De effektiva – en angelägen bok om välfärdens medarbetare

De effektiva, av Åsa Plesner och Marcus Larsson.
Den nyss utkomna boken De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Hur ska pengarna räcka till välfärden? Det är en central fråga för många politiska aktiva och politiska beslutsfattare. I sådana diskussioner är personalen ofta viktig. Många politiska förslag handlar om hur välfärden ska kunna bli bättre och effektivare samtidigt som den måste vara en bra arbetsgivare, med högre löner och nya karriärvägar.

I boken De effektiva ställer Åsa Plesner och Marcus Larsson en sorts motfråga: Om effektiviseringarna trots högre löner och karriärvägar gör personalen sjuk, vad får vi för välfärd då?

Vi är ungefär en miljon som arbetar i den svenska välfärden. Vi torkar tårar och avföring, vi bestämmer vem som sitter bredvid vem i klassrummet, vem som får godkänt och inte, vem som får sjukpenning och inte. Vi botar, lindrar och tröstar.

Vi samtalar och vi bedömer. Vi har ”världens viktigaste jobb” enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Vi bygger landet och vi renoverar alla sprickorna i bygget. Och så går vi alltså sönder själva på köpet.”

Ur Åsa Plesners inledning.

Det är en mycket angelägen bok. Om vi ökar kraven på välfärden utan att se till att personalen orkar med, då är jag tyvärr ävertygad om att resultatet blir en ond spiral som schematiskt kan beskrivas som:

  1. Fler och mer högljudda klagomål
  2. Fler som köper sig förbi de gemensamt finansierade lösningarna
  3. Sämre betalningsvilja för gemensam välfärd
  4. Ännu tuffare villkor för personalen

Ja. Och sen tillbaka till punkt 1 igen.

I boken De effektiva visar författarna med tydliga exempel hur politiken årligen sparar på välfärden. Jag har själv varit med och beslutat om budgetar och kan intyga att deras beskrivning är korrekt. I bästa fall räknas budgeten upp med stigande lönekostnader, men samtidigt drar vi in en procent (oftast) för att kräva effektiviseringar. Inte sällan lägger vi också till ytterligare krav. Det kan vara en ny garanti, ett nytt betyg, administration av ett förväntanskontrakt eller en ny rekommendation för hur många patienter som ska kallas till kontroll av blodtryck. Ofta är de nya kraven väl motiverade och effekterna ska på sikt bli positiva. Dock uppstär de sällan i den verksamhet som måste klara av det nya åtagandet.

Välfärdsstatens vägval och villkor från 1993.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på den nu mer än tjugofem år gamla ”Välfärdsstatens vägval och villkor” av dåvarande socialministern Bengt Westerberg och dåvarande ordförande i SKTF (nuvarande fackförbundet Vision) Sture Nordh. Jag hade anledning att läsa om den för ett par år sedan och nu slår det mig hur frånvarande konsekvenserna för välfärdens personal var i deras resonemang. De skrev mitt i nittiotalskrisen och deras fokus var att rädda den generella välfärden. Båda såg effektiviseringar som nödvändiga för att undvika en kantring mot selektiv välfärd, något som flera tongivande debattörer argumenterade för då. I boken finns en del nittiotals-tankegods om att valfrihet skulle leda till sänkta kostnader (just det argumentet hörs sällan idag), men också tidiga stridsrop mot dålig styrning, främst från Sture Nordh:

Dålig produktivitet i tjänstesektorn uppstår först och främst när man överför varuproduktionens organisation till tjänsteproduktionen.

Sturde Nordh i Välfärdstatens vägval och villkor

Han fortsätter med en sågning av ”tillgjorda och konstruerade köp-och-säljorganisationer” som han menar ”ofta bara är till för att dölja rejäla nedskärningar”.

Bengt Westerberg var socialminister när boken skrevs och konstaterar att produktiviteten i kommunerna under nittiotalet måste ”öka med två till tre procent per år för att uppgifterna ska kunna lösas inom givna ekonomiska ramar”. Han skriver också om skatterna och skattekvoten. Han ser små möjligheter till sänkningar och försvarar den svenska skattenivån:

En rimlig utgångspunkt är därför att vi bör räkna med att skatte- och utgiftsuttaget långsiktigt måste begränsas till ungefär dagens nivå.

Bengt Westerberg i välfärdsstatens vägval och villkor.

Nu vet vi facit. Sedan andra halvan av 1990-talet har välfärden fyllts med nya åtaganden(maxtaxa, treåriga gymnasier, vaccinationer, flera valfrihetsreformer, utbyggd kollektivtrafik och mycket annat). Samtidigt har alltså kommunerna effektiviserats och skattekvoten (skatteintäkterna som andel av BNP, det som ibland kallas skattetrycket) sänkts från runt 49 till 44 procent.

Skattetrycket sedan 1990-talet, från Ekonomifakta.


Det finns anledning att reflektera om det fattas något i ekvationen. Jag tycker att Åsa Plesner och Marcus Larsson sätter fingret på den bortglömda faktorn. De visar konsekvenserna för personalen. De är hög tid att vi funderar över det.

För mig som suttit i politiska församlingar stämmer boken De effektiva till eftertanke. Den visar med exempel från flera kommuner hur den ena handen ökar kraven på välfärden samtidigt som den andra drar åt svångremmen och försämrar både förutsättningar och handlingsfrihet. Boken är också rolig med citat som ”Att vara upprörd i grupp är både roligt, klimatsmart och billigt”. Dessutom finns positiva exempel, inte minst ett om hur ett nytt lömekriterium baserat på mer undervisnignstid stoppades i Uppsala. I slutet av boken finns författarnas egna förslag till ett nytt förhållningssätt.

  1. Ersätt effektivisering med balans
  2. Ersätt ständig förbättring med långsiktig förvaltning
  3. Ersätt strävan efter världsklass med förnöjsamhet

Det är punkter som också politiker med höga ambitioner för välfärden bör kunna reflektera över. Jag tror att vi också i framtiden behöver tänka på att vara effektiva, men jag är vertygad om att vi också måste se till balans, både mellan krav och resurser och och mellan personal och arbetsuppgifter. Förbättringar är jag för, men jag inser att vi ibland gör sådana på kort sikt utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna. Strävan efter världskalss är vanlig i politiken. Det signalerar å ena sidan en vilja till stark välfärd, vilket jag gillar, men det riskerar å andra sidan att i praktiken ställa till problem för den välfärd vi vill värna. För vad hjälper en strävan efter världsklass om konsekvensen är att personalen slutar och välfärden i praktiken blir selektiv? Om ambitionerna tar knäcken på den generella välfärd vi vant oss vid?

Den som vill läsa hittar boken hos Adlibris. Mer om Åsas och Marcus arbete i Tankesmedjan Balans finns på deras hemsida.