Vänsterliberal och dags att göra något annat

2018-06-30

Kort uppdatering: Jag är sedan igår inte längre medlem i något politisk parti. I sinom tid kommer jag att försöka utveckla varför. Tills dess får denna korta uppdatering duga:

Jag har tillhört en intern vänsteropposition i Liberalerna. Sådant är viktigt och partierna behöver sina missnöjda medlemmar. Gårdagskvällens och dagens turer om SD och presidieposter i riksdagen blev dock för mycket. Så nu är det slut.

2018-06-20

Det senaste året har jag fasat ut mig från mina politiska uppdrag. Texter och tankar här finns kvar och så småningom kommer jag nog fram till vad jag ska göra istället. Jag försöker ha tålamod.

Mina huvudfrågor är fortfarande:

  • Den generella välfärden. Våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, omsorg och en likvärdig skola är avgörande både för individens livschanser och för att hålla ihop samhället. Det i sin tur kräver att samhället uppmuntrar initiativrika individer och företag. Låt oss inte tappa bort det.
  • Hållbar utveckling. Avgörande för livschanser både idag och i framtiden. Livsmedel och miljö kan hjälpa till att hålla oss friska och det krävs tuffa beslut för att spara biologisk mångfald till kommande generationer. Det är vårt ansvar.
  • Integritet och människovärde. För mig hänger begreppen ihop. Jag vill kunna leva tills jag dör och göra egna val längs vägen. Myndigheterna ska varken registrera eller bestämma över mig i onödan.

Kontakta mig så berättar jag mer.

En besvikelse på temat svängdörrar, lobbyister och karenstid

För en dryg månad sedan skrev jag en debattartikel som riktade hård kritik mot socialdemokrater på regionråds- och partistyrelsenivå för deras täta band med ett lobbyistföretag. Jag ville visa vad allt tätare band mellan å ena sidan politik och förvaltning och å andra sidan lobbyister och kommersiella aktörer i välfärden gör med förtroendet för demokratin. Vanligtvis förs sådana diskussioner i en vänsterkontext där det handlar om ”Filippa eller annan moderat” som fått ett välbetalt jobb som påverkare av den politik hen just representerade själv. Min text uppmärksammade två fall: ett om täta band mellan socialdemokrater och den största vårdlobbyisten och ett om en chefstjänsteman på Skolverket som gått direkt till Academedia.

Jag hade hoppats att valårslogiken skulle hjälpa till lite och få även borgerliga debattörer och politiker att sprida artikeln, men där bedrog jag mig. Rädslan att kritisera välfärdslobbyisterna var större än förtjusningen över att få kritisera sossar. Det blir en sak att reflektera över framöver.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.

 

Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Ett inlägg på första maj

Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!

staaff-branting-1896

I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?

Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.

I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.

Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.

Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Fores vinstrapport en besvikelse

Foresrapport1I tisdags 20180327 släppte Fores rapporten ”Istället för förbud. Bättre reglering av välfärdsföretag”. Den debattartikel som hörde till lovade ett konstruktivt anslag och jag var på plats på lunchseminariet med de fem forskare som skrivit de ”policy briefs” som rapporten bestod av. Det var en besvikelse. Jag ska försöka förklara hur.

Först: Det här är en av de stora konfliktfrågorna i svensk politik och därtill en fråga som lider svårt av brist på konstruktiva förslag. Det Fores utlovade i sin debattartikel, alltså en konstruktiv uppmaning till alliansen att se och göra något åt problemen och till de rödgröna att släppa sitt ensidiga fokus på vinst, hade verkligen behövts. Som i all politik är det dock svårt att föreslå fungerande åtgärder om det saknas grundläggande förståelse för hur systemen fungerar.

Karin Edmark är docent och lektor vid Institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. Hon är också knuten till Institutet för Näringslivsforskning* och forskar om friskolor och skolval. Hennes policy brief handlar om segregation och innehåller inget nytt om sakläget. Vi har problem med segregation, den är större i idéburna än vinstdrivande friskolor, den beror både på bostadssegregation och vårt skolsystem, men det tvistas om vilket problem som ska angripas. Det intressant är Karin Edmarks slutsatser och förslag.

Som alla rimligt insatta förordar hon lottning istället för kötid som urvalsprincip vid översökta skolor. Bra.

Men sedan förordar hon som lösning socioekonomisk kompensation som en del i skolpengen. Well. Det har vi redan! Nästan överallt där det är relevant. Karin Edmark skriver med hänvisning till en snart 10 är gammal rapport att det är ovanligt. Jag är ledsen, men man kan inte forska på det här området och vara så dåligt uppdaterad. Sant är att det finns många kommuner som inte har socioekonomisk kompensation i sin skolpeng, men det beror ju på att många kommuner har så få skolor att frågan inte är aktuell. Det större städerna, där skolvalet är reellt, har alla socioekonomisk kompensation. Om vi ska komma någon vart och peka ut förslag som kan leda framåt kan vi inte föreslå saker som var ovanliga 2009, men som är standard nu.  Mer relevant hade varit att få veta något om vilka effekter man kunnat se av socioekonomisk kompensation. Vi kan i alla fall inte låtsas som att något vi redan gör skulle lösa problem vi har idag.

I en tidigare version av detta blogginlägg skrev jag att jag saknade en problematisering av etableringsfriheten i ett resonemang om ”skolplaceringskriteier”. Efter påpekande från Fores och kontroll per e-post med Karin Edström har jag förstått att hon med uttrycket ”skolplaceringskrieterier” inte avsåg geografisk placering av skolor utan fördelning av elever på olika skolor, alltså det som i ett skolvalssystem brukar kallas urvalskriterier. Av rapporten framgår inte hur hon menar att elever ska ”placeras” på skolor, alltså om det ska ske som urval inom det fria skolvalet eller om det skulle krävas en större inskränkning av skolvalet för att uppnå detta. Det vore intressant att veta mer om.  Jag ber om ursäkt för att jag missförstod detta, men jag kopplade rapporttexten till det Karin sade om att bussa elever på seminariet. Tyvärr innebär detta att Fores rapport i den del som behandlar åtgärder mot segregation inte nämner vikten av skolors placering alls. Det är både synd och förvånande. Synd eftersom det – åtminstone i högre årskurser i grundskolan – är en högst rimlig åtgärd. Förvånande eftersom det är just placeringen av skolor som tillhört de mest uppmärksammade försöken att bryta segregationen på senare år.

Karin Edström vill också belöna personal som lyckas vända utvecklingen i problemskolor. Om det kan man säga att det står varje skolhuvudman, vare sig den heter Academedia eller Västerås kommun, fritt att göra så. Jag tror att det vore mycket bra. Om man däremot vill att det ska byggas in i systemet sätter skolpengen och kravet på likabehandling stopp.

De åtgärder Karin Edstöm föreslår kräver – förutom lottningen – att  skolpengens konstruktion ändras radikalt. Om det dessutom hade stått något som problematiserade etableringsfrihet hade rapporten varit sprängstoff.

Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi och även han knuten till Institutet för Näringslivsforskning, skriver under rubriken ”Cherry picking i välfärdsföretag”. Och här plockas det. Inte bara körsbär och russin utan också en rejäl portion äpplen och päron.

Om en vårdcentral har till övervägande fast ersättning blir svårare patienter mindre lönsamma, sade Henrik Jordahl på seminariet. Det står så i rapporten också. Men det har ju alla! Finns inget landsting som är i närheten av att ha över halva ersättningen som besöksersättning. Han har dessutom fel i sak. Den som följer vårdpolitik vet att diskussionen om olönsamma patienter i primärvården framförallt handlar om vårdkrävande patienter som kräver *längre* besök. Det är där skillnaden ligger och det är därför som försök med så kallade äldrevårdcentraler ofta innehåller en komponent med extra ersättning för just längre besök.

Också i ett senare stycke lyser okunskapen om primärvården igenom. Henrik Jordahl skriver att det kan ”vara värt att kombinera olika ersättningsmodeller, till exempel fast och rörlig ersättning i primrvården”. Men hallå? Kan man skriva en sån här brief utan att ens ha läst det mest grundläggande om hur primärvården ersätts? Det är ju inte så att det är särskilt svårt. Avtalen ligger öppet tillgängliga och på senare år har både Riksrevisionen och Myndigheten för Vårdanalys publicerat rapporter i ämnet.

Henrik Jordahl visar sedan med ett exempel där kommunala HVB-hem är mer benägna att avbryta behandlingar av svårbehandlade ungdomar än privata. Well. Här bortser Henrik helt från affärsmodellen. HVB ingår inte i LOV utan HVB-hem är i allmänhet upphandlade i konkurrens. Det kommunala HVB-hemmet och det privata har alltså helt olika förutsättningar och incitament. Det går inte att kalla det för kommunal russinplockning när man jämför äpplen och päron. De svåraste HVB-fallen betingar ofta mycket höga priser på den privata marknaden där aktörer som Jan Emanuel Johansson verkar.

Mats Bergman, professor i nationalekonomi och tidigare chefsekonom vid konkurrensverket skriver utan några egentliga argument säger att det är bakvänt med vinstreglering på en marknad med prisreglering. Nu är jag ingen större supporter av vinstreglering heller, men någon ordning får det väl ändå vara? Mats Bergman skriver att vinstreglering normalt bara brukar användas när det gäller infrastruktur och där företagen har någon sorts monopolställning. Sen skriver han att välfärdsföretagen är antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens. ”Därför finns det egentligen inget behov av en vinstreglering”. Vi tar det i detalj. Man kan inte slå ihop ”antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens” till en grupp. Självklart finns det inget skäl att ha vinstreglering när man handlar upp i konkurrens. Då är det ju en riktig marknad. En sån vi som gillar marknad gillar. Men så är det ju inte i stora delar av välfärdssektorn. Där gäller prisreglering, alltså lika betalt för alla och dessutom ofta etableringsfrihet. Då måste man på något sätt säkra att man får leverans för pengarna. Antingen genom tydliga krav, mycket detaljerad styrning, eller någon form av vinstbegränsning. Det går inte avfärda det som en dubbelreglering. Även om inte jag heller är överförtjust i idén om just vinsttak. Jag är mera för krav som jämnar ut spelplanen.

Genom hela seminariet och rapporten finns det två områden som i vanlig ordning när det gäller vinstdebatt lyser med sin frånvaro:

Det första är förskolan. Trots att vi där har verkliga och helt öppna problem med russinplockning i form av öppettider. Den förskola som bara har öppet 8-17 stänger såklart medvetet ute vissa grupper föräldrar jämfört med den som har öppet 630-18. Detta helt utan ekonomisk konsekvens eftersom ersättningen fortfarande ofta är per barn och utan hänsyn till öppettider.

Det andra är personalens villkor. Det är för mig obegripligt att inte fler ser att krav på arbetsvillkor i många fall skulle lösa inte bara en del upplevda problem med vinster utan det skulle också jämna ut konkurrensen och göra det svårare för oseriösa företag. Sådan som alla säger sig vilja.

Fanns det då inget bra? Jo. Juristen Jörgen Hettnes policy brief om hur idéburna organisationer missgynnas eller hindras av en ofta onödigt hård svensk tillämpning av EU-regler hade förtjänat ett bättre sällskap. Där finns flera intressanta saker som kanske till och med får förtjäna ett eget blogginlägg. Även Lina Maria Ellegårds text om problemen med tillitsbaserad styrning av vinstdrivande företag har flera intressanta ingångar. Inte minst om att det är lätt att prata om tillit, men när den politiska verkligehten tränger sig på blir det lätt att ett parti tar till detaljreglering i alla fall. (Ja, jag menar mobilförbud.)

Fyra test på ett vinstförslag

Ett bra första test i vinstdebatten är att kolla om de som diskuterar nämner skillnad i affärsmodell mellan olika delar i välfärden eller om de talar om välfärd i någon sorts generell mening. Fores rapport och seminarium hamnade tyvärr helt i det senare facket. Det är inte särskilt meningsfullt. För att komma framåt behövs resonemang som tar hänsyns till att mekanismerna är helt olika i t.ex. vård och skola. För både patient och vårdgivare kan ett extra läkarbesök vara attraktivt, men efterfrågan på att gå grundskolan en extra gång är mycket låg. Det går inte att angripa problem i vård och skola utan att ta hänsyn till skillnaderna.

Nästa test av en rapport är om den tydligt förmår skilja på olika upphandlingsformer. Inte heller detta test passerade Fores rapport. Som jag beskrev ovan blandas friskt  resonemang om verksamhet som är upphandlad i priskonkurrens med verksamhet där det råder etableringsfrihet och samma pris för alla.

Det tredje testet är om det finns resonemang om avtalsformer och hur relationen mellan köpare och säljare ser ut. Att vissa verksamheter är reglerade i avtal mellan köpare och säljare medan andra drivs helt utan kommersiella avtal nämndes inte heller i Fores rapport. Det sistnämnda är helt centralt för att förstå skolmarknadens utveckling och problem.

Ett fjärde test är om förslaget eller rapporten problematiserar etableringsfrihet och förmår titta på målkonflikter mellan sådant som

  • Risk för segregation och Möjligheter till valfrihet
  • Det allmännas möjlighet att säkra tillgänglig vård efter behov och Friheten att starta en vårdcentral
  • Tillgänglighet och Effektiv användning av skattepengar

Det är svåra målkonflikter utan självklara svar, men det är svårt att förändra ett system utan att beröra dem.

Nu hoppas jag att Fores och andra tankesmedjor fortsätter att behandla ämnet. Allt tyder på att den politiska konflikten finns kvar efter valet och det innebär också att vi får fortsätta att leva med de problem som finns med illa genomtänkta system och ofärdiga marknadslösningar. Medborgare och personal förtjänar en seriös diskussion.

*Institutet för Näringslivsforskning är en privat stiftelse som startades av föregångarna till Svenskt Näringsliv.

 

Föreningsrätt är en liberal grej – stoppa inskränkningarna i strejkrätten

Tänk dig att du jobbar på ett litet företag. Ni blir fler. Några medarbetare – kanske en grupp ingenjörer eller ekonomer – börjar diskutera arbetsvillkor. Andra företag i branschen har bättre villkor för tjänstepension, föräldraledighet och försäkringar. Ni kontaktar ert fack och börjar förbereda för att förhandla med arbetsgivaren om att teckna kollektivavtal. Framförallt pensionsvillkoren är så viktiga att ni är överens om att en lösning måste till i nästa förhandling.

Sveriges Radio 27/2
Sveriges Radio 27/2

När ni kommer så långt att det är dags att förhandla meddelar arbetsgivaren att ett annat kollektivavtal tecknats. Ett avtal med en nytt fack där villkoren är väsentligt sämre för arbetstagarna än vad som är fallet i branschen i stort, eller kanske ett fack för en helt annan yrkeskategori.

Plötsligt kan ni inte sätta kraft bakom orden i förhandlingen om kollektivavtal. Enligt det förslag som läckte ut från utredningen om strejkrätt blir ni bundna av fredsplikt så snart det finns *något* kollektivavtal på arbetsplatsen. Ett annat fackförbund kan diktera era villkor.

I praktiken sker en inskränkning i föreningsrätten som säger att arbetstagare har rätt att bilda fackförening och driva fackliga frågor. Om strejkrätten inskränks försvinner den möjligheten. Det är därför SACO protesterar.

sacostrejkrättOm vi får en modell där största fack tecknar avtal och sedan åläggs de övriga fredsplikt avväpnas de mindre tjänstemannaförbunden från konfliktvapnet. I praktiken blir många fack inom SACO irrelevanta och kommer logiskt sett att tappa medlemmar vilket i stort försvagar tjänstemännens intressen på arbetsmarknaden.

Svagare arbetstagarsida innebär på sikt exempelvis sämre pensioner och ökad risk för konflikter. Det är helt rimligt att fackförbund som organiserar borgerliga kärnväljare protesterar. Det borde borgerliga politiker också göra.

Att ge fackförbund monopol borde vara helt främmande för liberaler.

S och mp kan inte backa undan om assistansförslagen

I fredags ”läckte” regeringens utredning om LSS och personlig assistans ett förslag som i korthet gick ut på att möjligheten till personlig assistans skulle dras in för barn under 12 år samt för alla som fyllt 80. Det stormade till och riksdagsledamöter från alla håll fördömde förslaget. Så även miljöpartister och självaste ministern Åsa Regnér. Hon skrev så här på Facebook:

Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.
Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.

Enligt ministern finns alltså ingen anledning till oro. Allt ska bli bättre. Stämmer det? Låt oss se vad det står i direktiven till utredningen, direktiv som alltså S och MP beslutat om i regeringen. Vi bläddrar till sidan 24 i avsnittet Konsekvensbeskrivningar. Där är klarspråket befriande:

13275132_476939322510423_2110847196_o

Det är närmast övertydligt vad det handlar om. Att spara pengar. Sant är att det räknas upp en del positiva saker i början av direktivet, men som ram för förslagen sätts skrivningen ovan. S och MP kan inte gömma sig. Åsa Regnér gömmer sig bakom en formulering om självständig utredare istället för att ta ansvar för sina egna direktiv. Det är undermåligt. Den som beställer nedskärningar väntar sig såklart förslag som sparar pengar. Och utredaren må vara hur självständig som helst, hen har att förhålla sig till beställningen, till direktiven.

Mer om direktiven finns i en text jag skrev när när de kom, läs mer här.

Förslaget som läckte ut i helgen är i vilket fall lindrigt uttryckt både märkligt och skrämmande. Det bär också omisskännliga tecken av inte-jätte-mycket-genomtänkt-testballong. Jag tittade först på frågan om vilka och hur många som berörs:

Förslaget omfattar ålderskategorier som är svåra att urskilja ur statistiken. Försäkringskassan redovisar varken 0-12 eller 80+, utan vi som försöker förstå konsekvenserna får hålla oss till 0-14 samt 65+.

I åldersgruppen 0-14 år har idag 1800 personer assistans. Upp till 12 handlar det med någorlunda träffsäkerhet antagligen om storleksordningen 1500 barn som inte skulle få rätt till personlig assistans. Eller som – för att tala klarspråk – skulle se sin frihet minska. Ett scenario vore förstås att de får en annan insats som täcker upp samma tid. Då skulle föräldrarna – som idag – kunna sköta ett vanligt arbete. En sådan lösning blir dock knappast billigare än assistansen. Risken är därför stor att den nya insatsen – för att bli billigare – kommer förutsätta att föräldrarna stannar hemma i större utsträckning. Samhället tar isåfall ett rejält kliv tillbaka. En sådan lösning minskar inte bara barnets frihet utan också föräldrarnas inkomst och skattekraft, liksom deras framtida pension och konsumtion. Och såklart, även deras frihet och möjlighet att delta i samhället *som andra*. De får – med Kiki Nilsénius ord här – ”bli framtidens fattigpensionärer”.

I åldersgruppen 65+ finns det idag ca 2650 personer som har assistans. Rimligen är antalet över 80 väldigt få, sannolikt handlar det om några hundra personer. Sett som besparing blir det ren symbolpolitik, om det inte finns siffror som pekar på framtida stora kostnader i åldersgruppen. Även här måste man också ställa sig frågan om alternativkostnaden. Sant är dock att det finns ett problem med rätt till assistans för äldre som behöver hanteras. Idag spelar det roll om man fick insatsen innan 65 eller ej, vilket på sikt antagligen blir svårt att hantera och motivera. Att införa en ny gräns vid 80 medverkar knappast till det.

Utredaren har redan backat lite och kallar nu skrivningarna för ”ett diskussionsunderlag”. Testballong som sagt. Det som oroar är att det riktiga förslaget ska komma först den 1 oktober. Tre veckor efter valet. Det innebär både att media kommer vara fullt upptagna med vem-tar-vem-och-vem-avgår-lekar och att väljarna inte kommer få möjlighet att säga sitt om förslaget. Självklart hade regeringen kunnat skriva direktiven så att förslaget skulle hinna bli en del i valrörelsen. Det ville man uppenbarligen inte.

Själv tycker jag att det finns saker i dagens system att åtgärda och har skrivit om det flera gånger. Bland annat här och här. Mest akut och effektivt för att komma åt de problem med oegentligheter som alla pratar om vore att ställa krav på arbetsvillkor för personalen inom assistans. Japp. Kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor. Det skulle stärka arbetstagarsidan och försvåra för oseriösa företag. Liberalerna beslutade om ett sådant krav på landsmötet 2017. Låt oss börja där.