Kan de äldre lastas för dåliga arbetsvillkor i hemtjänsten?

Igår rapporterade flera tidningar om en undersökning från fackförbundet Kommunal som visade att flera företag med kontrakt inom hemtjänsten saknade kollektivavtal och/eller på andra sätt erbjöd vad som måste kallas förvånande dåliga arbetsvillkor. Så dåliga faktiskt att arbetsgivarorganisationen Almega ansåg att konkurrensen sätts ur spel.

Förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund på arbetsgivarorganisationen Almega säger till Sveriges Radio att resultatet blir lägre framtida pension för de anställa. Samtidigt skapas en snedvriden konkurrens mellan företagen.

– Det blir svårt för företag som gör avsättningar till pensioner och följer kollektivavtalen, eftersom de kan få ett högre kostnadsläge än dem som inte följer avtalen, säger hon.

Det moderata äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, såg dock inga sådana problem. I UNT 29/12 säger han ”Att förvägra någon att välja ett visst bolag bara för att det inte har kollektivavtal faller på sin egen orimlighet. De äldres val väger tyngst.”

Läs den sista meningen igen. Joakim Larsson menar alltså att han inte har något som helst ansvar för arbetsvillkoren hos dem som avlönas av de skattepengar du och jag betalar för en värdig omsorg av äldre. Nej, han lägger hela ansvaret på de äldre.

Tyvärr är inte Joakim Larsson unik. Här i Uppsala använder moderaterna och kd samma argumentation. Vänsterpartiet ställde i en debattartikel flera relevanta frågor om hur det kunde komma sig att hemtjänsten i Uppsala hamnat på plats 239 av 290 i en undersökning om de äldres nöjdhet.  Svaret från kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Mats Hansén, ordförande respektive vice ordförande i äldrenämnden, var att om de äldre ”av något skäl skulle vara missnöjda har de möjligheten att när som helst byta till en annan utförare”. Slutsatsen måste bli att de är för få äldre som gjort detta och att det är därför Uppsala placerar sig så lågt.

 

 

Oroande kostnadsökning

Nu ökar kostnaderna för besök i primärvården kraftigt i Uppsala län. Så kraftigt att det blir ett underskott på 30 miljoner i budgeten, trots att man redan från början räknat med en ökning av antalet besök. Det är svårt att entydigt ha en uppfattning om detta. Om ökningen av besök i primärvården t.ex. beror på att akutmottagningarna avlastats så är det positivt, om akutbesöken ligger kvar på samma nivå, eller till och med ökar är det tvärtom. Hur det är med den saken redovisas inte i UNT:s artiklar. Det är å ena sidan positivt att antalet besök till preventivmedelsrådgivning ökar, men å andra sidan måste den totala ökningen av antalet besök i primärvården, enligt UNT 7 procent under 2010 och 9 procent 2011, vara en källa till oro.

När vi infört etableringsfrihet, ökad tillgänglighet och ett ersättningssystem där vårdcentralerna får betalt efter antalet besök behöver man bara grundläggande kunskaper i företagsekonomi för att förstå att systemet i sig genererar fler besök. Att det blir lättare för mig som arbetar dagtid att träffa en läkare på kvällstid är bra, men om det dessutom leder till att jag börjar överkonsumera vård är det dåligt.

Överkonsumtion är i princip aldrig bra, men det är extra dåligt när det sker på skattebetalarnas bekostnad. Om landstingspolitikerna i Uppsala är åtminstone lite oroade över utvecklingen (vilket jag hade hoppats) så var det inget de ville utveckla i tidningen. Nej, där var alla nöjda med att budgeten spruckit, såväl majoritetsrepresentanten (kd) som oppositionens (mp) och (s).

I Stockholm har man haft samma system längre än Uppsala och där tas problemet nu på allvar. Samtidigt visar det sig i Stockholm att  trots den kraftiga ökningen av antalet besök i primärvården (33 procent från 2007 till 2011, under samma tid ökade befolkningen med sju procent enligt UNT) så ökar ändå besöken på akutmottagningarna explosionsartat.

Det ter sig som att systemet med vårdval, pengfinansiering och etableringsfrihet i sig genererar ett ökat behov av vård, och som systemet är utformat skaffar landsting och kommuner fram de pengar som behövs. Frågan är dock hur prioriteringen som alltid måste göras när det kommer till skattemedel ser ut. När kostnaderna för skattefinansierade verksamheter som ersätts per besök ökar kraftigt måste pengarna tas från något annat. Risken är då stor att det blir till exempel LSS-verksamhet och mer komplicerad vård som får stryka på foten. Eller, om man så vill, sjukvård för friska på bekostnad av de som har verkliga behov.

Jag hoppas att politikerna i landstinget tar detta dilemma på stort allvar.