Igår lämnade Migrationsverket och Arbetsförmedlingen sin lista med yrken som de vill ska undantas från ett höjt inkomstkrav för arbetskraftsinvandring. I listan finns hela 152 yrken. Jag menar att det i flera av dem är faktiskt är svårt att se någon brist. Några av myndigheternas förslag platsar dessutom i kategorin ofrivillig komik.
Vi tar det från början. 2008 skapade regeringen Reinfeldt Europas mest liberala regler för arbetskraftsinvandring från det som kallas tredje land, det vill säga från länder utanför EU. Från länder inom EU råder det som bekant fri rörlighet. Med de svenska reglerna krävdes bara en lön på 13000 för att få ett arbetstillstånd, något som ställt till stora problem i många branscher. Ändå blev protesterna stora när regeringen förra året höjde lönekravet till cirka 27000 kronor. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, rasade och hävdade att 2500 – 5000 jobb i välfärden hotades. När det visade sig att antalet arbetstillstånd till vårdbiträden och undersköterskor – de yrken som har lägre löner än inkomstkravet, bara kunder räknas i promille av det totala antalet medarbetare, backade SKR och kom fram till att typ eh, nja, hmm, det kanske handlar om 120 – 160 personer. Nu vill regeringen skärpa kraven ytterligare och det pågår en dragkamp om vilka branscher och yrken där det anses råda sådan brist att arbetskraftsinvandring ska kunna ske även till lägre löner. Det var den listan som myndigheterna lämnade till regeringen igår.
Några yrken på listan tycker jag sticker ut.
Migrationsverket har med både undersköterska och bussförare på listan med yrken där de anser att det råder brist. Samtidigt visade en färsk rapport från Kommunal att det finns hela 42000 utbildade undersköterskor som arbetar med annat. I bussföraryrket arbetar enligt arbetar yrkesregistret ca 23000 personer, men det finns hela 147000 personer som har busskörkort. Det här handlar alltså om personer arbetsgivarna skulle kunna anställa om villkoren var konkurrenskraftiga.
Vad visar det här? Jo, att begreppet brist är trubbigt. Det beror på vem som formulerar det. Myndigheterna har här valt arbetsgivarens definition. I handlingen till regeringen står att det handlar om yrken ”där arbetsgivare har svårt att finna arbetskraft i Sverige eller i viss del av Sverige”, inte alltså att det saknas personer med rätt kompetens på arbetsmarknaden. Det är en viktig skillnad. Att en arbetsgivare har svårt att hitta personal behöver ju inte bero på att det inte finns några att anställa. Det kan också bero på att de som skulle kunna ta jobbet tycker att villkoren är för dåliga och hellre arbetar någon annanstans. Det blir alltså inte brist på arbetskraft bara för att arbetsgivaren säger att det är det.
I sommar fick vi för övrigt ett tydligt exempel på hur arbetsgivare använt arbetskraftsinvandring för att hålla nere löner. Under det senaste året har vi sett många artiklar och nyhetsinslag om hur begränsad arbetskraftsinvandring hotar äldreomsorgen. I väldigt många av dessa har det handlat om ett äldreboende i Bodens kommun. I en av artiklarna sade personalplaneraren på äldreboendet rakt ut:
– Om vi inte ska ha arbetskraftsinvandring med låga löner, vem ska då göra jobben. I vården? På restaurangerna?
Intressant nog kom det i början av den här sommaren en nyhet som bekräftar att det är detta det handlat om. När låglönearbetskraft från utanför EU inte längre finns att tillgå har Boden övergått från att prata om arbetskraftsinvandring till att istället berätta att de höjer löner och förbättrar villkor för att fler ska vilja arbeta i äldreomsorgen.
På listan med bristyrken finns flera exempel som sticker ut. När andra myndigheter kämpar för att öka andelen lärare med svensk lärarbehörighet föreslår Migrationsverket och Arbetsförmedlingen att vi ska underlätta arbetskraftsinvandring från utanför EU till jobb som lärare. Per definition alltså som obehöriga lärare.
Och roligast. Några av yrkena kräver svenskt medborgarskap. Att vi ska börja anställa officerare från tredje land torde knappas hända. Myndigheterna tycks här ha tagit sitt uppdrag att leta bristyrken på mycket stort allvar:
”När det gäller krav på svenskt medborgarskap för att få arbeta inom yrket konstaterar Migrationsverket att eventuella begränsningar generellt sett inte är kopplade till själva yrket utan till anställningen.”
Ur Migrationsverkets handling.
Nu återstår att se vad som kommer hända med listan. Redan tidigare har regeringen aviserat att det inte ska bli undantag för bärplockare och personliga assistenter, samt för yrken där det råder stora problem med arbetskraftsexploatering och missbruk. Migrationsverket listar yrkena städare samt kockar och kallskänkor som sådana. Men enligt en artikel i DN verkar Arbetsförmedlingen vilja ha undantag också för dessa. Arbetsgivarsidan driver förstås på. Märkligt nog gör också SACO det. Men frågan måste ställas:
Är det fler undantag för arbetskraftsinvandring vi behöver eller ska vi prioritera arbetsvillkor som gör att utbildat folk tar jobb som de redan har utbildning för. Svenska arbetsgivare har alltså redan tillgång till hela EU:s arbetsmarknad.
Och för jobb som kräver kortare utbildningsinsatser är det väl ändå hög tid att vi prioriterar arbetsmarknadsutbildningar och tar rejäla tag för att få ned den rekordhöga arbetslösheten?