Trygghets-RUT – Gated communities med RUT-avdrag?

femceRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om mina farhågor om Trygghets-RUT och varför jag hoppas att förslaget stryks.

En av nyheterna i Alliansens gemensamma utspel om RUT i samband med Almedalsveckan var att höja taket från dagens 25.000 kronor till 75.000 kronor. Mindre uppmärksammat blev det som kallas Trygghets-RUT. Det är en kort punkt i det PM som presenterades den 30/6, men jag kan inte låta bli att fundera över konsekvenserna av den korta meningen ”RUT breddas till tillsyn av hem vid resa eller frånvaro”.

Ur Alliansens PM om utvidgat RUT 2017-06-30.
Ur Alliansens PM om utvidgat RUT 2017-06-30.

Det här blir såklart mina spekulationer, eftersom det handlar om ett skatteavdrag som inte finns, men i alla fall. Kombinationen av ett höjt tak, ett samhällsklimat där trygghetsfrågor står högt på dagordningen och alldeles vanliga marknadskrafter pekar i en tydlig riktning. Trygghets-RUT kommer att skapa en för Sverige helt ny marknad. Mönstret kommer i stort att följa det som hände när läxhjälp blev berättigat till avdrag. Så här tror jag att det kommer bli:

Först kommer frågor om trygghet, brott och straff att prägla valrörelsen. Trygghetsfrågorna har redan pekats ut som topp tre av flera partier och inte minst moderaterna ser ut att ladda för att skrämma upp oss rejält. Det kommer sätta avtryck.

Snart därefter kommer säkerhetsbranschen att formera sig och börja bjuda in till seminarier om trygghet, inbrott och skadegörelse. Målgrupp blir opinionsbildare och politiker.

När lobbykvarnarna malt ett tag kommer interpellationer och frågor i kommuner och riksdag. Det blir debattinlägg och ledartexter. Det givna temat är inbrott, våld och skadegörelse. Det har vi i och för sig sett redan nu, men fokus kommer att skiftas från polisens oförmåga till vad du som medborgare kan göra själv. Syftet är att sprida bilden av att min bostad är i fara när jag inte är där. Och att jag måste göra något åt det.

Nästa steg blir marknadsföring. Reklam som berättar hur du och 10-20 grannar med bara några timmars insats i veckan vardera kan säkra ditt boende. Hur ni kan få en egen vakt som patrullerar gatan när ni är på jobbet eller när ni nu ser risken som störst. Reklamen kommer vara både bred och riktad. Den breda syns i TV, hörs i radio, finns på bussar och i tunnelbana. Syftet är bara delvis att locka kunder, framförallt handlar det om att sprida otrygghet och en känsla av att andra skyddar sig. Jämför med hur reklamen för läx-RUT fungerade. Den riktade reklamen landar sedan i brevlådor i välbeställda områden och syns i media som konsumeras där. Det är de välbeställda som kommer bli uppringda eller få besök till bostadsrättsföreningens styrelse.

Nu märks det att det blir krångligt när 20 villaägare ska ha egna fakturor. Ganska snart kommer krav på förenkling. Jag gissar att trygghets-RUT uppdateras så att kostnaden kan bakas in i avgiften till bostadsrättsföreningen eller villasamfälligheten.

Innan vi vet ordet av har vanliga villaområden och bostadsrättsföreningar förvandlats till Gated Communities med patrullerande vakter. Till hälften betalda av gemensamma skattepengar.

Jag tycker inte att det vore bra.

Förutom att Gated Communities i sig skapar ett annat samhälle med ökade klyftor och mindre kontakt mellan olika grupper är jag rädd att viljan att betala till det allmänna minskar. Risken är alltså att följden av att de välbeställda ordnar egna vakter (till hälften betalda av alla andra) inte blir att polisen får mer tid att fokusera på utsatta områden. Risken är istället att polisen istället försvagas ytterligare.

Trygghets-RUT är ett förslag som inte diskuterats alls i mitt parti Liberalerna och jag hoppas att vi kan ta en ordentlig diskussion som jag hoppas landar i att inte skattesubventionera väktare i välbeställda områden.

(Missa förresten inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas och om arbetsvillkor i RUT.)

Kan en jämställdhetsreform tillåta usla arbetsvillkor?

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför staten borde ställa krav på arbetsvillkor för att ge rätt till RUT-avdrag.

När liberaler diskuterar RUT är det ofta med jämställdhetsargument. Det handlar, med Birgitta Ohlssons ord om en reform som hjälper människor i ”relationer där vi redan delar på mycket ansvar, men båda har krävande arbeten”. Personalen nämns mer sällan och när de gör det handlar det om *att* de fått ett jobb, inte om *hur* det är på jobbet. Ytterst sällan pratar vi om arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är märkligt, dels med tanke på hur pass kvinnodominerad RUT-branschen är, dels hur ofta vi numera uppmärksammar äldre med låga pensioner, en fråga som tydligt hänger samman med arbetsvillkor och anställningsavtal.

uslarutvillkorInstitutet för framtidsstudier visade i en rapport 2011 på flera problem i RUT-branschen. Inte minst handlar det om arbetsvillkor, men också om problem med oseriösa företag och konflikter mellan utförare och kunder. När sådant sker är det viktigt för den som arbetar att ha en arbetsgivare som tar ansvar och försöker hjälpa till att lösa problemen. Rapporten resonerar också om formella och ”informella” strukturer för utförande av hushållstjänster och konstaterar att RUT inneburit tydligare formella sådana, men också att det ”inte alltid möjligt att renodla formella delar av hushållstjänstesektorn eftersom formella och informella aspekter av ekonomin delvis sammanlänkas via mellanhänder, underleverantörer och sociala nätverk”. Även tidningen Kommunalarbetaren har rapporterat om problem med avsaknad av avtal och oskäligt låga löner i branschen.

I Dagens Samhälle 2015 pekade en av de större och seriösa aktörerna, Hemfrid, på vad det innebär för personalen när allt fler RUT-företag opererar utan egen personal och istället tar in ”F-skattare”, alltså personer som inte är anställda utan själva ska stå för sociala avgifter, försäkringar och pension. Dels får de seriösa aktörerna svårt att konkurrera, dels saknas de vanliga skyddsmekanismerna på arbetsmarknaden. ”En grundläggande insikt för kunderna måste vara att rut-tjänster inte kan vara hur billiga som helst. Professionalism har i denna bransch, liksom i alla andra branscher, ett anständigt pris.”, skrev Hemfrids VD tillsammans med Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström.

Som RUT-köpare kan man förstås själv ta sitt ansvar för arbetsvillkoren. Det behöver inte vara så svårt. Fråga firman du handlar av.

  • Har ni kollektivavtal?
  • Får personalen tjänstepension?
  • Har personalen tillsvidareanställning, visstidsanställning eller går de på timme?
  • Vilka försäkringar står ni för?
  • Och om det är fråga om tim- eller visstidsanställningar, hur ser det ut med sjukpenning?

Man kan också se frågan på systemnivå.  Vi talar ju om en bransch där skattebetalarna via staten står för halva kostnaden. Då är det också rimligt att staten ställer krav på företagen. Med så stor insats från skattebetalarna är det rimligt med krav på försäkringar, tjänstepension och anställningstrygghet. Jag skulle alltså gärna se att Liberalerna lägger med ett krav om kollektivavtalsliknande villkor på företag som vill verka i RUT-branschen i nästa utspel inom området. Men det är faktiskt en gåta att inte krafter till vänster redan tagit upp den frågan.

Det finns alltså två sätt att se på detta. Antingen litar man på marknaden löser eventuella problem eller så ser man det politiska i hur det fungerar. Ett marknadsliberalt respektive vänsterliberalt perspektiv om man så vill. Marknadsliberalen räknar med att köparna tar ansvar och ställer krav på arbetsvillkoren hos sina RUT-leverantörer så att de som utnyttjar sin personal på ett otillbörligt sätt slås ut. Vänsterliberalen förstår vad en ojämn maktbalans mellan arbetsgivare och personal innebär och ser det politiska behovet av att villkora skatteavdrag med rimliga arbetsvillkor. Jag är team #vänsterliberal.

Om skattesubventioner till en kvinnodominerad företeelse som RUT ska kunna motiveras med jämställdhet som argument måste det vara möjligt att ställa krav på arbetsvillkoren.

(Missa förresten inte gårdagens inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas.)

Därför är RUT bättre än ROT

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför RUT är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas. 

Det var ROT-avdraget som stod förebild när RUT infördes. Trots att ROT-avdraget handlar om mångdubbelt större belopp för skattebetalarna så är det RUT som ifrågasatts mest. ROT-avdraget kostade skattebetalarna uppåt 20 miljarder 2015 (innan avdraget sänktes), att jämföra med RUT-avdragets mer blygsamma 3,3 miljarder (2015). Och då är RUT ett avsevärt bättre avdrag sett till syfte och resultatet.

Låt oss utgå från några ganska okontroversiella påståenden. Beroende på politisk utgångspunkt kan man se påståendena som mer eller mindre viktiga att bry sig om eller se olika lösningar, men jag tror att få skulle argumentera emot påståendena i sig.

  1. Vi har få jobb som kan tas av personer med låg utbildning
  2. Vi har höga och stigande bostadspriser.
  3. Priset på arbetskraft är högt, särskilt bristyrken.
  4. Skattesystemet ska vara rimligt enhetligt och förutsägbart

Om vi tittar på RUT-avdraget i relation till dessa påståenden kan vi konstatera att det svarar rimligt bra på alla fyra:

  1. RUT subventionerar det som populärt kallas ”enkla jobb”.
  2. RUT driver inte upp kostnader för bostäder
  3. RUT driver inte upp kostnader för arbetskraft
  4. RUT kan användas av alla som vill, har råd och tycker det är värt pengarna

För ROT ser det helt annorlunda, och inte alls bra, ut.

  1. ROT subventionerar arbete som kräver yrkeskunnande och utbildning.
  2. ROT driver upp kostnader på bostäder
  3. ROT driver upp kostnader på arbetskraft i den redan överhettade byggbranschen
  4. ROT diskriminerar medborgare som inte äger sin bostad

Sammantaget är det givet att politiken – sett till de fyra påståendena ovan – i bred enighet borde kunna besluta om att avskaffa ROT-avdragen.

Statistiken för 2016, året då ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent visar också att avdraget varit för högt. Trots en hamstringseffekt med extra mycket ROT under de sista månaderna med högt avdrag 2015 minskade inte volymen särskilt mycket under 2016. Trots att avdraget sänktes från 50 till 30 procent minskade volymen av tjänster som köptes endast med 6 procent. Eftersom köparna nu stod för en större del av kakan minskade statens kostnad med hela med 8,4 miljarder. Om det stämmer som Företagarna säger att 5000 jobb gått förlorade (vilket är tveksamt sett till att volymen minskade så lite) var statens kostnad för dessa jobb över 1,7 miljoner kronor styck. Långt mer än vad till exempel personliga assistenter kostar.

Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.
Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.

Sedan siffrorna kom har Liberalerna, de flesta andra partier, släppt kravet på att återställa ROT-avdraget. Bra. Det tidigare nivån var helt enkelt en subvention av välbeställda som varken gav utslag i ökad konsumtion eller fler jobb.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.