Kötid eller lottning – är det så självklart?

fridolott
Bild från @Rodgronrora på twitter.

Häromveckan diskuterades det fria skolvalet i TV och utbildningsminister Fridolin talade om att använda lottning till populära skolor. För detta har han hånats friskt i mina flöden på sociala medier. Dagens princip, där skolorna tillämpar kötid är dock inte oproblematisk. Det är ganska lätt att göra en lista på vilka som missgynnas av ett system där kötiden avgör om man kommer in på den skola man vill eller inte:

  • Barn till föräldrar som flyttar till en ny ort för att byta eller söka jobb.
  • Barn till föräldrar som inte har tillräcklig kunskap om det svenska samhället och skolan.
  • Barn till föräldrar som inte bryr sig tillräckligt om sina barns skolgång.
  • Barn som placeras i fosterhem till följd av t.ex. missbruk hos föräldrar.

Effekten av systemet blir – om det inte finns tillräckligt många bra och populära skolor – att familjer riskerar att avstå en flytt till annan ort för att inte tappa köplats och självklart att socioekonomiskt svaga grupper upptäcker för sent att de måste ställa sig i kö.

Hur gör vi på andra områden? Vi har en lång tradition av översökta utbildningar på högskolan. Där gör vi först urval på betyg, men om det bara finns fem platser kvar och hundra sökande med samma meritvärde, hur gör vi då? Well. Vi tittar inte på hur många gånger man sökt. Vi tittar inte på om man sökt i första, andra eller tredje hand. Vi lottar. Det är ibland omdiskuterat, men hyfsat okontroversiellt. I alla fall anses lotten vara mer rimlig än att försöka prioritera olika underrepresenterade grupper, något som veterinärutbildningen på SLU i Uppsala kostsamt fick erfara 2010.

Jag var med på 90-talet när skolvalet infördes. Jag minns aldrig att vi då ansåg att kötid var en principfråga och jag tycker att det är märkligt att den ses som politiskt viktig idag. Låt oss se det som en oönskad praktisk konskevens av brist på bra skolor och försöka resonera om hur vi på bästa sätt hanterar saken. För ig är det i alla fall inte självklart att kötid är att föredra fram för alla andra alternativ.

”Det kan ju hända i en kommunal skola också.”

olympenEn friskola kritiseras av Skolinspektionen för stora brister. Den reflexmässiga reaktionen från borgerligt håll är ofta ”men det kan ju hända i en kommunal skola också”. Jo, det kan det absolut. Men det finns en viktig skillnad. När det händer i en kommunal skola företräds medborgaren av valda representanter. Hen kan den vägen kräva bättring och åtgärder eller faktiskt rösta på någon annan som bättre tar ansvar för skolorna i kommunen. Det går inte när det handlar om en friskola. Om det däremot handlat om en misskött privat vårdcentral eller ett hemtjänstföretag hade politikerna kunnat eller tvingats agera. Så borde det vara med skolan också.

I det nu aktuella fallet handlar det om Olympens skolor i Stockholm. Kommunen står för pengarna men kan inte göra något. I början av 2014 riktade Skolinspektionen skarp kritik mot den kommunala Gränby-skolan i Uppsala. Kommunen reagerade snabbt och bytte ut skolledningen. Föräldrar och elever vid Olympens skolor kan inte gå via sina valda företrädare. Det allmänna står för kostnaden, men har i övrigt abdikerat från allt ansvar. Strängt taget är det enda kommunen måste göra att se till att ha beredskap att ordna plats för elever som eventuell lämnar den krisdrabbade friskolan.

Det här är inte rimligt. Vi har privata hemtjänstföretag och privata vårdcentraler där politiken tar ett mycket större ansvar. När hemtjänstföretaget Omsorgshuset i Uppsala misskött sig en gång för mycket meddelade ansvarigt kommunalråd Ebba Busch Thor att avtalet sagts upp med omedelbar verkan och att de äldre fått hjälp att ordna ny och bättre hemtjänst. När en privat vårdcentral uppvisar brister i labbet agerar landstinget som står för pengarna. Så måste vi rimligen ha det med våra skolor också.

Lösningen stavas LOV, Lagen om valfrihetssystem. LOV garanterar å ena sidan etableringsfrihet för privata utförare, men reglerar å andra sidan också förhållandet mellan det allmänna och utföraren. Med ett avtal kan kommunen – som många politiker på riksnivå pekar ut som ansvarig för skolan – faktiskt ta ansvar för medborgarnas utbildning även när en privat utförare är inblandad. Utan avtal lämnas medborgaren ensam. Det är dags att vi ändrar på det.

För drygt ett år sedan skrev jag tillsammans med Jessica Bagge och Cecilia Elvin om detta i SvD. En text som är aktuell också idag.

 

Fyra bra saker i regeringens budget

Jag håller på med politik för att förändra och förbättra. Trots att jag nu befinner mig i opposition tänker jag därför glädja mig när saker går åt rätt håll. Oavsett vem som fattar beslut är det bra när saker jag argumenterat för blir verklighet eller saker jag ogillar avskaffas. Sen ska det finansieras också, men det fina med förslagen nedan är att det är reformer som inte kostar statskassan några större summor. Här är i alla fall min lista på fyra bra saker i den rödgröna regeringens budget:

  1. Läx-RUT tas bort. Ett orimligt och snedvridande skatteavdrag som liberaler aldrig borde medverkat till om någon skulle fråga mig. Skrev om det i UNT och Dagens Arena i januari 2013. I valrörelsen lyftes frågan av flera liberala debattörer, bland annat Helsingborgs Dagblad.
  2. Ytterligare en pappamånad. Äntligen. Kommer leda till en massa bra saker och mer eller mindre direkt ökad tillgång till personal i kvinnodominerade yrken. Gjorde tillsammans med Lina Nordquist en kalkyl i Dagens Samhälle sommaren 2013. Sifferunderlaget finns här.
  3. Jämställdhetsbonusen tas bort. OK, denna var en nödlösning i alliansen eftersom KD blockerade fler pappamånader. Bonusen gjorde begränsad nytta, men mitt verkliga problem var de oproportionerliga beloppen. 3.000 kronor skattefritt per månad! I fp:s förslag före valet skulle siffran dessutom dubblas. Det handlar då om mycket stora pengar, motsvarande närmare 10.000 kronor före skatt som bonus för att dela lika på föräldraledigheten. Per månad! Som marknadsekonomiskt styrmedel må det vara rätt, men beloppet sticker i ögonen med tanke på hur små belopp som satsas på andra områden, ex.vis. underhållsstödet nedan.
  4. svduhUnderhållsstödet höjs. Det här var verkligen på tiden. Beloppet påverkar egentligen inte statskassan i någon större utsträckning eftersom det är föräldrarna som betalar (eller blir skyldiga), men beloppet har en starkt normerande effekt och därför är det viktigt att det äntligen höjs. Skrev om detta med Lina Nordquist i SvD förra hösten.

 

 

Regeringens och vänsterpartiets överenskommelse om vinster i välfärden

Det var frågan om vinster i välfärden som tog mig tillbaka till politiken för så lite som två år sedan. Min första text i ämnet publicerades 30/10 2012 i Dagens Arena. Fler artiklar i ämnet finns på min hemsida i kategorin Vinster i välfärden. Min uppfattning är att det finns ett antal saker i valfrihetsrevolutionen som inte hanterats rätt. I diskussionen om pro market eller pro business räknar jag mig till den första kategorin. Alltför mycket av den borgerliga argumentationen har utgått från företagens perspektiv och när vi justerat systemet har det handlat mer om kontroll än om styrning. Det är skapar onödig byråkrati.

redgreenIdag kom regeringen och vänsterpartiet (i fortsättningen kallade de rödgröna) med ett gemensamt förslag. Att det skulle stå mycket om vinster och företag var väntat. Däremot inte att det skulle stå så lite om styrning. Och så mycket om saker som skulle kunna göras redan idag med bättre avtal och kunnigare beslutsfattare. Mina kommentarer till de rödgrönas överenskommelse uppifrån och ner. Återkommer i veckan med mer konkreta åsikter inom välfärdens olika områden.

I inledningen konstaterar de rödgröna precis som jag att tillkomsten av privata aktörer i välfärden lett till ett ökat behov av kontroll och granskning i efterhand och att detta skapar ineffektivitet och byråkrati. Jag tycker inte att det handlar enbart om de privata aktörerna utan byråkratin har vuxit som en följd av de styrmodeller som använts också bland offentliga aktörer. Tydligast är detta på skolans område där alliansen faktiskt backade och tog bort några saker som medförde ökad byråkrati. Även inom sjukvården förs en diskussion om konsekvenserna av NPM. På sjukhusen finns sällan vare sig valfrihet eller privata aktörer. Ändå finns samma problem där.

Ett ensidigt fokus på privata aktörer gör mig därför orolig.

LSS undantas också denna gång

Under rubriken Välfärd utan vinstintresse utlovas en utredning av nya regleringar för att säkra att skattemedel går till den verksamhet de är avsedda för. Det är knappast förvånande och jag tror att förslagets tydliga fokus på vinst är felaktigt. Det handlar om att styra verksamheterna så att möjligheterna att ta ut oskälig vinst försvinner. Om det funnits bättre styrning hade vi inte sett de problem som ligger bakom förslaget. Tyvärr undantas också den sektor där de största problemen med vinster finns, assistansersättningen (LSS). Jag har tidigare ifrågasatt varför just denna sektor lämnas utanför.

I listan med verksamheter som ska regleras hittar vi skola inklusive förskola, äldreomsorg, det vill säga hemtjänst och äldreboende, vård vad avser sjukhus och primärvård samt HVB-hem. Förslaget saknar helt kommentarer till det faktum att skola och förskola skiljer sig från de övriga genom att verksamheterna där inte styrs med avtal. Så är fallet inom både vård, hemtjänst och HVB-hem. Jag tycker att det vore rimligt att styra skolor med samma avtalsmodell som bevisligen fungerar i primärvården.

Oseriösa aktörer inom flyktingmottagande

I en märklig passus nämns sedan flyktingmottagande. Där har vi inte någon valfrihet och de vinster som uppstår där beror såvitt jag kan se uteslutande på dåliga upphandlingar, dålig konkurrens och bristande krav. Det behövs inga utredningar för att råda bot på det. Bara myndigheter som gör sitt jobb och kör i egen regi om det sparar skattepengar. Det finns i alla fall ingen valfrihet på detta område.

Bristande förståelse för marknad

Det borde vara självklart att om det är alltför lätt att tjäna pengar så beror det på att marknaden inte fungerar. De friskoleaktörer som hann tjäna stora summor gjorde det inte för att det rådde kraftig brist på skolor utanför att styrningen var obefintlig. Förslaget skrivningar om tillståndsprövning utifrån – som jag förstår det – olika bolagsfrågor missar helt detta och antar att det är bolagsformen som avgör. Den kan spela viss roll, men det är fortfarande styrningen som är viktig.

Utredningen

Det centrala i överenskommelsen är att tillsätta en utredning. Jag antar att det vi ser är ett embryo till utredningsdirektiv. Förutom olika formella krav på bolag i sektorn lyfts frågan om bemanningskrav och detta kritiseras hårt från bland andra Svenskt Näringsliv. Jag är lite kluven. Den modell med ersättning per besök som tillämpas i vården innebär ju i praktiken ett bemanningskrav och det är där helt okontroversiellt. Samma sak gäller i hemtjänsten. Jag har tidigare jämfört ersättningsmodellen för skolan och vården och tycker att den senare är värd att titta närmare på.

Att utreda alternativ till NPM, den styrmodell som tillämpas inom många alldeles offentligt drivna sjukhus, borde vara okontroversiellt, men det har som sagt inte nödvändigtvis något alls med privata aktörer att göra.

Sätt att gynna ideella aktörer föreslogs nyligen av Dagens Industri, så även där borde det gå att nå samförstånd.

Det som är otydligast är frågan om att utreda konsekvensändringar i LOV. Här kan det bli lite vad som helst. Idag finns exempel på både bra och dåliga avtal. Min uppfattning är att med bra LOV-avtal kan man få valfrihet, effektivitet, rättssäkerhet och bra styrning. Med ett dåligt kan man i extrema fall landa i det vänstern kallar ”fri dragningsrätt på skattepengar”. Det är frågan om lagen behöver skärpas eller om det handlar om kompetens i kommuner och landsting.

Skolan

Med tanke på att skolan dels har omvittnade problem med resultat, dels helt saknar styrning i avtal är det märkligt att frågan om styrning inte nämns alls. Under rubriken nämns enbart ett kommunalt veto mot etableringar. I förslaget begränsas vetot till skolor som har vinstsyfte. Det här är märkligt på flera sätt:

  • Skolor med vinstsyfte ska ju inte finnas om utredningsförslagen blir verklighet.
  • Löfven har sagt att det handlar om veto mot skolor som ökar segregation. Det antar jag kan ske även med en ideellt driven skola.
  • Fridolin sade i lördagsintervjun att kooperativ som vill rädda en byskola inte ska kunna stoppas av ett veto. Även en sådan skola kan leda till segregation, men framförallt kanske till svåra ekonomiska beslut i glesbygdskommuner. Man stänger inte skolor för nöjes skull utanför att hushålla med skattepengar och uppnå resultat.

Vårdvalet i primärvården

Den tvingande LOV-lagstiftningen tas bort. I media har det tolkats som att det fria vårdvalet tas bort, ja det har till och med låtit som att LOV-lagstiftningen tas bort. Så är det inte om kan läser överenskommelsen. Jovisst, det blir inte längre obligatoriskt att ha vårdval i primärvården utan frivilligt. Skrivningen om att LOV är tvingande tas alltså bort ur hälso- och sjukvårdslagen. Det blir samma modell som i hemtjänsten. En del kommuner har det, andra inte. Det kan man ha synpunkter på.

Däremot är det så att om man har vårdval enligt LOV i primärvården (och det har alla landsting idag eftersom det varit obligatoriskt) så gäller den lagen inom det område man tillämpar LOV, dvs det råder etableringsfrihet för vårdcentraler. Ett landsting måste för att kunna stoppa nya vårdcentraler först besluta att inte längre handla upp enligt LOV inom området primärvård. Det i sin tur kräver att man säger upp alla avtal samt tar över driften eller gör enskilda upphandlingar av de vårdcentraler som finns. En ganska stor process. Alternativt att regeringen ändrar LOV-lagstiftningen, men det var inte så det lät i regeringsförklaringen. Dagens överenskommelse är lite mer luddig.

Min gissning är att mycket få landsting ens kommer försöka avskaffa vårdvalet i primärvården annat än om vårdgivarna drar sig ur. Min gissning är också att det varit ett smart förhandlingsknep av Löfven.

Skulle däremot LOV-lagstiftningen ändras i väsentliga delar blir det en annan sak. I förslagets stycke Etablering inom LOV vill man utreda flera saker som är möjliga att göra redan idag upp. Det behövs inga utredningar för att skriva in saker som tillgänglighetsaspekter och ekonomiska överväganden i avtalen. Inte heller för att regelbundet kunna pröva om utförarna följer avtalen. Det som däremot inte går att göra idag är att begränsa antalet utförare. Etableringsfrihet är en hörnsten inom LOV. Den som förstår marknaden inser snabbt att risken för överetableringen är liten så länge det ställs tillräckliga krav på utförarna. Inom primörvården tycker jag att det finns oroande tendenser till överkonsumtion av vård. Alltså att vi har en styrmodell som betalar pengar till sjukvård för (nästan) friska när vi hade behövt pengarna i t.ex. sjukhusvården.

Skatteplanering, skatteparadis och offentlighet

De rödgröna har i praktiken med sig stora delar av alliansen på dessa punkter. Meddelarfrihet har varit på gång ett tag och även moderaterna har skärpt reglerna för så kallade räntesnurror.

Upphandling och kollektivavtal

Det här är ett område som det – lite reflexmässigt – kommer att bli strid om. I praktiken är det dock ett icke-problem inom både vård och skola. Dessa verksamheter har starka fackföreningar och högt kunskapsinnehåll och det går i praktiken inte att driva en vårdcentral eller skola med sämre villkor än kollektivavtal. Annat är det i hemtjänsten och där är frågeställningen helt klart relevant. Valfrihetssystemen har där använts mer till att pressa priserna, ibland så långt att seriösa aktörer drar sig ur. Att priserna pressats så långt är självklart inte företagens fel, men denna frågeställning förbigås helt av de rödgröna.

Sammanfattningsvis

Några av punkterna kan regeringen och vänsterpartiet säkert få gehör för, men det kommer då säkerligen att kosta i form av kompromisser på andra områden. Skulle jag få önska själv blir det följande paket:

  • Använd LOV för att styra friskolorna bättre. Med högre krav blir frågan om kommunalt veto mindre intressant.
  • Följ upp Dagens Industris förslag för att underlätta för ideella aktörer.
  • Inkludera LSS i utredningen.
  • Flytta fokus från kontroll till styrning.
  • Lär av landstingens ersättningsmodeller.

I ett senare inlägg redovisar jag hur jag ser på överenskommelsens konsekvenser inom välfärdens olika områden

Betyg i ordning och uppförande

För åtta år sedan satt jag i Barn och Utbildningsnämnden i Vallentuna och hade under mina 10 år som aktiv i kommunpolitiken ägnat mig i huvudsak åt skolfrågor. Våren 2006 lanserade folkpartiet ett förslag som gick ut på att ett ordningsomdöme skulle skrivas in i terminsbetygen. Det blev lyckligtvis inte av. Idag skriver jag i Tidningen NU (i praktiken en intern fp-tidning) om varför jag hoppas att vi inte frestas att plocka upp förslaget igen. Tidningen NU finns inte i sin helhet på nätet så texten kommer här:

Låt professionen ta ansvar för ordningen i skolan

Hur sätter man ett ordningsbetyg? (Bild från Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net)
Hur sätter man ett ordningsbetyg? (Bild från Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net)

I slutet av juni ska Metta Fjelkners utredning om mer ordning och reda i skolan redovisas. Almedalen står för dörren och valrörelsen drar igång. Jag hoppas att vi i Folkpartiet står upp för professionen, att vi törs ställa krav på lärare och rektorer. Jag hoppas också att vi ger dem rätt förutsättningar och att vi litar på att de gör sitt jobb. Vi måste låta blir frestelsen att detaljstyra hur och när de ska ge läxor eller vad de ska göra för att hålla ordning i sitt klassrum.

Jag hoppas också att vi inte återupprepar det som hände för drygt åtta år sedan. I januari 2006 lanserade folkpartiet ett niopunktsprogram med fokus på ordning i skolan. En av punkterna var ett införande av ordningsomdöme i terminsbetygen. (Partiet hade bestämt att inte vara för ordningsbetyg, så det fick heta omdöme.)

Istället för en behövlig och relevant diskussion om professionens roll och ansvar samt behovet av lugn och ro i skolan fick vi en diskussion om betyg i ordning och uppförande. Det spelade ingen roll att vi kallade det för omdöme. Media hakade på. Förstås. Väljarna var – trots idogt viftande med undersökningar som sade bevisa förslagets popularitet – skeptiska. Även lärarkåren var kritisk. Det är inte ett betyg eller omdöme i ordning och uppförande som löser oordningen i klassrummen. Det kan bara högt uppsatta mål, tydligt ledarskap och skickliga lärare göra. Det är där man måste ställa krav och ge professionen förutsättningar för att lyckas. Många kommuner och skolor klarar inte detta i dagsläget.

Moderaternas dåvarande skoltalesperson Sten Tolgfors sänkte förslaget med en minnesvärd formulering i radio:

– Principiellt tycker jag inte att stat och kommun ska ägna sig åt att betygsätta elevers själar, utan elevers kunskaper och kunskapsutveckling.

Det var många både i och utanför Folkpartiet som höll med Tolgfors och det blev sedan inget av med ordningsomdömen i terminsbetygen.

Oavsett vad man tycker om idén tror jag resultatet blir detsamma idag. Ett utspel om betyg (eller omdöme) i ordning och uppförande tar snabbt fokus från de frågor som är viktiga på riktigt i skolan. Istället för att prata om konkreta och lokala frågor kommer våra företrädare i kommunerna få ägna alla skoldebatter åt denna fråga. Vi riskera att tappa i trovärdighet och därmed väljare. Därför hoppas jag att vi inte frestas att testa den nu åtta år gamla idén igen.

Johan Enfeldt
Tidigare gruppledare för folkpartiet i Vallentuna, år 2006 ledamot i barn- och ungdomsnämnden i Vallentuna. Numera landstingskandidat i Uppsala län.

Är det socialism att vilja ha LOV i skolan? Eller är det lika borgerligt som att vilja ha det i vården?

Citat från SvDDags för slutreplik på Brännpunkt i diskussionen om avtal i skola och förskola på samma sätt som i primärvården. Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera engagerad i Internationella Engelska skolan svarade på vår artikel om att det behövs avtal i skola och förskola på samma sätt som i vård och hemtjänst.

Första halvan av Hans Bergströms artikel ägnas åt det nuvarande rättsläget. Jag har inget att invända där. Han beskriver lagen som den är skriven idag. Sen har vi antagligen olika syn på om den just nu är till det bästa eller om det kunde vara annorlunda.

Men sen kommer det. Hans Bergström antyder att vi skulle vilja inskränka valfriheten. Han ifrågasätter varför kommunen ska välja och inte föräldrarna. Det är ohederligt. De enda som kan tolka vår artikel så är de som vid minsta kritik mot nuvarande ordning ropar ”socialist”. Jag hade inte förväntat mig det från hans Bergström.

Riktigt intressant är det dock när han beskriver striden i vården mellan upphandling och kundval. Som texten är skriven antas vi ha skrivit till förmån för ”upphandling”. Det ordet finns inte i vår text. Vi skriver om ”avtal”, något som är kärnan i den LOV-modell som Hans Bergström lovordar.

I vårt svar på SvD Brännpunkt idag undrar vi därför om Hans Bergström inte förstått vår text eller om han inte känner till att LOV är ett avtalsreglerat system.

Hans Bergströms text finns här.

Varför skriver vi avtal med vårdcentralen men inte med skolan?

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Cecilia Elving och Jessica Bagge som kandiderar till landsting respektive kommun i Stockholm. V ställer oss frågan: Varför skriver vi avtal med hemtjänstföretag och vårdcentraler men inte med skolor och förskolor?

Lika självklart som det är att kunna välja vårdcentral är det att landstinget har ett avtal med företaget som driver vårdcentralen. I det regleras ramarna för verksamheten och landstinget företräder mig som medborgare och kan agera om vårdcentralen inte sköter sig. Det gäller för övrigt också den landstingsdrivna konkurrenten. Så borde det fungera i skola och förskola också. Då skulle vi ha en valfrihet där det oavsett utförare fanns ett övergripande offentligt ansvar.

Siffran om omsättning i artikeln avser egentligen bara förskolor och skolor som drivs i aktiebolagsform. Det tillkommer också kooperativ och andra bolagsformer.

Jag har tidigare efterlyst avtalsuppgörelser för att lösa specifika problem, bland annat om ansvaret för bort-tappade betyg. Jag har också pekat på behovet av att lära av vården, inte bara när det gäller avtal utan också när det gäller ersättningsmodeller.

PISA, förskolan och personalen

1997 toppade antalet barn i den svenska förskolan samtidigt som personaltätheten fallit kraftigt under nittiotalskrisen. De barn som började i förskolan då möttes av större grupper, färre pedagoger och längre dagar. 2012 gjorde de PISA-testet. Finns det något här vi borde titta på?

Jag blev tipsad om ett blogginlägg där MMAfarsan diskuterar PISA-resultaten och förskolan. Samtidigt som politiker av alla färger presenterar förklaringar och förslag som rör ”skolan” är MMA-farsan något på spåren. Jag är övertygad om att förskolan har stor betydelse för hur det sedan går i grundskolan och därmed också senare i gymnasiet. Betydelsen skulle dessutom kunna vara ännu större.

fskolapersonalI valrörelsen kommer framförallt kd att hävda att det är maxtaxans fel att personaltätheten är låg. Det stämmer inte. År 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare i förskolan, men redan när maxtaxan infördes 2001 var antalet barn per årsarbetare uppe i 5,4. Sedan dessa har det enligt statistiken inte hänt så mycket. Idag är siffran 5,3.

 

Vårdnadsbidrag, nittiotalskris och barnomsorgslag

Vad hände i början på 90-talet som gjorde att personaltätheten föll så snabbt? Från 4,2 till 5,2 barn per årsarbetare på bara några få år. Jag tror att det finns flera parallella förklaringar.

  • Det var kris. Big time. När kommunerna sparade drog barnomsorgen (som det ofta hette då) det kortaste strået. Skolan fredades så långt det gick.
  • Kraftig ökning av antalet barn i förskolan. 1990 fanns 570.000 barn i förskolan. 1997 var de 750.000. (Källa: SCB)
  • Allt större andel av barnen går i förskolan. 1990 gick fanns knappt 70 procent av barnen där. Runt 2000 passerades 80 procent och idag närmar vi oss 90 (2012 var det 86 procent).
  • En starkare barnomsorgslag som krävde att kommunerna skulle ordna plats från ett års ålder utan skäligt dröjsmål. I praktiken var denna lag ett krav från fp för att gå med på kd:s vårdnadsbidrag under regeringen Bildt. Vårdnadsbidraget togs bort av nästa s-regering samtidigt som barnomsorgslagen trädde i kraft.

I praktiken handlade det också under nittio-talet mer om barnomsorg än om förskola. Den verksamhet vi idag kallar förskoleklass låg i början av nittiotalet ofta mer i anslutning till ett daghem (som det hette) än en skola. Frågorna hanterades i kommunerna ofta av ”barnomsorgsnämnden”.

Notera också att de nyss PISA-undersökta 15-åringarna klev in på förskolan runt 1997. Alltså just när antalet barn exploderat och personaltätheten minskat.

Stadigt urholkade resurser

Maxtaxans konstruktion består av ett statsbidrag, en avgift som föräldrarna betalar och de pengar kommunerna satsar. Avgiften styrs av staten och räknas inte upp med personalkostnaderna. Statsbidraget har minskat kraftigt per barn sedan taxan infördes. Effekten har blivit att resurserna urholkas år från år och kommunerna måste ta från andra verksamheter för att fylla hålen. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i somras. Kalkylunderlag finns här.

Det vi mäter blir styrande

Förskolan drabbas också av att det enda som egentligen mätts i statistiken är personaltätheten. Den har alltså inte ändrats s mycket under de senaste 10 åren räknat i antal inskrivna barn per personal. Måttet tar dock inte hänsyn till att barnen idag vistas längre tid på förskolan. Enligt skolverkets undersökning i höstas har antalet timmar i förskolan ökat från i genomsnitt 29 till 31 under åren 2005 till 2012. Det motsvarar i praktiken en personalminskning på 7 procent. En förskola med 15 medarbetare skulle behöva vara 16 idag för att ha lika mycket tid för varje barn som 2005. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i höstas. Kalkylunderlag och länkar finns här.

Som man frågar får man svar

Ett annat mönster som lever kvar är att förskolan tycks vara en angelägenhet för föräldrarna. När Skolverket gjorde sin undersökning i höstas var det föräldrarna som fick frågan hur nöjda de var med förskolan. Mycket sällan ser man representanter för skola, arbetsgivare eller helt enkelt vanliga skattebetalare tillfrågas utan det är föräldern som anses vara ”kund”.

Tilläggas kan att detta mönster under 2000-talet tyvärr spritt sig också till skolan. Själv anser jag att kunden – i den mån begreppet överhuvudtaget passar – är den som betalar. Kunden är det allmänna. Du och jag. Vi som behöver ett fungerande samhälle och därmed en bra förskola alldeles oavsett om vi har egna barn eller inte.

Vad diskussionen borde handla om

Enkelt uttryck behövs förskolan både av pedagogiska skäl och för att föräldrar ska kunna arbeta. Kanske är det en olycka att vi inte skiljer på verksamheterna mera (jfr skola-fritids)? Kanske skulle det tvärtom kunna vara en framgångsfaktor?

När det gäller barns lärande i förskolan borde vi diskutera:

  • Vad barnen ska lära sig (professionella pedagoger kan sedan reda ut hur)
  • Vilka resurser som krävs och hur mycket vi kan satsa
  • Hur samverkan med skolan ska se ut

Några snabba konkreta åtgärder som jag vill se är:

  • Börja räkna upp maxtaxan och tillhörande statsbidrag med index. Det skulle stoppa urholkningen av resurser och förskolan skulle förhoppningsvis kunna få lite andrum. Kompensera samtidigt för den urholkning som redan skett.
  • Låt sakkunskapen (forskare) titta på förskolans betydelse för kunskaperna längre fram (ex.vis. PISA)
  • Låt successivt förskolan närma sig skolan ytterligare, förslagsvis genom att göra för femåringarna vad som gjordes för sexåringarna på nittio-talet. Inte nödvändigtvis genom att flytta dem till skolan, men genom att öka kontakterna med förskoleklassverksamheten.
  • Satsa på förskollärare och förskollärarutbildning.

 

PISA-reaktioner med stil och utan

Min dag har varit upptagen med annat så jag har varken sett eller hört radio eller TV utan mitt PISA-intag har begränsats till internet. En folkparti-reaktion som sticker ut är verkligen Lotta Edholms. Inget tjat om vems felet är utan bara ett konstaterande att det här måste vi göra bättre. Jag gillar!

Jan Björklunds initiala reaktion i ett nyhetsbrev var också klädsamt återhållsam. Kanske inte i jämförelse med Lotta Edholm, men väl med fp:s representanter i utbildningsutskottet. Därifrån dundrar Tina Acketoft i ett pressmeddelande att PISA-resultaten är ”ett resultat av S flumskola”. Hon konstaterar på sedvanligt sätt att allt är sossarnas fel.

Dessa elever har gått hela sin skoltid i Socialdemokraternas flumskola med mycket självstudier – en förödande studieteknik för elever som behöver stöd i skolan. Det är pojkar från studieovana hem som förlorat mest på det.

Att för mycket självstudier drabbar elever som behöver stöd är ju alldeles rätt, men snälla, kan vi sluta prata som socialdemokraternas flumskola? Räcker det inte med att konstatera att det funnits saker som fungerat dåligt och berätta vad vi gör för att rätta till dem? Och kanske ta ansvar för några beslut som inte visat sig vara rätt? Det är ju så här:

Sverige har styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren.  Jag tror självkritik är rimligare (och funkar bättre) än att skylla på andra. Ta de två (!) senaste läroplanerna (innan den nyss införda) t.ex:

  • Lpo94: statsminister var Carl Bildt (det vore onekligen intressant att höra vad dåvarande skolministern Beatrice Ask har att säga idag)
  • Lgr80: statsminister var Torbjörn Fälldin

Även det förra betygssystemet (som om jag minns rätt fick dryga 12 år på sig) infördes av en borgerlig regering.

Med det sagt menar jag inte att allt är den nuvarande regeringens fel. Det är det inte och det görs mycket bra nu. Och det stämmer att Göran Persson styrde under 12 år. Däremot menar jag att en berättelse som utgår från att allt är sossarnas fel inte fungerar. Väljarna är smartare än så. Jag tycker inte heller att en sådan berättelse är korrekt.

I våras riktade jag ett inlägg på samma tema till Tina Acketoft i tidningen NU. Läs gärna min text och den jag reagerade på här. Jag fick aldrig något svar.

Dags att styra upp verksamheten – betyg får inte tappas bort

Häromdagen avslöjades att 4 av 10 undersökta friskolor inte arkiverat betygen korrekt. Betyg är myndighetsutövning och vi har redan sett de första fallen av elever som inte kan verifiera sina betyg eller få ut en kopia. Det är oacceptabelt.

da20131030

Jag skriver i dag i Dagens Arena apropå de borttappade slutbetygen om bristen på avtal mellan friskolorna och de som står för finansieringen. Om hur riksdagsledamöternas djupa misstro mot kommunerna skapade ett system som ytligt liknar det vi har för vårdcentraler men där inget ansvar finns att utkräva. Lyckligtvis är det inte försent att rätta till.

Läs gärna också Per Wirténs ledare från i förrgår. Han är vänster, men gillar friskolor. Om vi inte styr upp verksamheten är risken att det blir allt motigare.

För den som är intresserad finns LOV-avtalet som exemplen är hämtade från här.