En besvikelse på temat svängdörrar, lobbyister och karenstid

För en dryg månad sedan skrev jag en debattartikel som riktade hård kritik mot socialdemokrater på regionråds- och partistyrelsenivå för deras täta band med ett lobbyistföretag. Jag ville visa vad allt tätare band mellan å ena sidan politik och förvaltning och å andra sidan lobbyister och kommersiella aktörer i välfärden gör med förtroendet för demokratin. Vanligtvis förs sådana diskussioner i en vänsterkontext där det handlar om ”Filippa eller annan moderat” som fått ett välbetalt jobb som påverkare av den politik hen just representerade själv. Min text uppmärksammade två fall: ett om täta band mellan socialdemokrater och den största vårdlobbyisten och ett om en chefstjänsteman på Skolverket som gått direkt till Academedia.

Jag hade hoppats att valårslogiken skulle hjälpa till lite och få även borgerliga debattörer och politiker att sprida artikeln, men där bedrog jag mig. Rädslan att kritisera välfärdslobbyisterna var större än förtjusningen över att få kritisera sossar. Det blir en sak att reflektera över framöver.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Dags att reglera friskolorna i avtal. Som vårdcentralerna.

Svenskt Näringsliv skrev i en debattartikel häromdagen att regeringens föreslagna vinstbegränsning i välfärdssektorn kunde strida mot grundlagen. Jag svarade i dag med ett kort inlägg där jag pekar på att friskolesektorn saknar grundläggande mekanismer som vi vanligen förknippar med näringsverksamhet. Det skrivs helt enkelt inga avtal med friskolor vilket gör det svårare att agera mot missförhållanden än vad som är fallet med till exempel privata vårdcentraler.

Mitt svar nedan:

Driver en friskola näringsverksamhet?

Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt 20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen? Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten, uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället, men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans. Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar. Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Driver en friskola näringsverksamhet?
Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den
grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och
Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt
20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i
blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen?
Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren
och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig
från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs
nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som
utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda
regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om
valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström
från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att
rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal
med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med
fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten,
uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de
egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om
skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället,
men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant
synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av
politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans.
Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar.
Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga
möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en
affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som
näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och
procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra
början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om
marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Visa korten om höghastighetstågen – vi har råd

Idag skriver jag i Aftonbladet om hur vi kan finansiera höghastighetsbanorna utan att låna mer pengar. Egentligen tycker jag ju att lån vore det mest rimliga, men eftersom den dörren är stängd måste vi hitta andra vägar. Hela artikeln nedan med relevanta länkar.

Ska staten investera i badrum eller järnväg?

Det är för dyrt! Partierna enades snabbt mot Sverigeförhandlingens förslag till höghastighetståg när det stod klart att prislappen skulle bli uppåt 250 miljarder kronor. Ingen ville diskutera utveckling, kommunikationer eller tillväxt. Ingen förmådde leta pengar någon annanstans än via lån som man ändå inte vill ta. Ingen jämförde med hur stora andra budgetposter är över 25 år. Istället fick vi enkla svar om gökungar i budgeten och påståenden om att höghastighetståg skulle tränga undan andra järnvägsinvesteringar.

De som säger att vi kan låna pengar för att bygga höghastighetsbanorna har egentligen rätt. Sverige har en med internationella mått mätt rekordlåg statsskuld, endast 41 procent av BNP. Jämför med Tysklands 68 eller Euroländernas snitt på 89 (!) procent, allt räknat enligt EU:s definition (den så kallade Maastrichtskulden). Om vi lånade upp hela beloppet skulle statsskuldens andel av BNP med samma mått fortfarande ligga under 50 procent av BNP. Men det kommer inte hända. Det är nämligen med statsskulden som med brottsligheten. Oavsett om den är låg eller hög så är det lika illa att vara ”soft on statsskulden” som att vara ”soft on crime”. Det är därför Socialdemokraternas finansminister Magdalena Andersson säger att höghastighetståg måste ”prioriteras gentemot andra angelägna utgifter – såsom skola och sjukvård, polis och försvar”. Det är därför moderaternas Elisabeth Svantesson avfärdar satsningen med att politiker inte ”ska vara visionära med andras pengar”.

Så vad gör vi istället, vi som ser att vi behöver mer och snabbare järnväg? Ja, vi får helt enkelt leta rätt på pengarna, utan att ställa tåg mot ”skola och sjukvård, försvar och polis”, utan att riskera en ”gökunge i budgeten”. Vi får ställa oss frågan om statens roll.

Staten har sedan 2010 investerat över 100 miljarder kronor i enskilda medborgares kök och badrum. Ja, ROT-avdraget fungerar ju så och ROT-utbetalningarna har legat på mellan 13 och 19 miljarder årligen 2010-2015. Statens kostnad för ROT minskar nu visserligen sedan avdraget sänkts till 30 procent, men landar ändå på ca 10 miljarder per år.

Det innebär att riksdagen, dina och mina folkvalda, har ett val. Fortsätta investera i badrum och kök hos enskilda eller avsluta ROT och satsa pengarna på höghastighetståg. På 25 år får vi ihop i 250 miljarder. Det ger lite marginal över den senaste investeringskalkylen och premiärturen kan gå 2042.

Politiker som säger att de gillar höghastighetståg, men säger att vi inte har råd får alltså hitta på bättre argument. Eller helt enkelt säga att de prioriterar badrum och kök hos enskilda medborgare framför gemensamma investeringar i järnväg.

Men ROT ger ju jobb och skatteintäkter, invänder nu någon. Och det stämmer. Detsamma kan sägas om bygge av höghastighetsbanor. Massor med jobb, lön, köpkraft och skatt. Så långt finns alltså likheter. Skillnaderna då?

  • ROT driver upp bostadspriserna utan att bidra till fler bostäder. Höghastighetsbanorna kommer i ett paket med *fler* bostäder.
  • ROT har små eller inga effekter på kringliggande samhälle. Höghastighetsbanorna ger betydande effekter på arbetsmarknad, näringsliv, miljö och restider i kommunerna längs spåren.
  • ROT har begränsat värde för våra barnbarn. Höghastighetsbanorna skulle vara viktiga i många generationer.
  • ROT gör mycket lite nytta för klimatet. Höghastighetsbanorna skulle på allvar kunna minska flygets klimatpåverkan och öka kapaciteten för miljövänliga godstransporter.

Men den samhällsekonomiska kalkylen går ju inte ihop, lyder nästa motargument. Istället för att upprepa Sverigeförhandlingens kritik mot sättet att räkna ställer jag motfrågan: Hur ser i så fall den samhällsekonomiska kalkylen för de ROT-renoverade köken ut?

När partier av olika kulör pratar om investeringar i ”välfärdens kärna” måste vi alltså ställa frågan om de menar gemensam infrastruktur eller enskildas badrum. Det är hög tid att vi bestämmer vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till. Framtiden är nämligen alldeles för värdefull och viktig för att vi ska åka dit i åttiotalståg.

Johan Enfeldt, vänsterliberal landstingspolitiker i Uppsala

 

Personal, arbetsvillkor och personlig assistans

ka_jeMycket av debatten om personlig assistans går ut på att diskutera om pengar åtgår till annat än det är avsedda för, i vilken omfattning och vad man ska göra åt det. Tyvärr fastnar debatten ofta i ett alltför välbekant mönster. Den ena sidan ropar ”fusk”. Den andra sidan svarar med ”jättelite” och redovisar sedan helt rimliga argument om varför personlig assistans är bra och viktigt. Det är inte nytt. Det är inte bra. Det har lett till en successiv urholkning av personlig assistans. Det har lett till försämringar för brukarna. Det har lett till sämre villkor för de som jobbar som personliga assistenter. De sistnämnda är en grupp som alldeles för sällan syns i diskussionen. Ändå är det så att de sitter på nyckeln. För sanningen är ju den att företag som använder skattepengar på ett felaktigt sätt sällan bryr sig så mycket om personalens arbetsvillkor. Istället för att som nu försvåra för alla som behöver personlig assistans vore det rimligt att istället ställa krav på arbetsvillkor i de företag som bedriver personlig assistans. Om detta skrev jag i veckan i Kommunals tidning Kommunalarbetaren.

Flyget, marknaden och klimatet

photo_25360_20130615För en vecka sedan, den 28 juni, skrev jag tillsammans med Karin Karlsbro i Dagens Samhälle om varför flygskatt är ett rimligt steg mot en politik där förorenaren betalar och där olika transportslag behandlas lika. Vår text var ett svar på en text av våra partivänner Nina Lundström och Birgitta Ohlsson som helt avfärdade flygskatten. De har också kommit med en slutreplik. Debatten gav upphov till många kommentarer och frågor. Här försöker jag reda ut mer om det jag vet och hur jag tycker det hänger ihop.

Det handlar om flera saker. Spelregler för olika transportslag, dvs vanlig marknadsekonomi och dess konsekvenser. Infrastruktur för stad och land. Klimatpåverkan.

Vi börjar med spelreglerna och marknadsekonomin:

Jag var med hustrun till Karlstad i helgen. Med bil. Vi gjorde av med runt 0,4 liter bensin per mil och person. Tur och retur betalade vi runt 170 kr var i skatt på bränslet. Om vi hade tagit flyget skulle bränsleskatten varit noll kronor.

Jag gillar marknadsekonomi. I det ligger att jag ser vilka konsekvenser en sådan snedvridning av konkurrensen får på flera olika plan. Det blir mindre tryck på att tåg och bussar ska fungera. Andra trafikslag måste anpassa sina priser nedåt och får svårare att klara underhåll och investeringar.

Alla som gillar marknadsekonomi bör också ställa sig frågan. Om bilismen betalar 14 kr/liter och flyget bara en tredjedel – är det då bil- eller flygindustri som har mest incitament att skapa snålare motorer?

Jag har respekt för hållningen att vi ska ha ett kraftigt skattesubventionerat flyg, men skulle då hellre se argument som rakryggat stod för det. Och som förmådde diskutera syftet. Inrikes? Utrikes? Både och? Ska det vara subventionerat för att företagen i regionen ska ta sig till kunder och huvudkontor, eller ska det gälla också om jag vill flyga på en veckas solsemester till Rhodos?

För en flygplats som Karlstad handlar det ju inte bara om att flyget subventioneras av avsaknad av bränsleskatt utan också om att kommunens skattebetalare går in med runt 250 kr per passagerare.

Frågan om stad och land är såklart också viktig. Karin Karlsbro och jag anger i vår artikel att vi bör undanta landsdelar med få andra alternativ för transporter. I det stora hela är det en ganska liten andel av inrikesflyget. Bulken av trafiken på Bromma är till Göteborg och Malmö.

Så till frågan om klimatet.

photo_38880_20150623Självklart vore det bäst om vi hade en kraftig differentiering av kostnaderna för olika sorters bränsle. Så att det skulle löna sig att flyga på biobränsle. I teorin är det ett självklart resonemang. I praktiken – där vi står idag – är det inte alls lika lätt. Det är svårt att differentiera från en noll-nivå och tillgången gör att det inte är realistiskt på kort sikt. Jag försöker i några punkter sammanfatta:

1. Flyget betalar inte bränsleskatt så det går inte att stimulera förnybart bränsle genom att sänka skatten på det. Annars vore det såklart rimligt.

2. Internationella överenskommelser förhindrar skatt på flygbränsle så det går inte heller att straffskatta bort fossilt bränsle. Även detta vore rimligt om det var tillåtet..

3. Inblandningen av förnybart bränsle i flygbränsle är försvinnande låg. Dels pga 1 ovan, dels pga att tillgången är mycket liten. Man kan tänka sig att tvinga fram inblandning. Gärna för mig. Effekten skulle på kort sikt bli kraftigt ökade priser på biobränsle (tillgång och efterfrågan) och därmed ökade kostnader för flyget vilket jag föreställer mig triggar samma argument som flygskatten.

4. I nuläget finns ingen realistisk plan för att ersätta flygbränsle med förnybart i stor skala. Flyget kan alltså inte gå över till förnybara bränslen idag. En sådan utveckling kan komma, men ligger långt fram i tiden. Åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp behövs nu.

5. När det gäller koldioxidutsläpp från flyg räknar man också med så kallade höghöjdseffekter. Det innebär i korthet att koldioxid och kondens som släpps ut på hög höjd har större klimateffekter än samma utsläpp på marknivå. Tyvärr innebär det att flyg som drivs med förnybara bränslen också har en sådan höghöjdseffekt. Självklart är förnybara bränslen bättre ändå, men för höghöjdseffekter måste vi ändå hitta andra ekonomiska styrmedel. Det jobbiga med höghöjdseffekter är att utvecklingen mot allt mer resande med utrikesflyg måste bromsas. Annars klarar vi inte att minska klimatpåverkan ens med biobränslen.

Vi som gillar marknadsekonomi bör se oss i spegeln och ställa frågan – kan fortsatta subventioner till dagens flyg vara ett tillräckligt incitament för att få flygindustrin att ta fram miljövänligare flygmaskiner och bränslen? Eller skulle vi nått längre om flyget redan tidigare pressats av dyrare bränsle? Jag tror att de flest vet svaret. Jag vet också att den föreslagna flygskatten inte är optimal för att uppnå detta. Som den är utformad (vilket i stor utsträckning styrs av vad som är möjligt pga internationella överenskommelser) är den bättre på att jämna ut spelplanen mellan olika transportslag än på att stimulera miljövänligare flyg. Eftersom jag tycker att det viktiga är att minska utsläppen från transportsektorn tycker jag ändå att det är ett rimligt och viktigt steg.

 

Bristande underlag och öppettider som ger vård i hela länet

De rödgröna i landstinget (som numera alltså heter Region Uppsala) har lagt ett förslag om att stänga jourmottagningarna i Tierp och Östhammar nattetid. Bakgrunden är att det åtgår dyrbara personalresurser till mycket lite vård. Det kommer helt enkelt väldigt få patienter dit nattetid.

Liberalerna är inte representerade i Vårdstyrelsens arbetsutskott där förslaget presenterades, men vi har ställt flera frågor till de rödgröna om hur det är tänkt. Om detta skrev jag idag i Arbetarbladet.

För oss handlar det dels om att säkra vården i hela länet, dels om det skulle gå att använda resurserna klokare för att få ut mer vård för de skattepengar vi satsar i Norduppland. Någon omfördelning av resurser från Norduppland till centrala länet (läs Uppsala och Akademiska sjukhuset) kommer inte på fråga.

Jag har kontakt med våra lokala partiföreningar i Tierp och Östhammar och vi kommer att ta ställning i vår landstingsgrupp (ja, regiongrupp) när det finns rättvisande underlag.

 

When we go low

Idag skriver jag om etik i sociala medier tillsammans med partikamraten Ulf Schyldt från Täby i Liberalernas partitidning NU. Bakgrunden är förra helgens uppmärksammade offentliga gräl mellan L och S om statsbesöket i Iran. Vi går inte in på sakfrågorna om det var rätt att besöka Iran, slöja eller inte etc, utan håller oss till frågan om hur hårt skruvade budskap som är rimliga att sprida i sociala medier. NU publicerar inte alla artiklar på nätet, så därför finns texten här.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten

Det var förfärande att se hur det offentliga samtalets totala sammanbrott i USA banade väg för att Donald Trump blev vald till president. Men vi då? Är vi bättre? Frågan är tyvärr berättigad. Steg för steg är vi också på väg att omfamna samma metoder som leder till att vi, millimeter för millimeter, tummar på hederligheten i debatten.

Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.
Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.

Nu senast delade många liberaler entusiastiskt ett bildkollage som bland annat föreställde den svenska regeringsdelegationen på statsbesök i Iran i kontrast mot Theresa May bredvid Irans president Hassan Rouhani. Det började med ett inlägg från Gulan Avci skrev där hon skrev ”När brittiska och tyska kvinnliga politiker träffar religiösa ledare i auktoritära länder, visar de civilkurage genom att inte ta på slöjan”.

Problemet är att kombinationen av text och bild blir en lögn. May träffade Rouhani i FN-byggnaden i New York. Iransk lag – den som tvingar även besökande kvinnliga statsråd att bära sjal – gäller inte i New York. May visade ingenting genom att inte bära slöja i New York, trotsade ingen, markerade inget. Inte heller finns någon sådan lag i Saudiarabien. Även när detta blev känt fortsatte spridningen. Nu med argumentet att det inte spelade någon roll var bilderna tagits. Som om vi trodde att Ann Linde skulle burit slöja i New York.

Gulans tweet med samma bild spreds snabbt och när vår partiledare delade den blev det så att säga officiell partipolitik.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten, samma som både aggressiv vänster och alternativhöger. Vi är långt ifrån ”When they go low, we go high” och det oroar inför valåret. Medlemmar på alla nivåer ser och lär av detta. Är detta den väg vi vill gå? Lärde vi oss inte den läxan när andra gjorde den, så kanske vi också behöver förlora val innan vi lär oss det samma. Men har vi verkligen råd med det? Och vem vinner rösterna istället?

Vi hoppas att frågan om etik i sociala medier blir en stående punkt på kommande samlingar i partiet.

Ulf Schyldt Täby

Johan Enfeldt Uppsala

 

Ge oss mindre makt

geossmindreDe som jobbar i vården är proffs. De måste få chansen att göra sitt jobb utan onödig byråkrati och utan regler som hindrar istället för att stötta. I UNT idag skriver jag tillsammans med Liberalernas landstingsråd Lina Nordquist och vår ledamot i landstingsstyrelsen Carl Nettelblad på detta tema. Vi kommer att fortsätta försöka få andra partier att förstå sambandet mellan onödiga regler och svårigheterna att driva vårdcentral på mindre orter till exempel.

Segregationen finns kvar även om några flyttar

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt