”Förstatliga skolan” – en alltför enkel lösning?

Jag är den första att hålla med om att ett statligt huvudmannaskap är viktigt för en enhetlig och likvärdig skola. Däremot tror jag inte att ett statligt huvudmannaskap är en patentlösning på skolans problem, men i allt fler sammanhang där utbildningsminister Jan Björklund eller företrädare för Lärarnas riksförbund uttalar sig framstår det som att kommunaliseringen av skolan är roten till allt ont. Det oroar. Skolan förtjänar konkreta åtgärder som löser verkliga problem, inte slagordspolitik.

Att förstatliga skolan är rätt, men om analysen stannar vid att det är kommunerna som orsakat problemen riskerar åtgärden att skjuta bredvid målet. Kommunaliseringen är nämligen bara en av många reformer som påverkat, stört eller förstört (välj själv!) skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem.

Alltför sällan diskuteras konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1. Helt rimligt lades stort fokus på att få ner andelen underkända elever, men utan att förstå att de som nu syntes som underkända i statistiken tidigare passerat genom systemet med lägsta betyg. Vi borde ha insett att ambitionen att få alla godkända utan att höja anslagen skulle leda till en allmänt sänkt kunskapsnivå och/eller sämre arbetsvillkor för lärarna. Troligast både och.

Att sedan prata om likvärdig skola utan att beröra problematiken runt friskolorna är inte seriöst. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Jan Björklund och Lärarnas Riksförbund. I deras värld är det ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika (Aftonbladet 13/5).  I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,5 i de kommunala. Lönen var också lägre i friskolorna.

Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag och dra slutsatser av vad de senaste 20 årens reformer medfört för konsekvenser. Det tycks nämligen råda någon sorts konsensus om att läget i skolan var bra fram till 1990. Att då lyfta ut en av de reformer som genomförts sedan dess och göra denna till syndabock är inte rimligt Vi behöver en skolpolitik som förmår att dra slutsatser också av de andra stora reformerna och deras effekter samt – inte minst – anpassa skolan till 20 år av samhällsutveckling.

 

Förenklingar om förstatligande

I Aftonbladet 13/5 skriver Utbildningsminister Jan Björklund och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner att skolan måste förstatligas.  Det är rätt slutsats, men fel analys. Kommunaliseringen är bara en av många reformer som stört skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem. Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Björklund och Fjelkner. Det är ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika.  I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. Lönen var dock lägre i friskolorna.

Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag.

Osäljbar berättelse om skolpolitik

Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.

(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)

Tina Acketofts berättelse fungerar inte

Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.

Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.

För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.

För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.

Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.

Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.

Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.

Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

Om friskolan var en vårdcentral – återpublicerad i Dagens Arena

Även nättidningen Dagens Arena publicerade idag den artikel där jag jämför styrmedlen för  friskolor och vårdcentraler, först publicerad i UNT i morse. I praktiken kan man säga att vårdcentralerna styrs med en ersättning som beror inte bara på antal brukare utan också på mängden levererad vård och vårdtyngd. Omsatt till skolan skulle motsvarande system ge en skola som fick ersättning inte bara per elev utan också baserat på hur mycket undervisning som varje elev erbjuds. Därtill skulle skolor där elevunderlaget motiverar det kunna få extra medel för att kompensera för föräldrars utbildningsbakgrund, språksvårigheter eller sociala problem. Alla tre faktorer som erkänt gör det svårare för skolan att uppnå målen. Det för övrigt inte alls omöjligt att genomföra. Sedan många år har Skolverket och dess efterföljare redovisat statistik med ”förväntade” resultat baserat på bland annat ovan nämnda faktorer.

 

Om friskolan var en vårdcentral – debattinlägg i UNT

I UNT idag har jag en text som resonerar kring de ekonomiska styrmedlen och hur de påverkar verksamheten, vinstnivåerna och innehållet. Med ett exempel där jag jämför en friskola med en vårdcentral vill jag visa att det inte nödvändigtvis är friskolesystemet i sig som är orsaken till problemet med höga vinstnivåer. Jag tror att med ett styrsystem motsvarande det vi har för vårdcentraler så hade situationen varit annorlunda. När Jan Björklund nu tagit upp diskussionen om att återinföra timplanen för att säkra rätten till undervisningstid är en av orsakerna den avgjort mindre mängden lärarledd undervisning som elever får på en del friskolor. Självklart är timplan en väg att gå, men exemplet med vårdcentralen visar att styrmedlen i sig hade kunnat utformas annorlunda.

Visst skulle ett friskolesystem med lägre vinstpotential locka färre företag, det tror jag vi ska vara öppna med, men jag vill visa att man utan att förbjuda vinst faktiskt kan uppnå rejäla förbättringar genom att låta skolan låna idéer och kunskaper från vårdsektorn där man helt uppenbart har större erfarenhet av hur man styr verksamhet i privat regi med hjälp av avtal.

 

Lamt försök till vinstförsvar med nordiska argument

Svenskt Näringslivs Anders Morin förvarade i en artikel i UNT igår möjligheterna till vinstuttag i vård, skola och omsorg med hjälp av en nordisk studie. Argumentet är att det är likadant i våra grannländer. Jag har flera problem med resonemanget.

För det första är det för de flesta medborgare och skattebetalare inte vinst i sig som är problemet (även kommunala verksamheter ska enligt kommunallagen budgetera för ett överskott) utan nivån på vinsterna. Morin konstaterar i sin artikel att vinst är tillåtet inom sjukvård och äldreomsorg i både Danmark, Norge och Finland. Om ersättningsmodeller och vinstnivåer sägs dock inget.

För det andra bortser Morin helt från frågan om om etableringsfrihet. Det är stor skillnad på privata företag som handlats upp i konkurrens och en situation med etableringsfrihet där vilket företag som helst äger rätt att etablera sig. I rapporten som artikeln baseras på (den kom för övrigt redan i december) sägs inte mycket om detta. Mest detaljer finns om vården i Danmark. Där har ”medborgarna har rätt att fritt välja en husläkare med praktik inom ett avstånd på 5–15 km från bostaden”. Det råder inte heller någon etableringsfrihet utan ”antalet allmänläkare i varje region är reglerat”!

De olika förslag till vinstbegränsning som lagts fram i Sverige ter sig ytterst modesta i jämförelse och eftersom Svenskt Näringsliv redan dundrat om löntagarfonder och planekonomi undrar jag vilka kraftuttryck de skulle ta till om något liknande skulle föreslås här. Jag som bor norr om Björklinge skulle förresten inte kunna välja en husläkare i Uppsala. Inte i Tierp heller för den delen. Och sannolikt skulle det inte  finnas så många husläkare att välja på inom 15 km radie ute på landet.

Det är för mig fullständigt obegripligt att Svenskt Näringsliv använder det danska exemplet för att försvara vinstuttagen i den svenska välfärden. Antagligen hoppas man att ingen ska läsa den egna rapporten.

På pluskontot måste jag dock säga att jag är glad över att Svenskt Näringsliv står upp för gemensamt finansierad välfärd och avvisar möjligheterna till avgiftsfinansierade skolor.

 

Borgerlig tillnyktring om friskolor

Tre företrädare för moderata studenter i Uppsala föreslog i UNT igår central rättning av de nationella proven. På så sätt vill de råda bot på problemen med betygsinflation i allmänhet, men framför allt vill de rätta till vad som beskrivs som ”icke försumbart problem som följt av friskolereformen”, nämligen att överbetyg generellt sett är vanligare i friskolor.

Jag har själv skrivit om problemet som ett av flera med hur friskolereformen konstruerades och tycker att företrädarna för moderata studenter är på rätt spår, även om deras förslag inte råder bot på skillnaderna mellan betyg på det nationella provet och slutbetyget. Ytterst handlar det ju om att betygssättning måste ses som en form av myndighetsutövning. Samtidigt är betyg en av de viktigaste ”konkurrensfaktorerna” för en skola idag, oavsett om den är kommunal eller drivs i privat regi. Så egentligen är frågan, hur garanteras rättvisande  slutbetyg om de sätts av en skola som har ekonomiska incitament att sätta höga betyg?

Men visst, central rättning vore ett steg i rätt riktning och skulle dessutom ha den positiva sidoeffekten att värdefull lärartid kunde frigöras till annat. Detta förutsatt att resurser tillförs för central rättning.

När jag gav mig in i debatten om vinster i välfärden i oktober 2012 skrev jag att det nu var ”gör om, gör rätt” som gäller. Det gläder mig att den insikten nu sprider sig i borgerligheten.

 

Knuffar kor i Expressen

Jag upptäcker idag (stolt!) att jag på Expressens ledarsida omnämns som en borgerlig politiker som törs knuffa på de heliga korna i vinstdebatten. Det är Ann-Charlotte Marteus som under rubriken ”Mor ror, far är riskkapitalist” skriver om de senaste turerna runt det nedlagda gymnasiet i Karlstad. Väl värt att läsa!

Friskolorna utgör onekligen ett speciellt område i vinstdebatten. Lagstiftningen här skiljer sig kraftigt från exempelvis vårdcentraler och hemtjänst. Ytterligare ett område där det finns specifika problem till följd av styrmodellerna är assistansersättning. Dagens Arena har inlett en granskning som jag tror kommer att leda till att debatten utvidgas också till detta område.

Debattinlägg om fp och läx-Rut i UNT

Idag 2013-01-15 skriver jag kritiskt om läx-RUT och folkpartiets tystnad i frågan på UNT:s debattsida. Motståndet mot reformen har varit stort (kompakt) från liberala ledarskribenter och jag har letat efter någon positiv kommentar från fp som kunnat förklara varför man röstat ja. Förhoppningsvis kommer det sådana svar nu. Eller ännu hellre, ett besked om att fp ska arbeta för att ta bort skattesubventionen för läxhjälp.