Dags att reglera friskolorna i avtal. Som vårdcentralerna.

Svenskt Näringsliv skrev i en debattartikel häromdagen att regeringens föreslagna vinstbegränsning i välfärdssektorn kunde strida mot grundlagen. Jag svarade i dag med ett kort inlägg där jag pekar på att friskolesektorn saknar grundläggande mekanismer som vi vanligen förknippar med näringsverksamhet. Det skrivs helt enkelt inga avtal med friskolor vilket gör det svårare att agera mot missförhållanden än vad som är fallet med till exempel privata vårdcentraler.

Mitt svar nedan:

Driver en friskola näringsverksamhet?

Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt 20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen? Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten, uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället, men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans. Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar. Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Driver en friskola näringsverksamhet?
Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den
grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och
Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt
20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i
blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen?
Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren
och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig
från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs
nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som
utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda
regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om
valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström
från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att
rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal
med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med
fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten,
uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de
egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om
skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället,
men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant
synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av
politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans.
Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar.
Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga
möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en
affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som
näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och
procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra
början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om
marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Visa korten om höghastighetstågen – vi har råd

Idag skriver jag i Aftonbladet om hur vi kan finansiera höghastighetsbanorna utan att låna mer pengar. Egentligen tycker jag ju att lån vore det mest rimliga, men eftersom den dörren är stängd måste vi hitta andra vägar. Hela artikeln nedan med relevanta länkar.

Ska staten investera i badrum eller järnväg?

Det är för dyrt! Partierna enades snabbt mot Sverigeförhandlingens förslag till höghastighetståg när det stod klart att prislappen skulle bli uppåt 250 miljarder kronor. Ingen ville diskutera utveckling, kommunikationer eller tillväxt. Ingen förmådde leta pengar någon annanstans än via lån som man ändå inte vill ta. Ingen jämförde med hur stora andra budgetposter är över 25 år. Istället fick vi enkla svar om gökungar i budgeten och påståenden om att höghastighetståg skulle tränga undan andra järnvägsinvesteringar.

De som säger att vi kan låna pengar för att bygga höghastighetsbanorna har egentligen rätt. Sverige har en med internationella mått mätt rekordlåg statsskuld, endast 41 procent av BNP. Jämför med Tysklands 68 eller Euroländernas snitt på 89 (!) procent, allt räknat enligt EU:s definition (den så kallade Maastrichtskulden). Om vi lånade upp hela beloppet skulle statsskuldens andel av BNP med samma mått fortfarande ligga under 50 procent av BNP. Men det kommer inte hända. Det är nämligen med statsskulden som med brottsligheten. Oavsett om den är låg eller hög så är det lika illa att vara ”soft on statsskulden” som att vara ”soft on crime”. Det är därför Socialdemokraternas finansminister Magdalena Andersson säger att höghastighetståg måste ”prioriteras gentemot andra angelägna utgifter – såsom skola och sjukvård, polis och försvar”. Det är därför moderaternas Elisabeth Svantesson avfärdar satsningen med att politiker inte ”ska vara visionära med andras pengar”.

Så vad gör vi istället, vi som ser att vi behöver mer och snabbare järnväg? Ja, vi får helt enkelt leta rätt på pengarna, utan att ställa tåg mot ”skola och sjukvård, försvar och polis”, utan att riskera en ”gökunge i budgeten”. Vi får ställa oss frågan om statens roll.

Staten har sedan 2010 investerat över 100 miljarder kronor i enskilda medborgares kök och badrum. Ja, ROT-avdraget fungerar ju så och ROT-utbetalningarna har legat på mellan 13 och 19 miljarder årligen 2010-2015. Statens kostnad för ROT minskar nu visserligen sedan avdraget sänkts till 30 procent, men landar ändå på ca 10 miljarder per år.

Det innebär att riksdagen, dina och mina folkvalda, har ett val. Fortsätta investera i badrum och kök hos enskilda eller avsluta ROT och satsa pengarna på höghastighetståg. På 25 år får vi ihop i 250 miljarder. Det ger lite marginal över den senaste investeringskalkylen och premiärturen kan gå 2042.

Politiker som säger att de gillar höghastighetståg, men säger att vi inte har råd får alltså hitta på bättre argument. Eller helt enkelt säga att de prioriterar badrum och kök hos enskilda medborgare framför gemensamma investeringar i järnväg.

Men ROT ger ju jobb och skatteintäkter, invänder nu någon. Och det stämmer. Detsamma kan sägas om bygge av höghastighetsbanor. Massor med jobb, lön, köpkraft och skatt. Så långt finns alltså likheter. Skillnaderna då?

  • ROT driver upp bostadspriserna utan att bidra till fler bostäder. Höghastighetsbanorna kommer i ett paket med *fler* bostäder.
  • ROT har små eller inga effekter på kringliggande samhälle. Höghastighetsbanorna ger betydande effekter på arbetsmarknad, näringsliv, miljö och restider i kommunerna längs spåren.
  • ROT har begränsat värde för våra barnbarn. Höghastighetsbanorna skulle vara viktiga i många generationer.
  • ROT gör mycket lite nytta för klimatet. Höghastighetsbanorna skulle på allvar kunna minska flygets klimatpåverkan och öka kapaciteten för miljövänliga godstransporter.

Men den samhällsekonomiska kalkylen går ju inte ihop, lyder nästa motargument. Istället för att upprepa Sverigeförhandlingens kritik mot sättet att räkna ställer jag motfrågan: Hur ser i så fall den samhällsekonomiska kalkylen för de ROT-renoverade köken ut?

När partier av olika kulör pratar om investeringar i ”välfärdens kärna” måste vi alltså ställa frågan om de menar gemensam infrastruktur eller enskildas badrum. Det är hög tid att vi bestämmer vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till. Framtiden är nämligen alldeles för värdefull och viktig för att vi ska åka dit i åttiotalståg.

Johan Enfeldt, vänsterliberal landstingspolitiker i Uppsala

 

Gratis nätdoktor – dyrköpt vård på marknad utan marknadsinsikt

lakarfMorgonens nyhet om gratis läkarbesök på nätet sätter fingret på hur det går när olika reformer införs utan samordning och med uppenbara brister i insikt om hur en marknad fungerar. Patientavgifter i vården har vi endast delvis för att finansiera vården. Den viktiga funktionen är att styra vården så att vi inte i onödan lägger skattepengar på onödiga besök. En sorts självrisk eller ett incitament att  tänka en gång till om det verkligen är en läkare jag behöver. Man kan ha synpunkter på avgifternas storlek, men de är demokratiskt beslutade efter förutsättningarna i respektive län.

Att avgifterna skiljer mellan olika län har inte medfört några större bekymmer så länge det handlat om fysiska besök på en vårdcentral. Besök i andra län har i praktiken varit en fråga som rört endast människor som arbetar i annat län eller är på resa. Med digitala besök blir bilden en annan. Det nya företag som nämns i radioreportaget har – precis som man kan förvänta sig på en marknad – tagit möjligheten att genom Sörmlands vårdval med gratis läkarbesök snabbt ta marknadsandelar. I hela landet. Kostnaden står respektive hemlandsting för.

Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.
Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.

Det finns en klar risk att detta leder till skattefinansierad överkonsumtion av vård. På samma sätt som jag menar att avskaffade patientavgifter för fysiska besök skulle göra det. Frågan handlar i detta avseende inte om privat eller offentlig drift.

Läkarförbundet kräver nu enhetliga avgifter i hela landet. Det skulle antagligen lösa problemet på snabbast, men egentligen är det bara medicin mot symptomen. Orsaken är en lagstiftning som säger att patienten ska betala den avgift som satts av ett landsting samtidigt som vården betalas av ett annat. Det enda rimliga är såklart att man – som på en marknad – ser till att det finns ett samband mellan intäkter och kostnader. Om jag söker primärvård i ett annat landsting bör jag betala den avgift som gäller i mitt hemlän. Sörmlands läns landsting ska naturligtvis inte kunna besluta om vad vården för invånare i Uppsala län ska kosta, i alla fall inte så länge räkningen skickas till skattebetalarna hos oss.

Möjligheten til digitala vårdbesök är viktig. Ju fler människor som kan få hjälp utan att besöka ett väntrum där de smittar och utsätts för smitta, desto bättre. Samtidigt måste vi styra upp de digitala verksamheterna så att vi inte i slutändan får en stor räkning för ”sjukvård för nästan friska” på bekostnad av de som verkligen behöver vård.

Misslyckade regelverk hotar i förlängningen möjligheten att erbjuda digitala vårdmöten och därför måste fenomen som gratis läkarbesök på nätet i hela landet stävjas. Helst genom att Sörmland snabbt beslutar att justera sina avgifter, men i förlängningen genom att lagstiftningen för patientavgifter för den som söker vård i annat län ändras. Patientavgiften måste beslutas av det landsting som betalar.