning oavsett kvalitet, kompetens och arbetsvillkor. Här handlar det både om vilka krav som faktiskt ställs i LOV-regelböckerna ute i kommunerna och om vilka krav som riksdagen beslutat att kommunerna ens får ställa.
Större andel privata utförare med det gemensamt att de har en högre andel tillfälligt anställd personal än de kommunala utförarna. Och då har redan kommunerna en hög andel.
En mängd mindre utförare som har det gemensamt att de oftare tillämpar tillfälliga anställningar än de större företagen i branschen. Organisationen Företagarna har förklarat det med att små företag har större behov av flexibilitet, något som uppenbart krockar med de krav Barbro Westerholm på presskonferensen i fredags sade att vi måste kunna ställa på vård och omsorg.
En rimlig handlingsplan för att få bort tillfälliga anställningar i omsorgen måste därför omfatta saker som stopp för att använda anställningsformen allmän visstid, kraftigt ökade krav på utförare inom LOV och ökade ekonomiska ramar för hemtjänst och äldreomsorg (eftersom personalkostnaderna kommer vara högre om personalen ska ha de villkor vi nu talar om). Även begränsad etableringsfrihet kan vara aktuellt, men med högre krav kommer sannolikt branschen snabbt bli mindre attraktiv för många företag ändå. Jag inser såklart att sådana punkter kräver smärtsam omprövning, att punkterna ovan handlar om politiska beslut som liberalerna drivit. Omprövning är svårt och det var därför jag var så positiv till utspelet igår. Det är en styrka att kunna ändra sig när effekterna inte blir de avsedda. Därför undrar jag varför budskapet på hemsidan är ett annat än det som framfördes på presskonferensen. Jag hoppas att förslaget om fasta anställningar fortfarande är på allvar.
Just nu debatteras förslagen i Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” (SOU 2020:28). Utöver de rena felaktigheter som framförts om hur utredningen föreslår förändrad finansiering, ansökan och urval finns det några argument som återkommer. Systemförsvararna – de som ogillar de av utredningens förslag som de anser missgynnar friskolor – upprepar gång på gång ett antal argument som i bästa fall är tankevurpor, i sämsta fall medvetna försök att vilseleda. Jag försöker gå igenom fem av dem här:
15-procentsargumentet
Eftersom bara 15 procent av eleverna i grundskolan går i fristående skolor kan inte gärna problemen bero på dem, heter det.
För det första så vittnar ett sådant påstående om bristande förståelse om hur mycket 15 procent är. Det finns bara en stad i Sverige som är stor nog att inhysa 15 procent av Sveriges befolkning. Att stor-Stockholm skulle vara för litet för att ha påverkan på landet i stort är det trots det ingen som skulle påstå. För det andra så är 15 procent ett genomsnitt för hela grundskolan. Om vi tittar på högstadiet handlar det om ca 20 procent. Dessutom är de geografiska skillnaderna stora. I Stockholm gick när 40 procent av niorna ut från en fristående skola förra året. I Täby hela 60 procent. Om koncernerna nu gör allvar av sina planer på expansion i lågstadiet kommer andelen elever i fristående skolor att fortsätta öka snabbt. För det tredje så bortser de som använder detta argument helt ifrån profilen på friskolornas elevunderlag. Självklart skulle 15 procent elever i friskolor ha en mindre påverkan på segregationen om de hade genomsnittligt sett samma elevunderlag som kommunala skolor. Det har de inte. Friskolor är kraftigt överrepresenterade när det gäller skolor där elevernas föräldrar har hög utbildning.
Hälften av alla skolor med de 20 procent högst utbildade föräldrarna är friskolor. Bara drygt var tionde skola med föräldrar med kortast utbildning är friskola .
Kommunernas fel-argumentet
Ett annat påstående är att friskolor och friskolornas köer uppkommer på grund av att den kommunala skolan är så dålig. Fixa kvaliteten där så försvinner köerna heter det.
Well. Vi ser direkt att detta argument helt bortser från grundläggande påverkan av konsumenter, alltså marknadsföring. Det bortser också från friskolekoncernernas egen affärsplanering vad gäller etableringar. Det är ju inte så att föräldrar i Täby eller Solna, orter med 60 resp 35 procent elever i friskolor i årskurs nio, själva startat skolor i protest mot sina usla kommunpolitiker. Tvärtom har ju skolorna flera gånger uppmuntrats av politiker att starta.
Om det verkligen var så att friskolor främst finns där kommunala skolor är dåliga så betyder det att borgerliga politiker i Täby, Solna, Stockholm och Nacka är väsentligt sämre på att sköta sina kommunala skolor än vad socialdemokrater i t.ex. Malmö är. Det tror inte jag. Jag tror inte heller att systemförsvararna egentligen menar det, men det blir konsekvensen av deras resonemang.
Utredare på liberalernas riksdagskansli och kommunpolitiker i Solna i diskussion på twitter. I Solna har 35 procent av niorna valt en fristående skola. Är Solnas kommunpolitiker därmed mycket sämre än rikssnittet på att sköta den kommunala skolan?
Fel fokus-argumentet
Ytterligare ett argument går ut på att friskolornas köer finns därför att de förhindras att växa. Om vi bara tillät framgångsrika skolor att bli större så skulle köerna försvinna.
Den koncern som är mest uppmärksammad för sina köer är IES. De redovisar löpande för sina ägare vilka ansökningar de har om ny eller utökad verksamhet. Under 2019 ansökte IES om tillstånd för nyetableringar i Kungsbacka, Kävlinge, Partille, Sigtuna, Staffanstorp, Upplands Väsby, Vallentuna och Värmdö. På ingen av dessa orter fanns IES förut. De enda ansökningar om utökad verksamhet som lämnades in avsåg F-3 i Järfälla och Karlskrona. Samtliga ansökningar beviljades av Skolinspektionen.
Intresset för det som bland andra Svenskt Näringsliv och lobbyister som Gunnar Hökmark (Kreab) förordar ter sig helt enkelt ganska litet.
Anders Morin, välfärdspolitiskt ansvarig, Svenskt näringsliv, samt Johan Olsson, skolpolitisk expert, Svenskt näringsliv, på DN Debatt 2020-03-02.GUNNAR HÖKMARK, ordförande för tankesmedjan Frivärld i SvD 2020-05-11.
Men det finns ju fler aktörer? Jo. Och det finns också statistik för hur många skolor som ansökt om att starta respektive utöka sin verksamhet hos Skolinspektionen. Låt oss se. De senaste fem åren har det kommit fler än fyra gånger så många ansökningar om nyetablering av friskolor som det kommit ansökningar om utökad verksamhet.
Det ter sig nästan som att friskolorna hellre går vidare till nästa ort än utökar en verksamhet med risk för att få ett mer blandat elevunderlag.
Lärarbristargumentet
Att det råder lärarbrist i Sverige är väl känt. Trots det blir det konstigt när systemförsvararna använder detta som ett argument för friskolor. De utbildar inga egna lärare. Alldeles oavsett om vi hade 100 procent fristående eller 100 procent kommunala skolor i Sverige skulle det finnas lika många behöriga lärare. Detta är ett icke-argument av rang. Självklart skulle det bli turbulent om många fristående skolor stängde samtidigt, men på gymnasienivå har vi faktiskt provat det en gång. När John Bauer-koncernen gick i konkurs försvann med kort varsel 36 skolor med fler än 1 000 lärare och 11 000 elever våren 2013. Lärarbristen varken ökade eller minskade av det. Inga elever stod utan plats vid terminsstart.
Att en hög chef i mångmiljardkoncern som Academedia sprider medvetna felaktigheter som citatet ovan är närmast häpnadsväckande. Det är inte så att skolplikten eller samhällets ansvar för skola upphör bara för att hans koncern stänger en skola. Samhället kommer kliva in och ta ansvar, precis på det sätt som Stockholms Stad fick göra när hans koncern stängde sin skola i Hammarby Sjöstad 2018.
Academedias affärsmodell bygger helt enkelt på att kunna dra sig ur snabbt. På att slippa ta det ansvar som samhället kommer kliva in och ta.
Lokalkostnadsargumentet
Slutligen anför systemförsvararna nu allt oftare frågan om lokalkostnader till friskolornas fördel. I den svenska politiken i stort är det få utanför den närmast sörjande kretsen runt Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) som ännu tror att det allmänna kan spara pengar på att låta en aktör som lånar till högre ränta investera i lokaler eller infrastruktur och sedan betala hyreskostnad till denne. Debatten om så kallat Offentlig Privat Samverkan (OPS) är närmast stendöd och även borgerliga politiker luftar då och då tanken på att det rimliga vore att köpa loss den dyra och oflexibla Arlandabanan som byggdes genom ett OPS-avtal. Det återstår för friskolorna att visa hur skattebetalarna får billigare skolor om de finansieras av koncerner som inte tillför några egna pengar utan lever på samma skattepengar som den offentliga skolan. Jo, det finns såklart två sätt det kan bli billigare på: Sämre lokaler och mindre yta. Att vi på flera orter ser diskussioner om nedskalade skolgårdar är ett exempel på det. Det är alltså inte egenskapen ”vara fristående skola” som medför besparingen utan det handlar helt enkelt på om att snåla på kvalitet och utrymme. Det skulle vi kunna göra i den kommunala skolan också. Poängen är att väljarna där har valt en annan väg. Samma krav på lokaler borde gälla alla skolor.
Slutligen
Tack till dig som läst hit. Kanske kan du göra något för att vi snabbare ska komma till rätta med bristande likvärdighet och ökande segregation i den svenska skolan? Kontakta dina lokala riksdagsledamöter och be dem läsa vad som faktiskt står i Björn Åstrands utredning. Kontakta dina lokala skolpolitiker och försäkra dig om att de förstår att de inte kan använda vare sig bostadssegregation eller expanderande friskolor som ursäkt för att backa undan från ansvaret för de kommunala skolorna.
Idag kommer (äntligen!) förslagen från Utredningen om en mer likvärdig skola och det sannolikt debatt om kötid som urval till friskolor (så blev det). Jag hoppas också att de aviserade förslagen om förändrad skolpeng ska innehålla saker som ger ordentlig effekt, men det får vi se framåt lunch när hela utredningen släpps. Redan nu är diskussionen om kötid igång efter utredarens artikel på DN Debatt. Kötid och urval är ett ämne som tyvärr inbjuder till förenklingar. Några ord om varför det är en dålig idé att använda anmälningsdatum som ett sätt att göra urval till grundskolor med fler sökande än platser:
Officiellt säger friskolorna ofta att det är rättvist med kö. Då får alla samma chans. Det kortet är lätt att syna. Bara den familj som vet i vilken stad eller stadsdel de kommer bo och jobba om sju-tio år kan välja skola under barnets första levnadsår. Kötid missgynnar familjer som flyttar, vare sig det handlar om den som flytt från krig eller flyttar till en annan ort för ett nytt jobb.
När kommunpolitiker vill få t.ex. IES till sin kommun för att locka högutbildade och internationell arbetskraft att flytta dit bortser de ofta helt från att kötid förhindrar de nyinflyttade att få plats i de förmodat attraktiva friskolorna. Mycket få inresta ingenjörers barn kommer att få plats på IES i Karlskrona t.ex. Kön kommer vara full av redan etablerade familjer.
Förespråkare av skolvalet pratar om informerade val och att det är viktigt för föräldrar att kunna välja en skola som passar för just deras barn. Även detta är ett argument mot kötid. Mycket få föräldrar känner sina barns behov i åk 4 innan de ens börjat i förskolan. Det går inte att både förespråka informerade skolval och samtidigt vilja behålla kötid som urval.
Ett annat argument från förespråkare av skolval är att det är så viktigt att kunna byta från en kommunal skola om man inte trivs där. Återigen. Det förutsätter att alternativen inte kräver att man stått i kö i så många år att man inte ens hunnit prova den kommunala skolan. Det går inte att både hävda att det ska vara lätt att byta skola och förespråka kötid.
Den som vill säkra en plats i de mest attraktiva skolorna gör också bäst i att föda sina barn tidigt på våren. Framåt oktober är det risk att det är kört. För en obligatorisk verksamhet som grundskolan tror jag att de flesta inser det orimliga.
Kötid som urval förhindrar alltså informerade skolval. Kötid missgynnar familjer som flyttar. Kötid är orättvist mot barn som föds sent på året. Ändå slåss friskolorna för att ha kötid kvar. För att det är lönsamt. Lönsamt med rätt föräldrar, de som tänker på skola redan på BB. Lönsamt med socialt rotade familjer, de som har nätverk på orten. Lönsamt med äldre barn, de som föds tidigt på året.
Dessutom fungerar kötid också som som en mekanism för att locka investerare. Framförallt koncernerna använder antalet ”köregistreringar” (börsen tillåter inte att de använder uttrycket ”elever i kö”, som ofta annars används i debatten, eftersom många står i kö till flera skolor) som en tillgång i sin kommunikation med investerare. Antalet köregistreringar ser ut som en orderstock, även om den används väldigt oseriöst. Ingen två-åring i kön kan ju ta en ledig plats i åk 4. Men investerarna blir tydligen trygga.
En annan organisation som vill ha kötid kvar som urval är Svenskt Näringsliv. Det är ett mysterium. Rimligen borde de vara för en förändring som gynnar de riktiga företag som behöver rekrytera personal och få folk att flytta till jobb.
Risken är förstås att förslag om att ta bort kötid dränks i populistiska utspel om ”tombola”. Det har tyvärr hänt förut, men jag tror att fler partier nu förstått problematiken. Om någon ändå ropar ”tombola” idag, ställ motfrågor!
Hur gör vi om det finns flera sökande med likvärdiga meriter vad det finns platser på en utbildning på högskolan? Vi lottar! Ingen har föreslagit att den som sökte först ska få företräde. Och två ungar födda samma år har likvärdiga meriter när det gäller att börja fyran.
Fråga också om vi ska ha ett skolsystem som i praktiken förhindrar familjer att flytta till bättre jobb och bostad. Eller om vi ska ha ett skolsystem där den som är född tidigt på året ska gynnas.
Fråga hur idéerna om informerat skolval och aktivt skolval går ihop med att det gäller att hinna först med sitt val. När barnet som föds idag ska börja fyran kan det ju finnas helt andra skolor att välja på.
Jag hoppas på balanserade reaktioner, även om jag vet att skolkoncerner, friskolornas riksförbund och svenskt näringsliv – som alla slåss för att ha kötid kvar – uppvaktat partierna de senaste dagarna.
Bra också att utredningen föreslår ett centralt administrerat skolval. Insynen i friskolornas köer har varit alldeles för dålig och senast i förra veckan kom en forskningsrapport om hur barn med förmodade svårigheter i skolan diskrimineras i val till förskoleklass.
Och slutligen. Om någon börjar prata om att lotta ut barn mellan skolor som om det gällde alla, påminn stillsamt om att det handlar om de fall där det fins fler sökande än platser till en enskild skola.
Skrev en text i Arbetet om dilemman med att stänga förskolor och skolor. Både vad gäller smittspridning och svårigheter för utsatta barn. Försökte också skissa på åtgärder vi kan göra i stället, eller i alla fall först.
Några saker vi kan göra i skola och förskola är att:
Använd ledig städkapacitet från hotellbranschen till att städa oftare.
Planera om lunchraster i skolan så att avstånden i matsalen kan öka. Extra personal finns tillgänglig från restaurangbranschen.
Minska trängsel i skolbussar genom extra turer. Lokaltrafiken i många regioner drar nu ner på ordinarie tidtabell, så kapacitet finns.
Risken är stor att stängda förskolor och skolor drabbar både sjuka äldre och utsatta barn. Därmed hoppas jag att vi bara kommer se detta i enstaka fall där smittskyddsorganisationen bedömer det som den enda möjligheten
Skrev en text om riskerna med små marginaler i hemtjänst och äldreomsorg i Coronatider. Publicerad hos Dagens Arena. Om att vården behöver fungerande äldreomsorg för att hålla vårdplatser öppna och om att vi betalar orimligt lite för hemtjänst jämfört med nätläkare. Det behövs antagligen snabba insatser i form av extra pengar, omskolning av personal och okonventionella lösningar för lokaler. Det är förstås ett akut behov just nu, men också på längre sikt behövs en uppvärdering av äldreomsorg och hemtjänst i termer av ekonomi, arbetsvillkor och lön.
Försöker också föreslå några konkreta åtgärder. Framförallt extra pengar till hemtjänst och äldreomsorg för att:
Lugna tempot, dvs minska antalet äldre som varje person i hemtjänsten träffar varje dag.
Öka grundbemanningen så att behovet att ringa in tillfällig personal minskar.
Skapa beredskap för att fler äldre kommer behöva hemtjänst pga karantän och sviter av sjukdom.
Förbereda för att tillfälligt använda t.ex. konferensanläggningar till fler platser i omsorgen.
Branschorganisationen för de bemanningsföretag som hyr ut läkare och sjuksköterskor, Kompetensföretagen , höll inte med oss om särskilt mycket. Här är min och Lisa Pellings slutreplik.
Istället för stora pengar till bemanningsföretag kan resurserna användas till åtgärder som ger bättre förutsättningar för den egna personalen. Det är rätt väg att gå.
Boel Vallgårda och jag går steg för steg igenom repliken från Ulla Hamilton och Friskolornas Riksförbund i vår slutreplik på SvD Debatt. Vi går igenom deras argument och visar hur de lyfter fram siffror som passar dem och bortser från annat, hur de påstår att friskolor är missgynnade vad gäller lokaler trots att det är kommunen som alltid har ansvaret för skola även där det inte är lönsamt. Och mycket annat. Själv är jag frustrerad över att så mycket skattepengar går åt till lobbyarbete som det Friskolornas Riksförbund står för.
Överskottet av skolpengen används även för ett envetet lobbyarbete gentemot beslutsfattare och medierna för att dölja det faktum att koncernerna är kraftigt överkompenserade. Istället göder de myten att koncernerna är både diskriminerade och gynnsamma för utbildningsväsendet.
När friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992, fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent och det var den nivån som innebar att utvecklingen med koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tog fart.
Vårt resonemang pekar mot att en nivå på 80 procent är rimlig. Det är något lägre än vad Bildt-regeringen räknade med, men få trodde då att vi skulle ha koncerner med lika många elever som några av landets största kommuner.
Dags snart för SKR:s redovisning av kostnader för hyrpersonal i vården. JaAg skriver tillsammans med Lisa Pelling i Dagens Samhälle om mekanismerna bakom och varför det är så viktigt att det här fenomenet bromsas.
