Platt skatt, avskaffad bolagsskatt och kortad föräldraförsäkring i förra årets mest intressanta vänsterutspel

marg1Marginalskatten sänks från 55 till 35 procent. Bolagsskatten avskaffas. Är det månne centern eller till och med CUF som varit framme? Nej, det är vänsterfolket på Katalys som levererade ett av förra årets mest intressanta förslag till nytt skattesystem. Inte helt olikt det som SSU och LUF skissade på men mer genomarbetat.

”Jag är liberal och oroad över utvecklingen för det som brukar kallas den generella välfärden, alltså våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, skola och omsorg. Partierna, inklusive mitt eget, saknar alltför ofta svar på framtidsfrågorna. Vad vill vi ha ut, hur ska vi prioritera och framförallt hur ska vi ha råd?” Så inledde jag texten på förstasidan här för snart ett år sedan. Om jag ska peka ut något utspel under förra året som ”årets mest intressanta” blir det två förslag på skatteområdet.

ssulufI början på sommaren levererade SSU och LUF ett gemensamt utspel med förslag till ett nytt skattesystem. Lägre skatter på arbete, högre på ”tröga” skattebaser som fastigheter och konsumtion samt en upprensning bland avdragen, var några av utgångspunkterna. Förslaget andas en uppfriskande rättframhet och förståelse för vikten av stabila spelregler. Skattenivåerna kan man sedan ha olika uppfattning om partierna emellan och ytterst ge väljarna möjlighet att påverka.  Från en verklighet där det ena avdragsförslaget (RUT, ROT, RIT, JSA, välgörenhet etc) efter det andra presenteras så känns det tyvärr långt till klarsyntheten från LUF och SSU.

Under hösten kom sedan den i mitt tycke riktiga bomben även om den tyvärr fick ganska lite uppmärksamhet.

marg1

Marginalskatten sänks till 35 procent (från dagens nivå på över 55 procent för höginkomsttagare), bolagsskatten avskaffas och föräldraförsäkringen förkortas (!). Läser man bara dessa tre delar så låter det ju som ett nyliberalt platt-skatt paket med antifeministiskt touch, men det är delar i ett förslag från tankesmedjan Katalys, oftast verkande i socialdemokraternas mer vänsterorienterade regioner.

Hela förslaget andas förståelse för hur skadligt det är med höga skatter på arbete och innehåller en rad kalkyler och beräkningar. Jag tycker att rapporten inleds med en onödigt lång litania över hur dåligt allt är idag och visst kan jag ha synpunkter på den totala skattenivån de önskar sig, men jag är ändå imponerad. Här finns en rad intressanta saker.

  • Enhetlig skatt på 35 procent. Ingen högre skattesats för höginkomsttagare.
  • Grundavdrag på 144000 vilket gör 12000 per månad skattefritt.
  • Slopad bolagsskatt.
  • Enhetlig moms
  • Lite högre socialavgifter (från 32 till 35 procent) men i gengäld avskaffas taken i sjuk- och föräldraförsäkringarna.
  • 14 månaders föräldraförsäkring. Bara två månader kan sparas till efter 2 års ålder. Argumentet är att prioritera återkomst i arbete.
  • En medborgaravgift på 1500 kr per månad eftersom alla ska bidra.
  • Fastighetsskatt på 1,6 procent (35 procent av 4,5 procent) av taxeringsvärdet.

Förslaget är så omfattande att det inte går att lyfta ut enstaka delar utan man måste se till helheten och räkna samman alla förslagen. En kort version publicerades på DN Debatt och hela rapporten finns hos Katalys. Inte minst de ändrade reglerna för ränteavdrag innebär en höjd skatt för många som får sin inkomstskatt kraftigt sänkt t.ex.

Det jag gillar är att Katalys gjort det som inget parti visat sig förmöget att göra på senare tid, dvs att ta ett helhetsgrepp på skattesystemet i stort. Och särskilt måste jag lyfta på hatten för ansatsen att både minska skatterna på arbete och försöka räkna på framtidens demografi. Avsnittet om arbetade heltidsekvivalenter idag och 2033 är en pedagogisk pärla t.ex.

heltidsekv

Istället för att andelen arbetade heltidsekvivalenter minskar från 36,6 till 33,8 procent kan den alltså öka till 39,8 procent om vi höjer pensionsåldern med två år, halverar arbetslösheten, minskar sjuktalen och ger fler möjlighet att arbeta heltid. Häri ligger nyckeln till välfärdens framtida finansiering, det är jag övertygad om.

Om jag lägger samman initiativet från LUF och SSU med Katalys förslag så ser jag i alla fall hopp om en skattereform som både sänker skatterna på arbete och säkrar intäkter till framtidens välfärd.

Den extrema mitten

I det senaste numret av Arena sätter Per Wirtén fingret på en av de stora politiska utmaningarna under rubriken ”Mittenextremism” (artikeln finns nu också på nätet med den i sammanhanget svårbegripliga rubriken ”Den nyliberala baksmällan”).

Frågan är: går det att vinna val utan att på kort sikt ge mer i plånboken till sina centrala väljargrupper? På senare år har allt fler centrala politiska beslut (och ännu fler förslag) handlat om att rent ekonomiskt och på kort sikt stödja sina egna väljargrupper. Det har varit slopad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, RUT-, ROT- och RIT-avdrag, maxtaxa och vårdnadsbidrag. Samtliga förslag med en tydlig inriktning att ekonomiskt och på kort sikt tillfredsställa den väljargrupp man vill nå.

Alldeles uppenbart finns en rädsla från de politiska partierna att ens försöka lägga fram långsiktiga förslag om de på kort sikt skulle kunna ”drabba” de egna väljargrupperna. Eller snarare de väljargrupper man önskar sig (det är ju gott om partier som står nästan helt utan väljargrupper numera). Häromveckan skrev jag om maxtaxan i UNT, hur förskollärarnas löner ökat med närmare 25 procent på 10 år samtidigt som taxan legat still. Jag har förstått att frågan då och då diskuteras i riksdagen, men ovilja att göra något åt det faktiska problemet – urholkningen av resurser i förskolan – är tydlig. Ingen vill göra något som känns i medelklassens plånböcker. Att den enda som faktiskt tordes höja maxtaxan (Göran Persson) gjorde det mitt emellan två val är naturligtvis ingen tillfällighet. Vi får se vad kristdemokraternas trevare i Almedalen kan leda till.

Per Wirtén beskriver en konsumerande klass som vill ha mer pengar. En klass som inte riktar sina krav till arbetsgivarna utan till staten. En klass som inte förmår tänka långsiktigt utan röstar med fötterna och stödjer den politik som kortsiktigt ger mest i plånboken, men som också ställer fortsatta krav på kvalitet och innehåll i gemensamt finansierade verksamheter. De vill med Per Wirténs ord ha ”både stålarna och perfekt snöröjning”.

I mina pessimistiska stunder är jag beredd att hålla med, men efter en vanlig dag tror jag tack och lov att han har åtminstone delvis fel. När jag pratar med människor i fikarum, läser en lokaltidning eller lyssnar på diskussioner på tåget till Stockholm ser jag ett annat mönster:

Det finns politiska krafter på riksnivå som ser på medborgarna som en konsumerande klass. De mäter ängsligt sina egna förslag i kortsiktiga plånboksmått för att de inte kan eller törs formulera ett långsiktigt budskap. De jag talar om är de politiska strategerna, de som ser politik som marknadsföring och idag har stort inflytande över vilka förslag som läggs fram och hur de presenteras. Det är till exempel symptomatiskt att alla partier har åsikter om vad som är fel med skolan (och vems fel det är), men ingen törs prata om hur den ska finansieras långsiktigt om alla önskade förbättringar ska kunna genomföras.

Jag inser att kortsiktiga plånboksfrågor är viktiga, men jag tror också att de politiska marknadsförarna underskattar medborgaren. Det finns allt fler väljare som ser igenom de kortsiktiga lockropen om mer pengar och istället letar efter företrädare som på ett trovärdigt sätt kan förklara hur de vill att samhället ska fungera om tio, tjugo och trettio år. Företrädare som vare sig blickar tillbaka till ett nostalgiskt sjuttiotal eller ägnar sin tid åt att förklara vems fel det är att det är sämre nu (om det nu ens är det). Företrädare som kan koppla en uppoffring eller en insats av gemensamma medel – skattepengar – till något de vill uppnå på längre sikt, inte till att ”köpa” en väljargrupp.

Så frågan är kanske: Är problemet en konsumerande klass som bara bryr sig om den egna plånboken, eller är problemet att politiken tagits över av marknadsförare  som betraktar väljarna som kortsiktiga konsumenter?

Stolthet finansierar inte välfärden

Jag blir förbannad. Ekot avslöjade igår att Spotify-grundaren och nyvalde styrelseledamoten i TeliaSonera Martin Lorentzon undkommit stora belopp i skatt genom en företagskonstruktion där aktier flyttats mellan bolag i Luxemburg och Cypern. Inget olagligt tycks ha förekommit, men jag tror att alla inser att ordningen i längden är helt orimlig. Om de som tjänar riktigt stora pengar – Skatteverket beräknade enligt Ekot skatten som Lorentzon undkom vid bara en affär till 60 miljoner kronor – slutar betala skatt försvinner legitimiteten i skattesystemet. Skatteverkets ansträngningar för att minska svartarbete bland småföretagare och privatpersoner kommer att te sig helt orimliga för vanliga medborgare.

Saken kommenteras i Eko-inslaget av Kristina Ekengren, kansliråd på finansdepartementet. Hon var dessutom ordförande i TeliaSoneras valberedning och hade i den rollen kännedom om Lorentzons skatteupplägg.

Som borgerlig väljare och tidigare kommunpolitiker har jag lärt mig vikten av att hushålla med skattepengar, men också hur viktigt det är att faktiskt få in de pengar som krävs för att finansiera välfärden. När pengarna är slut går det inte att driva skolor och sjukhus på välvilja och ambition. Eller stolthet, vilket Kristina Ekengren tycks tro. Istället för att ta chansen att prata om vikten av att täppa till kryphål i form av olika skatteparadis så säger hon att Martin Lorentzon är ”lite unik” och att vi borde vara ”stolta över att honom i Sverige”. Det klart vi kan vara stolta, men jag är ledsen Kristina. Stolthet betalar inte kostnaderna för välfärden. Stolthet betalar inte heller kanslirådslöner. Till det behöver vi skatteintäkter.

Regeringen talar gärna om utbildning och företagande och hur framtiden ska räddas genom spetskompetens och framgångsrika entreprenörer. Om vi ska finansiera utbildning och välfärd för dessa utan att sedan kräva att de faktiskt betalar skatt vet jag många borgerliga väljare som kommer att se sig om efter mer konsekventa företrädare.

Med vänner som Kristina Ekengren behöver alliansregeringen inga fiender. Slaget torde vara förlorat.