Det låter väl bra med friskolor som avlastar kommunerna? Man har ju hört att de har det kämpigt.
Det här argumentet kommer ibland från friskolekoncerner, men nästan lika ofta från den sorts kommunpolitiker som mest av allt vill ha en friskola till i sin kommun. Nu finns det inte så många sätt man kan avlasta en kommun på när det gäller skolan så det är ganska enkelt att kolla om det stämmer.
En friskola skulle kunnaavlasta kommunen genom att tillföra mer resurser. Jo, skulle kunna. Men friskolorna har inga andra intäkter än skolpengen från kommunen. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet att kommunen kan avlastas med hjälp av sina egna pengar.
En friskola skulle kunna avlasta den kommun som har platsbrist på sina egna skolor genom att genom att låta kommunen använda lediga platser hos friskolan istället. Nej, så fungerar det inte. Om en friskola har tomma platser beror det på att det saknas elever som valt att gå där. Kommunen får inte placera barn på friskolor. Med tanke på friskolors olika profil vore det dessutom helt orimligt. Tänk brevet från kommunen där det står ”Vi har platsbrist i höst, så ditt barn får gå på den kristna skolan med fotbollsprofil.” (Ett exempel som såklart inte var avsett att vara negativt mot vare sig kristna skolor eller fotboll. )
En friskola skulle kunna avlasta kommunen genom att tillföra lokaler heter det också. ”Friskolor avlastar kommunerna genom att göra stora investeringar i skolor”, skrev Academedias VD Marcus Strömberg i Dagens Industri för bara några veckor sedan. Var ska vi börja?
Alla investeringar i lokaler finansieras på lång sikt av att någon betalar hyra. Det är grundläggande för alla byggen, oavsett om det handlar om bostäder, kontor eller skolor. När det gäller skolor är det kommunen som betalar hyran.
Friskolorna är väl medvetna om detta och slåss för att se till att skolpengen innehåller tillräckligt mycket pengar för lokalkostnader. Inte sällan kräver de dessutom extra ersättning för ”dyrare lokaler”.
Det som är sant är att en friskolas lokalinvestering på kort sikt kan minska en kommuns lånebehov, men över tid är det alltså ändå kommunen som står för lokalkostnaden. Rimligen har dessutom de flesta kommuner möjlighet till mer förmånliga lånevillkor, dvs lägre kapitalkostnader, än privata företag.
Vad som är värre är att de privata skolbolagens investeringar inte nödvändigtvis passar in i en långsiktig planering. De etablerar sig där de själva vill och bygger lokalerna efter eget huvud. En kommun har ansvar för lokalförsörjningen långsiktigt och måste planera för sådant som alternativ användning av lokaler när elevkullarna går ned eller för att kombinera olika verksamheter i samma lokaler. Det arbetet försvåras när en friskola börjar bygga i kommunen.
Friskolorna kräver dessutom allt oftare garantierför att på olika sätt minska sina lokalkostnader. Dessutom får de ofta gehör från kommunpolitiker som med berått mod ger en extra subvention till den friskola de helst av allt vill ha dit. Sen är det fritt fram för andra skolor som med stöd av etableringsfrihet och krav på likabehandling kan följa efter. Marcus Larsson på Tankesmedjan Balans har skrivit om det här.
Spelar det då ingen roll alls för kommunens ekonomi att en friskola öppnar? Jo, i allmänhet ökar kommunens genomsnittliga kostnad per elev eftersom det snabbt uppstår tomma platser på flera kommunala skolor. När den genomsnittliga kommunala kostnaden ökar, blir kommunen också tvungen att öka skolpengen till friskolan. En friskoleetablering innebär på så sätt snabbt ökande kommunala kostnader.
Slutligen finns det några som fortfarande hävdar att friskolor kan avlasta kommuner genom att minska skolsegregationen. Det stämmer inte heller, men det finns det gott om information om bakom Lucka 6.
Det här är ett av skolmarkands-försvararnas favoritargument. Tyvärr blandar de ihop två olika saker. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta sig ur segregation för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.
Hur gärna än systemförsvararna vill att skolvalet ska motverka segregationen saknas stöd för deras deras tes. Både forskning och praktik visar tvärtom att skolvalet hittills inte bidragit till att minska den segregation som beror på boendet. Både internationell och svensk forskning talar sitt tydliga språk. Två exempel nedan:
School choice is associated with higher levels of segregation of pupils from different socio-economic and ethnic backgrounds between schools. This finding is consistent across all types of choice mechanism, in different countries, and across choice systems that have been in place for different lengths of time.
In particular, we exploit variation in school choice opportunities across municipalities and provide descriptive evidence that in regions where school choice has become more prevalent, school segregation between immigrants and natives, and between children of high/low educated parents, has increased more than in regions where choice is limited.
Det här är alltså inte en fråga om vad man tycker.
Statistiken talar också sitt tydliga språk och visar att svenska friskolor har ett radikalt annorlunda elevunderlag än kommunala skolor. Se för övrigt också Lucka 1.
Det finns förstås andra skäl för skolval, men den som argumenterar för skolval som ett verktyg mot segregation har fel. Det är i bästa fall baserat på önsketänkande, i sämsta fall är det rent vilseledande.
Alla som på allvar vill göra något åt segregationen i skolan, men som av olika skäl också vill ha kvar någon form av skolval, måste ha förslag som motverkar de segregerande effekter som annars bevisligen uppstår. Därför är förslagen i den aktuella utredningen om en mer likvärdig skola viktiga.
(Tack till Jonas Vlachos som generöst bidrar med länkar till aktuell forskning.)
Det här är inte längre ett jättevanligt argument i skoldebatten i media, även om Friskolornas Riksförbund gjorde ett försök att spela upphandlingskortet häromveckan. Däremot är det fortfarande ett vanligt fikabordsargument. Kanske inte så konstigt eftersom det vanliga när någon skattefinansierad men privat utförd verksamhet inte levererar är att upphandlingen hamnar i fokus. Det gäller oavsett om det handlar om snöröjning, medicinskt material eller digitala skolplattformar. Men gäller det skolan?
– Nej.
Hur otroligt många företagare än tycker att det är, drivs allt mer av offentligt finansierad verksamhet utan vare sig upphandling eller avtal. För friskolor gäller i praktiken (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som vill får etablera sig i en kommun. De får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Skillnaden mot privata utförare i vården är dramatisk:
Låt oss säga att en organisation – strunta i vilken sort, det bara skymmer sikten – driver en riktigt usel vårdcentral. Låt oss säga att skandalerna duggar tätt. Oegentligheter med pengar. Personal utan behörighet. Felaktiga behandlingar. Om inte landstinget agerar mot en sådan aktör blir ordföranden i styrelsen för primärvård kortlivad. I vården finns nämligen ett politiskt ansvar oavsett utförare. Det gäller inte bara traditionellt upphandlat verksamhet utan också verksamheter där det råder etableringsfrihet. Vi betalar gemensamt för vården och vi har folkvalda som vi kan ställa till ansvar om det inte fungerar. Den politiskt ansvariga för primärvården kan säga upp avtalet med orden ”Stäm oss om ni vill, men vi kan inte betala skattepengar till undermålig verksamhet”. Sådant sker både i vård och hemtjänst.
I skolan är det tvärtom. Om samma organisation driver en riktigt usel skola finns inget politiskt ansvar. De kommunalråd som står till synes handfallna istället för att agera mot den usla skolan är egentligen bakbundna. Systemet tillåter inte att de agerar. Det finns inget avtal de kan säga upp och inga pengar de kan dra in. Det är därför inga skolpolitiker på riksplanet rasar mot politiska motståndare i berörda kommuner utan istället lite lamt lovar att ta upp frågan i Skolinspektionens insynsråd eller kräver att Skolinspektionen ska dra in tillståndet.
Det är alltså aldrig kommunens ansvar att en friskola är så dålig att SÄPO griper in.
Skolan lider brist på politiskt ansvarstagande och insyn. Att det inte finns några avtal att kräva efterlevnad av är ett av många problem.
Ett vanligt påstående är att friskolor och friskolornas köer uppkommer på grund av att den kommunala skolan är så dålig. Fixa kvaliteten där så försvinner köerna heter det. Det är ett bekvämt sätt att undvika kärnfrågor om lika villkor och mekanismerna bakom friskolesektorns lönsamhet.
Ett enkelt sätt att syna påstående är att se var friskolor är vanligast, alltså var friskolor etablerar sig. Om det verkligen var så att friskolor främst finns där kommunala skolor är dåliga så betyder det att borgerliga politiker i friskoletäta kommuner som Täby, Solna, Stockholm och Nacka är väsentligt sämre på att sköta sina kommunala skolor än vad socialdemokrater i t.ex. Malmö och Södertälje är. I Täby gick 60 procent av eleverna ut nian från en fristående skola. I Malmö och Södertälje bara 20 procent.
Nu har jag inte hört någon som påstår att just borgerliga politiker i storstad och välbeställda förorter är sämre på att driva skola, men det blir onekligen konsekvensen av resonemanget om friskolor som ett svar på dåliga kommunala skolor.
Argumentet att friskolorna växer där de kommunala skolorna är dåliga haltar på flera sätt.
Det är ju inte så att föräldrar i Täby eller Solna, orter med 60 resp 35 procent elever i friskolor i årskurs nio, själva startat skolor i protest mot sina usla kommunpolitiker. Tvärtom har ju skolorna flera gånger uppmuntrats av politiker att starta.
Flera aktuella exempel visar att det allt oftare är borgerliga kommunpolitiker som tar initiativ till eller uppmuntrar och välkomnar en etablering av IES. Så har skett i Karlskrona och Landskrona. Det sker i Östersund, Härryda och Solna.
Alla som bor i Solna fick förresten skäl att fråga sina kommunpolitiker igår. SvD berättar här hur elever och föräldrar fick besked om att deras kommunala skola Skytteholmsskolan stängs. Bland skälen i ett utskick till föräldrarna angavs att Internationella Engelska Skolan i Huvudsta öppnar hösten 2021 och ”vi vet att många Solnaelever visat intresse för den skolan”. Tidigare i år hade kommunen marknadsfört IES kö via sin hemsida.
IES är nöjda. En stängd kommunal skola säkrar deras elevunderlag och affärsmodell. Där 500 elever går in på morgonen utgör 40 rörelsemarginal.
Relationen med Solna har varit god. Vi har tillsammans med politiker och förvaltningen samarbetat under hela etableringsprocessen. Det har varit ett gott informationsflöde oss emellan.
Emma Rheborg, kommunikationschef på IES.
Den som vill kan fundera på vilket som spelat störst roll för IES etablering i Solna: Att Skytteholmsskolan skulle vara dålig eller att kommunens löfte om att ”göra förändringar i sitt skolsystem” snabbt skulle säkra elevunderlag och lönsamhet.
Den som bemödar sig att titta i statistiken ser dock att kommunala Skytteholmsskolan är en skola som klarar sig bra i konkurrensen. Resultaten är klart bättre än Skolverkets modellberäknade enligt SALSA (en statistisk modell som baserat på bakgrundsfaktorer med stor betydelse för resultatet i skolarbetet ger varje skolenhet ett modellberäknat betygsvärde). Samtidigt finns inget i statistiken som pekar på glädjebetyg. Skolan ligger under riksgenomsnittet när det gäller andel elever som får högre betyg än vad de presterar på nationella prov. Ändå läggs den ned.
Om jag vore politiker i Solna skulle jag oroa mig mer för läget på de tre skolor där över 80 procent (!) av eleverna fick högre betyg i matematik än vad som motiverades av deras resultat på de nationella proven. Alla fristående.
Varje gång en politiker visar plötslig omsorg om ”små bra utförare” ska man se upp. Då handlar det tvärtom ofta om att det är stora företags intressen som hotas, men att det är svårare att hitta argument för deras sak. Omsorg om de små funkar dock alltid.
I en replik till Linnea Lindquist i Skolvärden 2020-08-28 förklarade Centerpartiets utbildningsutskottsledamöter Fredrik Christensson och Niels Paarup-Petersen att deras plötsliga motstånd mot att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor handlar om att rädda små huvudmän:
”Det är inte de stora aktiebolagen som skulle få problem vid införande av offentlighetsprincipen, det är främst de små föräldrarkooperativ och ideellt drivna skolorna.”
Ur Centerpartiets debattinlägg i Skolvärlden 2020-08-28.
Vi är alltså mitt i en debatt om bristen på insyn i internationellt ägda koncernskolor med goda vinstmarginaler. Mitt i en debatt där stora koncerner, som flyttar pengar över både kommun och landsgränser, skriver rasande debattartiklar mot offentlighetsprincipen. Ändå försöker centern få det till att handla om närmast ideell verksamhet.
Det är nästan lite gulligt.
På twitter bedyrade riksdagsledamoten Niels Parup-Petersen partiets kärleksrelation med de ideella aktörerna:
”Att C uppskattar idéburna sektorn är knappast något nytt. På landsbygden är det och har det varit oändliga överlapp mellan de idéburna aktörerna och Centerpartiet.”
Flera saker förvånade med detta utspel.
För det första så hade de idéburna skolornas organisation Idéburna Skolors Riksförbund varit positiva till utredningen om ökad insyn i fristående skolor (SOU 2015:82). I avsnitt 6.1.2 redovisas de idéburna skolornas hållning tydligt:
Enligt en enkät som förbundet har genomfört var en övervägande majoritet av dess medlemmar positiva till att offentlighetsprincipen införs i fristående skolor. Förbundets uppfattning är att offentlighetsprincipen skulle vara bra för hela friskolesektorn. Den kan dock föra med sig praktiska problem, t.ex. ökad administration, ökade kostnader, behov av kompetensförbättring på sekretessområdet och krav på ökade öppettider.
Om hållningen från Ideburna skolors riksförbund, ur SOU 2015:82.
Ideburna skolors riksförbund tröttnade också snabbt på att vara alibi för centerns insynsmotstånd och satte ned foten genom sin ordförande Håkan Wiclander. Kärnfullt och minnesvärt citerad i Skolvärden:
– Skolan ägs av svenska folket. Dessutom utövas det myndighetsutövning inom den. Det gör att uppgifterna självklart ska vara offentliga. Att så inte längre är fallet, för att vi har släppt in privat kapital och affärstänkande i skolväsendet, är vansinnigt.
Ordförande för Ideburna skolors riksförbund, Håkan Wiclander, uttalar sig i Skolvärlden 2020-09-04.
Ett citat som funkar som korsstygnsbroderi.
Efter det utfallet blev det i alla fall inte lika kul för Centern att använda de idéburna skolorna som alibi för att stoppa insynen i aktiebolag, men påstående återkommer fortfarande.
Så hur orimlig eller svår skulle offentlighetsprincipen vara för en liten skolhuvudman? När riktigt små kommuner med bara enstaka skolor klarar av att hantera offentlighetsprincipen är det väl rimligt att också fristående skolhuvudmän med bara enstaka skolor gör det? I Dorotea kommun gick 27 elever ut nian i somras. Ingen har klagat på offentlighetsprincipen där.
Det finns förresten också andra små organisationer som måste hantera offentlighetsprincipen. Svenska kyrkans alla församlingar, de har över 1300 så många av dem är riktigt små, måste arbeta enligt offentlighetsprincipen och följa bestämmelserna i Offentlighets- och Sekretesslagen (2009:400). Även de minsta församlingarna klarar av att hålla sina handlingar offentliga.
Är det inte ett rejält underbetyg åt friskolesektorn att påstå att det skulle vara för svårt för dem?
Eftersom bara 15 procent av eleverna i grundskolan går i fristående skolor kan inte gärna problemen bero på dem, heter det ofta i debatten. Eller så säger någon att friskolorna är så få, det är bättre att fokusera på problemen i de kommunala skolorna. Det är ett felaktigt resonemang av flera skäl.
För det första så påverkas de kommunala skolorna också kraftigt av reglerna för friskolor. Kommunala skolor har samma ersättning, men större ansvar. Kommunala skolor verkar på samma dysfunktionella skolmarknad. Det går inte att ändra förutsättningarna för kommunala skolor utan att också fristående skolor påverkas. Varje försök till sådan förändring möts dock av protester från de fristående huvudmännens organisationer.
Wikipedias lista med tätorter i Stockholms län.
För det andra så vittnar ett påstående om att det är så få elever i friskolor att det inte spelar någon roll om en mycket bristande förståelse för hur mycket 15 procent är. Trots att det är mellanstadie-matte verkar det finnas anledning att ta ett konkret exempel: Det finns faktiskt bara en tätort i Sverige som är stor nog att inhysa 15 procent av Sveriges befolkning: Stockholm.
Fundera sedan om någon skulle komma undan med påståendet att Stockholm skulle vara för litet för att ha påverkan på landet i stort. Ingen skulle påstå det. Ändå är det så friskolornas riksförbund resonerar:
Om Stockholm konsekvent särbehandlades och fick 10 procent mer pengar av staten till sina skolor än resten av skolorna i landet skulle protesterna vara enorma. Ändå är det precis vad som pågår i friskolesektorn. Utredningen om en mer likvärdig skola (SOU 2020:28) har visat att friskolorna överkompenseras med ca 10 procent.
För det tredje så är 15 procent ett genomsnitt för hela grundskolan. Om vi tittar på högstadiet handlar det om ca 20 procent. Dessutom är de geografiska skillnaderna stora. I Stockholm gick när 40 procent av niorna ut från en fristående skola förra året. I Täby hela 60 procent. Kan vi ens säga att vi har en skola som är samhällelig infrastruktur om över hälften lämnats över till privata intressen?
Om koncernerna nu gör allvar av sina planer på expansion i lågstadiet kommer andelen elever i fristående skolor att fortsätta öka snabbt.
För det fjärde så bortser de som använder detta argument helt ifrån profilen på friskolornas elevunderlag. Självklart skulle 15 procent elever i friskolor ha en mindre påverkan på segregationen om de hade genomsnittligt sett samma elevunderlag som kommunala skolor. Det har de inte. Friskolor är kraftigt överrepresenterade när det gäller skolor där elevernas föräldrar har hög utbildning. Mer om det bakom Lucka 1.
Det här är ett vanligt påstående från politiker, debattörer och andra som försvarar dagens skolmarknad. Friskolorna tar lika stort ansvar som de kommunala skolorna och har ofta till och med ett elevunderlag med sämre förutsättningar heter det ofta. Gunnar Hökmark skriver om det i det han kallar den första myten här, företrädare för Friskolekoncernerna här och Friskolornas Riksförbund här. Men är det sant? Till att börja med måste vi veta vad som avses med att plocka russinen ur kakan, eller snarare att skumma grädden från mjölken. Vilken egenskap hos elever är det som har störst betydelse för skolresultaten och därmed också för behovet av undervisningsresurser? Systemförsvararna lyfter ofta fram utländsk bakgrund, men sanningen är att den viktigaste faktorn är föräldrarnas utbildningsnivå. Den varierar stort också i gruppen elever med utländsk bakgrund.
Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten.
Ur Skolverkets rapport 467, 2018, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor
Låt oss säga att friskolor inte hade ett mer gynnsamt elevunderlag. Då skulle friskolor vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå. Vi skulle se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Eller hur? Jag lånar ett diagram från Johan Ernestam på Lärarförbundet. Han har delat upp alla skolor i 10 grupper – deciler – efter föräldrarnas utbildningsnivå.
Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa
I de två högsta decilerna är alltså hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel.
Om systemförsvarna hade rätt skulle staplarna vara lika höga i alla deciler.
Den finns en fras i skoldebatten som bekymrar mig. Den som ofta uttrycks som att Socialdemokraterna satt på sig munkavle och därmed lämnat fältet fritt för marknadsskolans tillskyndare. Jag läser den ibland i texter och inlägg från debattörer som jag har den största respekt för och dessutom ofta är helt överens med i sakfrågan, alltså vad som behöver göras med skolan. Själv har jag dock kommit till en annan slutsats och har en annan bild av Socialdemokraternas agerande.
Missförstå mig rätt här. Jag tillhör verkligen dem som tycker att S som parti kan, bör och måste göra mer. Det är därför jag gått med själv. Förhoppningsvis kan jag bidra på något sätt. Däremot tycker jag att bilden av att S inte gör något eller att S till och med avtalat om att hålla tyst i frågorna är både felaktig och skadlig. Här försöker jag förklara varför:
För det första är det fel i sak. Den formulering i januariavtalet som ofta avses när munkavlen kommer på tal är en mening i punkt 9:
Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.
Ur januariavtalets punkt 9 mellan S, MP, C och L.
Det är inte en formulering som inte hindrar vare sig debatt om eller åtgärder som rör sänkt ersättning, ändrade urvalsregler eller annat som gör skolan mindre attraktiv för skolkapitalet. I samma punkt står nämligen också följande:
Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.
Ur januariavtalets punkt 9.
Det är en formulering som tvärtom kan användas som skäl för att vidta åtgärder. Dessutom finns det mer specifika punkter om likvärdighet i skolan, främst i punkt 54:
Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan.
Ur januariavtalets punkt 54.
För den som minns vilket rabalder det blev om Skolkommissionens förslag är det svårt att få ihop den punkten med munkavle. Jag hade kunnat förstå mer av ilskan om januariavtalet hade avbrutit till exempel Björn Åstrands utredning om ökad likvärdighet, men utredningen fick jobba klart. Formuleringarna i januariavtalet har sedan gjort det möjligt för Socialdemokraterna att skicka ut två remisser med flera förslag som skulle jämna ut spelplanen genom att ta bort flera av de fördelar friskolorna åtnjuter idag. Förslagen finns här och här.
För det andra riskerar myten om munkavle att förminska utspel, debatter och förslag från s-företrädare. Utrymmet i media är begränsat. Om alltför många inlägg i sociala medier är besvikna kommentarer på temat ”S har belagt sig själva med munkavle” minskar effekten av de debattartiklar och utspel som faktiskt görs. Därmed inte sagt att det görs tillräckligt. Jag ser gärna fler utspel. Men alla som vill mota marknadsskolan kan välja om de vill citera ett aktuellt S-utspel eller förslag för att den vägen öka trycket, eller posta ett inlägg där S görs till syndabock.
För det tredje försvagar myten s-medlemmar som vill driva frågan. Både internt och externt. Partierna är sina medlemmar och sina förtroendevalda. Den bild av S agerande som sprids i debattinlägg och i sociala medier påverkar också dem. Ja, eftersom jag är medlem själv så kan jag säga oss. Att sprida bilden av att Socialdemokraterna förbundit sig själva att vara tysta om marknadsskolans effekter är kontraproduktivt. Risken är att både medlemmar och förtroendevalda dämpas av myten.
För det fjärde stärker spridandet av myten marknadsskolans försvarare. Varje moderat, liberal eller centerpartist ute i landets kommuner kan dra munkavlekortet för att tysta en debatt. De inte bara kan. De gör det också. Om också de lokala s-företrädarna lurats att tro på myten vinner marknadsskolan.
Vi kommer ingen vart om medlemmar som skulle kunna öka trycket tystas av munkavlemyten. Det behövs tvärtom fler sossar som med hänvisning till januariavtalets skrivningar om lika villkor kräver svar om offentlighetsprincipen av den där lokala centerpartisten som nyss ropade januariavtalet och munkavle.
För det femte är det inte en rättvisande bild av hur Socialdemokraterna agerar i sak. Munkavlemyten vill säga oss att S inte gör något för att ändra skolan. Det är fel. Med stöd i januariavtalet finns nu alltså två remisser med flera skarpa förslag ute. Det handlar bland annat om:
Sänkt ersättning för fristående skolor i grundskolan
Begränsad etableringsfrihet för friskolor i gymnasiet
Ändrade urvalsregler
Stopp för egna köer och urval på kötid
Krav på allsidig elevsammansättning
Det är inga små frågor i sammanhanget.
För det sjätte behöver skillnaderna mellan partierna synas tydligare för att opinionen ska vända över till partier som faktiskt vill göra något åt problemen med marknadsskolan. När det sprids en bild av att Socialdemokraterna lagt sig är risken att den vanlige medborgaren (hen som inte följer skoldebatt i detalj) får intryck av att det inte spelar någon roll för skolan vilket parti hen väljer. Att döma av en rad opinionsundersökningar är det gott om borgerliga väljare som är missnöjda med skolmarknaden men som trots det inte röstat annorlunda. Där ligger misslyckandet hos många av oss som vill förändra skolan. Varje gång det tecknas en bild av att socialdemokraterna inte heller gör något ökar risken att borgerliga väljare som tröttnat på marknadsskolan stannar kvar i sitt vanliga parti.
För det sjunde är inte munkavle en rättvisande bild av hur S agerar i debatten. Jag skulle gärna se mer, men det är inte särskilt svårt att hitta debattinlägg från Socialdemokrater med uppdrag på olika nivåer. Några exempel här:
Återskapa skolan utan nyliberal logik, skrev Anna Ekström, då gymnasie- och kunskapslyftsminister, i SvD 2018-06-01. Jo, det var före både val och januariavtal, men här fanns skrivningar om förändrad skolpeng och minskad etableringsfrihet. Saker som båda två nu är ute på remiss efter skarpa utredningsförslag.
Gör upp med marknadsstyrningen, skrev socialdemokratiska kommunalråd från Stockholm, Göteborg och Malmö i Svd 2020-05-25.
Likvärdig skola måste gå före vinstjakt, skrev utbildningsminister Anna Ekström tillsammans med Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh i Aftonbaldet 2020-11-11.
Engelska skolans vinsthunger provocerar, skrev utbildningsutskottets ordförande Gunilla Svantorp i Expressen 2020-11-16. Några veckor tidigare, 2020-10-08, ifrågasatte hon aktiebolagens roll i skolan i en artikel i Altinget.
Avslutningsvis. Jag förstår både frustration och ilska mot partier som inte agerar och jag håller med om att alla partier har anledning till självrannsakan. Det är dock skillnad mellan de partier som faktiskt vill förändra och behöver förmås att göra mer och de partier som tvärtom gör allt för att försvara systemet.
Socialdemokraternas stora misstag tycker jag var kompromissen som gav samma ersättning till fristående skolor som kommunala i slutet på nittio-talet. Utan den hade vi knappast haft skolkoncerner som snabbt tog över stora delar av vår gemensamt finansierade skola. Det misstaget finns chans att rätta till nu. Det förslaget har skickats ut på remiss av en socialdemokratisk utbildningsminister.
Nu behövs både opinionsbildning och politisk påverkan för att ro en första nödvändig reform i hamn. Då tycker jag att fokus måste flyttas från januariavtalets stopp för vinstbegränsning till januariavtalets skrivningar om ökad likvärdighet och utjämnade villkor mellan kommunala och fristående skolor.
Till sist. Jag har full förståelse för att alla som vill påverka skolpolitiken har olika tankar om hur. Det här var några av mina.
Bara sedan i somras har IFN publicerat tre rapporter med slutsatser som används av friskolekoncernerna i deras arbete mot Åstrand-utredningens förslag. Först två rapporter om Kunskapsskolans respektive Internationella Engelska Skolans förädlingsvärde, båda av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl. Sedan alltså en om Åstrandutredningens kalkyler av Gabriel Heller Sahlgren. Det finns anledning att titta lite närmare på vad det är för publikationer egentligen.
Vad är IFN?
IFN är ett näringslivsfinansierat forskningsinstitut med flera välrenommerade forskare. I år har IFN till exempel publicerat Johan Wennströms forskning om hur vårt skolsystem gjort det rationellt för skolor, elever och föräldrar att värdera betyg högre än kunskaper. Från IFN kom också Jonas Vlachos uppmärksammade rapport om betygsinflation i fristående skolor 2018. Jag kritiserar alltså inte forskning som publicerats i vetenskapliga tidskrifter bara för att ett institut som IFN varit inblandat.
Ingen forskning på beställning, men ändå beställt av Svenskt Näringsliv?
IFN är alltså finansierade av näringslivet, men är samtidigt noga med att hävda sitt oberoende. På hemsidan klargör de att de inte utför forskning på beställning utan alltid initierar projekt och program själva.
Från IFN:s sida med frågor och svar.
I så fall har IFN uppenbarligen frångått sina principer när det gäller Gabriel Heller Sahlgrens rapport om Åstrand-utredningen. När rapporten lanserades fanns ingen information om finansiär eller uppdragsgivare, varken i debattartikel, rapport eller i informationen på hemsidan. Går vi däremot till Svenskt Näringsliv är informationen desto tydligare (något som Jenny Maria Nilsson uppmärksammat):
Svenskt Näringsliv har alltså beställt en rapport och IFN bistår med renommé och en publiceringsplattform. På något annat sätt är det svårt att tolka saken. Trots att IFN själva skriver att de inte ägnar sig åt sådant.
Det finns plats för ett klargörande från IFN här.
Forskningsprojektet som försvann
När det gäller de båda rapporterna om Kunskapsskolans respektive IES ”förädlingsvärde” skrev IFN när de publicerades att de ingår i ”ett nytt forskningsprojekt”. Så här lanserades rapporterna 2020-09-23.
Från IFN:s hemsida, skärmbild tagen på morgonen 2020-11-10.
Något sådan nytt forskningsprojekt går dock inte att hitta i IFN:S förteckningar med pågående forskning. Där finns en lång rad projekt inom olika områden, men bara ett om skolan, och det handlar om skolreformer. Jag skickade i alla fall ett epost-meddelande och frågade om Jordahls och Heller Sahlgrens rapporter hörde dit. Det gjorde de inte. Statusen på rapporterna är därför oklar för mig.
Ännu oklarare blev det sedan när jag senare samma kväll upptäckte att nyheten om det nya forskningsprojektet (i bilden ovan) togs bort kort efter att jag ställt frågan. Länken är död sedan någon gång under dagen 2020-11-10.
Den försvunna sidan.
De båda rapporterna finns kvar, men de ser nu inte längre ut att vara en del i något forskningsprojekt. Frågan är ju om de någonsin var det, eller om det bara stod så på hemsidan.
Detta får IFN gärna svara på.
Uppdatering: IFN reagerade snabbt på några av mina frågor och det tog bara en knapp timme innan sidan var tillbaka. Där står fortfarande att rapporterna ingår i ett nytt forskningsprojekt, men också att det finansieras delvis av IES och Kunskapsskolan.
Så vad är ett policy paper?
Alla tre rapporterna, alltså de båda om koncernskolorna och det om Åstrand-utredningen, är publicerade i IFN:s kategori för Policy papers. Det är viktigt att veta vad definitionen av ett sådant är. Allt som publiceras av forskare är nämligen inte nödvändigtvis forskning.
IFN:s viktigaste kategorier av publikationer är Working papers och Publicerade artiklar. Här finns forskning avsedd för granskning och publicering i vetenskapliga tidskrifter respektive redan publicerad forskning. I dessa kategorier hittar vi till exempel den ovan nämnda studien om betygsinflation. Utöver kategorier med forskning två finns en rad sektioner för sådant som accepterade men ej publicerade artiklar, avhandlingar, böcker och forskningsöversikter. Långt ned på sidan med beskrivningar av de olika kategorierna hittar vi sektionen med Policy papers. Det är här rapporterna av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl återfinns. Så här beskriver IFN själva vad ett Policy paper är:
Denna IFN-serie innehåller uppsatser förknippade med näringslivsrelaterade och policyrelevanta frågeställningar.
IFN:s definition av Policy papers.
Det här är viktigt att komma ihåg. Det är skillnad på något som skrivits som en uppsats och något som skrivit i syfte att granskas inför publicering i en vetenskaplig tidning. Och det är lätt att missa vilken sorts publikation det är när någon hänvisar till en rapport från IFN. Jag föreställer mig att många politiker och beslutsfattare känner till att IFN är ett forskningsinstitut, men att färre är bekanta med definitionen av ett Policy paper och hur stor skillnad det är mot ett Working paper eller publicerad forskning.
Ett forum för rapporter till marknadsskolans försvar
Alldeles oavsett den vetenskapliga nivån har IFN:S avdelning för Policy papers utvecklats till ett av Sveriges främsta forum för publikationer till marknadsskolans försvar. Av totalt 22 policy papers publicerade sedan 2015 handlar hela 10 (!) om skolan. Nästan en tredjedel av alla policy papers sedan dess, sju stycken, är skrivna av duon Henrik Jordahl och Gabriel Heller Sahlgren. Ibland var för sig, ibland tillsammans. Sådan slagsida finns inte bland de vetenskapliga artiklarna. Övriga tre policy papers om skolan har skrivits av Magnus Henrekson. (Resterande 12 policy papers spänner över flera olika ämnesområden.)
Varför ett forskningsinstitut som egentligen inte har något särskilt fokus på skolfrågor på detta sätt gjort en kategori på sin hemsida till en plattform för uppsatser som tämligen ensidigt tecknar bilden av en överlägsen men ekonomiskt missgynnad friskolebransch går förstås bara att spekulera i. Eftersom de idag står tydligt att åtminstone ett Policy Paper kommit till på beställning från Svenskt Näringsliv är det rimligt att fråga sig vem eller vilka som beställt de övriga. Ytterst drabbar sådana spekulationer såklart trovärdigheten hos IFN i stort.
Det vore rimligt med ett klargörande här också. Hur använder IFN sin kategori med Policy papers?
Vi andra måste vänja oss vid att inte referera en publikation från IFN utan att först kolla vilken status den har. Numera måste vi också fråga om publikationen skrivit på uppdrag av någon speciell organisation. Det verkar också vara säkrast att dubbelkolla eventuella referenser till forskningsprogram.
Frågor till IFN
Enklast vore om IFN i framtiden tog för vana att alltid ta med definitionen av ett Policy paper i respektive rapport. Det skulle klargöra för läsaren vad det handlar om. Idag finns ingen definition alls. Det vore också rimligt och hederligt om det stod i respektive rapport vem som beställt och betalat rapporten. Allra först tycker jag att det vore intressant med svar på frågorna:
Kan man eller kan man inte beställa forskning av IFN?
Finns det fler rapporter som har beställts och betalats av externa uppdragsgivare? Vilka?
Varför togs sidan där det stod att Policy Paper 89 och 90 ingick i ett nytt forskningsprojekt bort? Fanns det inget sådant projekt eller blev det avbrutet?
Rapporten om hyrpersonal i vården som jag skrivit för Arena idé fick en kommentar på bloggen ekonomistas. Det är professor Harry Flam, tidigare bland annat ordförande i Finanspolitiska rådet, som har skrivit.
Flam vänder lite på mitt och regionernas resonemang och ställer frågan om hyrpersonal verkligen är så dyrt? Han invänder inte mot merkostnaden i sig utan undrar om det inte är risk att det kommer kosta regionerna ännu större pengar att bemanna verksamheten utan hyrpersonal. Hans tanke är alltså att det blir dyrare att förbättra villkoren för all personal än att, som nu, sockra budet för det fåtal som jobbar via bemanningsföretag. Några kommentarer till det:
För det första första så resonerar Flam utifrån ett helikopter-perspektiv på vården och räknar på snittet för hela landet. Det är viktigt att komma ihåg att skillnaderna mellan regionerna är stora. För de regioner som lägger 8-14 procent av de egna personalkostnaderna på hyrpersonal finns det även med Flams resonemang pengar att spara.
Diagram från SKR.
För det andra visar rapporten hur hyrkostnaderna ofta spränger budgeten. När det sker år efter år uppstår en ond cirkel som varje år skapar oro och sämre arbetsförhållanden för den ordinarie personalen. Den onda cirkeln börjar med en optimistisk eller till och med orealistisk budget för hyrpersonal i juni. För politiken har en sådan kalkyl fördelen att budgeten går ihop. Ett knappt år senare har budgeten hunnit gälla i fyra månader. Ibland syns det redan då att det kommer krävas besparingar. Om inte förr straffas sedan den orealistiska budgeten efter sommaren och för att stoppa underskotten blir det den ordinarie personalen som får ta smällen. Det blir uppsagda lokala kollektivavtal som resulterar i sämre arbetstider och ersättningar (som i Jämtland Härjedalen), stopp för inköp och anställningar (som i Uppsala) eller till och med varsel om uppsägningar (som i Stockholm). Besparingar i ordinarie vård som politikerna beslutade att inte genomföra ett drygt år tidigare blir nu verklighet. Ofta finns trots det ett underskott kvar när nästa års budget ska läggas. Det här är illa på flera sätt:
Demokratiskt ansvarsutkrävande och insyn försvåras.
Verksamheterna får alldeles för kort tid på sig att anpassa sig till nya förutsättningar som de i praktiken får reda på i efterhand.
Arbetsförhållandena för läkare, sjuksköterskor och annan personal försämras, vilket i sin tur gör det ännu lättare för bemanningsföretagen att rekrytera.
För det tredje visar Flams resonemang varför det bör finnas ett fackligt intresse att minska beroendet av hyrpersonal. En situation där medarbetare med samma kompetens sida vid sida gör samma jobb till kraftigt skilda villkor är ett arbetsmiljöproblem i sig.
För det fjärde inverkar hyrpersonal inte bara på rent ekonomiska faktorer, utan har också negativ påverkan på patientsäkerhet. I Göran Stiernsteds utredning Digifysisk vård (SOU 2019:42) finns flera skrivningar om både problem med kontinuitet och avvikelser. En chefsläkare citeras i utredningen med orden:
Inom primärvården har vi sett att det finns en överrepresentation av hyrläkare när det kommer till allvarligare avvikelser och även i de Lex Maria anmälningar som gjorts. Detta beror inte nödvändigtvis på att hyrläkaren ifråga haft kompetensbrist, även om detta förekommer. Ofta beror det också på bristande uppföljning, kontinuitet eller dålig kunskap om lokala riktlinjer och rutiner vilket i förlängningen ger patientsäkerhetsrisker.
Ur SOU 2019:42, sid 394.
Slutligen. Jag tror inte på att helt sluta med hyrpersonal. Det finns situationer då det är relevant att hyra in, t.ex. när läkaren på vårdcentralen brutit foten och blir borta i sex veckor. Det är inte korttidsinhyrningen som är problemet utan att bemanningsföretag idag används för att fylla hela schemarader under längre perioder. Ett sätt att styra om användningen av hyrpersonal vore att differentiera priserna på samma sätt som i övriga näringslivet. En specialistkonsult som gör en insats under några veckor kostar då ofta väsentligt mer per timme jämfört med vad vad samma konsult kostar att hyra in på heltid i ett halvår. Den sortens prisdifferentiering lyser fortfarande med sin frånvaro i regionernas ramavtal.
