Integration och arbetsmarknad – trygg rörlighet eller osäkra anställningar?

lufintegrIgår går kritiserade jag en debattartikel från Liberala ungdomsförbundet i Aftonbladet med de korta raderna nedan på sociala medier. Jag ogillade både de ensidigt otrygghetsskapande förslagen för arbetsmarknaden och de tröttsamma generaliseringarna om fackföreningar.

En rörligare arbetsmarknad vore bra. För bättre integration och av en rad andra skäl. LUF förespråkar idag att rörligheten ska stimuleras enbart genom ökad otrygghet. Avskaffade (!) turordningsregler och kortare uppsägningstider. Jag tror i sak att det är fel. Jag tror inte ökad otrygghet är rätt väg att gå utan istället att återupprätta A-kassan så att den fungerar som en omställningsförsäkring. Jag tror inte heller att SACO-medlemmarna eller de många TCO-medlemmar som traditionellt varit folkpartiets kärnväljare känner igen sig i bilden av en ”starkt protektionistisk fackföreningsrörelse”.

Som svar fick jag en utmaning från en lokal medlem i LUF. Stort tack!

”Vad har du för genialisk lösning på integrationsproblemen/utanförskapet istället då? Alla verkar säga ett det behövs göras något. Fast LUF verkar vara dom enda som faktiskt presenterar något att göra också.”

Point taken. Det är såklart rimligt att svara även om ämnet är svårt och det alldeles klart ofta är lättare att kritisera andra förslag än att lägga fram egna. Men jag gör ett försök. Och jag gör det med reservationen att detta är ett område jag bara börjat sätta mig in i ordentligt. Lyckas jag lära mig något nytt – vilket ingår i definitionen av en bra dag – kan det hända att jag ändrar mig eller måste komplettera. Att jag var kritisk till artikeln handlade också mycket om att jag ogillar de svepande generaliseringarna om fackföreningar, men jag bortser från det här och försöker hålla mig till integration. Förhoppningsvis någorlunda konkret på tre områden:

Mottagandet

Just när det gäller mottagandet tror jag att det fattas en berättelse som inte bara handlar om att det är rätt att ta emot flyktingar utan också om hur det ska gå till och hur det ska fungera.

Nu har jag inte hunnit sätta mig in i alla detaljer, men jag ser några problem som jag tror går att göra politik av och hitta lösningar på:

  • Kommunerna måste vara med och de måste ges förutsättningar på ett annat sätt. Mitt intryck är att Migrationsverkets sätt att handla upp boenden sker alldeles för frikopplat från kommunerna. När det plötsligt kommer 70 barn som behöver skola på en liten ort som Järlåsa (exempel från Uppsala kommun tidigare i år) blir det problem. Alldeles oavsett om det handlar om flyktingar eller inte. Här kan vi peka på exempel, föreslå konkreta lösningar och inte minst kommunicera vad som gäller. Ja, det är viktigt att barnen får gå i skola. Nej, det kan inte alltid ske från dag ett när ett asylboende öppnar. Lokalsamhället runt boendet måste vara med och måste få del av de resurser som krävs (se nästa punkt).
  • Det finns tydliga tendenser till att migrationsverket betalar överpriser för boenden. DN rapporterade i oktober om vinstmarginaler på 50 procent. I den rödgröna uppgörelsen kopplades detta till det vanliga komplexet av ”valfrihet och vinster i välfärden”, men det stämmer ju inte. För flyktingboenden råder ingen etableringsfrihet, för flyktingar är det skralt med valfrihet. Med vinstmarginaler på 50 procent (förutsatt att DN:s uppgifter stämmer) måste vi kunna agera mot en marknad som inte fungerar och kräva lägre kostnader av migrationsverket. Pengarna som blir över kan vi använda för att stärka kommunerna.
  • Lokalsamhället och flyktingboendena. I debatten skylls det ofta på kommuner som inte tar emot asylsökande. Men det är ju inte hela sanningen. Migrationsverket skriver själv på sin hemsida:

”I en upphandling kring att öppna tillfälliga boenden får alla leverantörer som vill lämna in anbud göra det. Migrationsverket kan alltså inte påverka vilka anbud som kommer in och därigenom inte heller var eller i vilken kommun boendet ligger.”

Vi måste tillbaka till ett läge där lokalsamhället är med. Jag tror att en del av problemet är att kommunerna allt mer lämnas utanför. Att det sedan kan komma att kräva någon form av tryck på kommunerna så att alla är med och bidrar är en annan sak. Jag är dock övertygad om att det är bättre än dagens situation.

Mina tankar är färgade av av diskussioner med en släkting som var kommunpolitiskt aktiv i Åsele i runt 1990, vid tiden då de beslutade att ta emot flyktingar från Libanon, regeringens fattade sitt så kallade Lucia-beslut (25 år sedan i år) och utvisningen av familjen Sincari några år senare. Om inte lokalsamhället får en chans att vara med i arbetet utan bara står inför fullbordat faktum är förutsättningarna sämre och risken för motsättningar ökar. Görs det rätt innebär det mer resurser till skolorna på orten, ökat kundunderlag för handel, arbetstillfällen etc. Görs det fel blir flyktingboendet en isolerad företeelse som ”släpps ner” utan förvarning.

Barn och unga

Det här är rimligen en stor utmaning, men den ser helt lika ut för ett barn som kommer hit vid ett års ålder och för ett som hunnit fylla sjutton. Den förra blir svenskspråkig och kan gå i skolan i samma takt som andra, den senare måste lära sig svenska och kanske läsa ifatt fler år av svensk skola i ett snabbare tempo.

I båda fallen behöver vi ha fler sätt att motverka segregation i boende och skola. Ett sätt att göra det är det fria skolvalet, ett annat är att göra något åt den snedfördelning av resurser till skolor som blir fallet i många kommuner idag. Med för liten andel av skolpengen som räknas ut efter socioekonomiska faktorer blir det svårt för skolor med hög andel nyanlända att kunna satsa de resurser som krävs. Självklart är det mindre resurskrävande att lära en genomsnittlig elev med svensk bakgrund det som ingår i grundskolan än vad det är att göra det för en genomsnittlig elev som kommer hit som flykting vid 7 års ålder. Statliga riktlinjer för hur skolpengen fördelas måste till. Inte nödvändigtvis samma belopp, men beräkningsgrunderna bör göras gemensamma över landet. Så länge skolan är kommunal måste kommuner få satsa olika mycket. Like it or not.

Slutligen måste vi vara uppmärksamma på att friskolesystemet också kan bidra till segregation. OK, skolor får inte vara religiösa men de får drivas av religiösa samfund (ni fattar vad jag menar). Vi måste inse att en religiös friskola som vänder sig till en väletablerad och redan integrerad (eller till och med inhemsk) grupp inte kan jämföras med en religiös friskola som vänder sig till mer nyanlända grupper. I alla fall inte när det gäller integration. Jag tror inte att problemet är stort i jämförelse med boendesegregationen, men det finns.

Arbetsmarknaden

För framförallt nyanlända som passerat skolåldern men har dålig eller nästan ingen utbildning från hemlandet när de kommer hit måste det gå att kombinera arbete med studier. I skolan blir det kanske av naturliga skäl få svenskspråkiga förutom läraren (åtminstone till att börja med). Därför behövs det parallellt med skolan praktik eller arbete med naturliga mötesplatser och sammanhang där det talas svenska. De initiativ till anställningar med lägre lön och arbetstid i kombination med utbildning som tagits av arbetsmarknadens parter är bra exempel på detta. Lärlingsutbildningar är ett annat. Båda modellerna kräver långsiktigt arbete då varken företag, fackföreningar eller arbetstagare är vana vid dem. Tyvärr har några försök dömts ut efter i mitt tycke alldeles för kort tid.

harnosandrojsagDe måste också bli lättare att kombinera arbete med att lära sig språket. Det finns exempel där flyktingar utbildas i att röja skog, får arbete och lär sig svenska i ett och samma sammanhang. Studier i kombination med arbete med svenskspråkiga arbetskamrater. Sådana exempel måste vi bli bättre på och det finns fler branscher där kunskaper i svenska inte är nödvändiga från första dagen.

Och såklart mindre krångel och kortare tid för att få en utländsk utbildning godkänd här (validering).

Varför inte sämre anställningsvillkor som lösning?

Självklart måste vi kunna titta på sänkta kostnader för arbete, men det som konkret föreslås i artikeln är ju *helt andra saker*.

  • Slopade turordningsregler, det vill säga arbetsgivaren väljer *helt* utan motivering vem som ska sägas upp. Här ställer jag mig frågan om vad det får för konsekvenser för diskrimineringslagstiftningen. Om det varken finns kriterier för kompetens eller tid så blir det rimligen inte möjligt att konstatera att någon blivit diskriminerad på grund av kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Ett resonemang från LUF om hur diskriminering pga kön eller etnicitet ska motverkas i ett sådant scenario vore välkommet. Partiprogrammet säger åtminstone att turordningen ska utgå från kompetens.
  • Kortare uppsägningstider. En sådan åtgärd ökar otryggheten på arbetsmarknaden och förutom att det motverkar rörlighet (att söka ett bättre och roligare men möjligen osäkrare jobb) har jag svårt att se fördelarna ur ett integrationsperspektiv. Har inte hittills sett några resonemang som underbygger varför kortare uppsägningstider skapar fler jobb eller gör det lättare att komma in på arbetsmarknaden. Uppsägningstiden är för övrigt enligt lag en månad om man varit anställd i mindre än två år.
  • Lägre löner. Den som förespråkar detta har också att förklara hur politiken ska kunna åstadkomma detta? Genom statliga ingrepp? Genom välvilja från de nyss trash-talkade fackföreningarna? Genom lagstiftning eller andra åtgärder som försämrar fackföreningarnas ställning? Lägre löner är annars ett alltför enkelt förslag att lägga.

Räknar med att få anledning att återkomma i ämnet.

Platt skatt, avskaffad bolagsskatt och kortad föräldraförsäkring i förra årets mest intressanta vänsterutspel

marg1Marginalskatten sänks från 55 till 35 procent. Bolagsskatten avskaffas. Är det månne centern eller till och med CUF som varit framme? Nej, det är vänsterfolket på Katalys som levererade ett av förra årets mest intressanta förslag till nytt skattesystem. Inte helt olikt det som SSU och LUF skissade på men mer genomarbetat.

”Jag är liberal och oroad över utvecklingen för det som brukar kallas den generella välfärden, alltså våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, skola och omsorg. Partierna, inklusive mitt eget, saknar alltför ofta svar på framtidsfrågorna. Vad vill vi ha ut, hur ska vi prioritera och framförallt hur ska vi ha råd?” Så inledde jag texten på förstasidan här för snart ett år sedan. Om jag ska peka ut något utspel under förra året som ”årets mest intressanta” blir det två förslag på skatteområdet.

ssulufI början på sommaren levererade SSU och LUF ett gemensamt utspel med förslag till ett nytt skattesystem. Lägre skatter på arbete, högre på ”tröga” skattebaser som fastigheter och konsumtion samt en upprensning bland avdragen, var några av utgångspunkterna. Förslaget andas en uppfriskande rättframhet och förståelse för vikten av stabila spelregler. Skattenivåerna kan man sedan ha olika uppfattning om partierna emellan och ytterst ge väljarna möjlighet att påverka.  Från en verklighet där det ena avdragsförslaget (RUT, ROT, RIT, JSA, välgörenhet etc) efter det andra presenteras så känns det tyvärr långt till klarsyntheten från LUF och SSU.

Under hösten kom sedan den i mitt tycke riktiga bomben även om den tyvärr fick ganska lite uppmärksamhet.

marg1

Marginalskatten sänks till 35 procent (från dagens nivå på över 55 procent för höginkomsttagare), bolagsskatten avskaffas och föräldraförsäkringen förkortas (!). Läser man bara dessa tre delar så låter det ju som ett nyliberalt platt-skatt paket med antifeministiskt touch, men det är delar i ett förslag från tankesmedjan Katalys, oftast verkande i socialdemokraternas mer vänsterorienterade regioner.

Hela förslaget andas förståelse för hur skadligt det är med höga skatter på arbete och innehåller en rad kalkyler och beräkningar. Jag tycker att rapporten inleds med en onödigt lång litania över hur dåligt allt är idag och visst kan jag ha synpunkter på den totala skattenivån de önskar sig, men jag är ändå imponerad. Här finns en rad intressanta saker.

  • Enhetlig skatt på 35 procent. Ingen högre skattesats för höginkomsttagare.
  • Grundavdrag på 144000 vilket gör 12000 per månad skattefritt.
  • Slopad bolagsskatt.
  • Enhetlig moms
  • Lite högre socialavgifter (från 32 till 35 procent) men i gengäld avskaffas taken i sjuk- och föräldraförsäkringarna.
  • 14 månaders föräldraförsäkring. Bara två månader kan sparas till efter 2 års ålder. Argumentet är att prioritera återkomst i arbete.
  • En medborgaravgift på 1500 kr per månad eftersom alla ska bidra.
  • Fastighetsskatt på 1,6 procent (35 procent av 4,5 procent) av taxeringsvärdet.

Förslaget är så omfattande att det inte går att lyfta ut enstaka delar utan man måste se till helheten och räkna samman alla förslagen. En kort version publicerades på DN Debatt och hela rapporten finns hos Katalys. Inte minst de ändrade reglerna för ränteavdrag innebär en höjd skatt för många som får sin inkomstskatt kraftigt sänkt t.ex.

Det jag gillar är att Katalys gjort det som inget parti visat sig förmöget att göra på senare tid, dvs att ta ett helhetsgrepp på skattesystemet i stort. Och särskilt måste jag lyfta på hatten för ansatsen att både minska skatterna på arbete och försöka räkna på framtidens demografi. Avsnittet om arbetade heltidsekvivalenter idag och 2033 är en pedagogisk pärla t.ex.

heltidsekv

Istället för att andelen arbetade heltidsekvivalenter minskar från 36,6 till 33,8 procent kan den alltså öka till 39,8 procent om vi höjer pensionsåldern med två år, halverar arbetslösheten, minskar sjuktalen och ger fler möjlighet att arbeta heltid. Häri ligger nyckeln till välfärdens framtida finansiering, det är jag övertygad om.

Om jag lägger samman initiativet från LUF och SSU med Katalys förslag så ser jag i alla fall hopp om en skattereform som både sänker skatterna på arbete och säkrar intäkter till framtidens välfärd.