Vinst som jämställdhetsfråga


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


I en debattartikel i förra veckan gick partikamrater till mig, Lina Nordquist och Anna Steele från Liberala kvinnor, ut och kritiserade miljöpartiets kongressbeslut om förbud mot vinstuttag i ”välfärdsföretagen”. Det gjorde de rätt i. I fråga om vinstutdelning finns det två konsekventa hållningar. Antingen är man för valfrihet med flera driftsformer *och* tillåter vinstuttag eller så är man emot *både* valfrihet och vinstuttag. Ropen på ”vinstförbud” med bibehållen valfrihet ser jag som illa genomtänkt populism. Därmed inte sagt att det just nu är bra som det är.

Jag har funderat på två saker utifrån liberala kvinnor artikel:

  • Sättet att använda vinstnivån som argument för eller emot privata aktörer.
  • Vilken inverkan valfrihetsreformerna i välfärden haft på jämställdheten.

När det gäller debatten om vinstnivån anser jag att frågan är fel ställd, både hos miljöpartiet och liberala kvinnor. En mer generell diskussion om det i länken ovan. Jag ska också säga att jag tycker att begreppet näringsförbud är att ta i en aning. Men jämställdhetsaspekterna? Ja, valfrihetsreformerna har precis som många andra reformer konsekvenser för jämställdheten.

  • En positiv effekt är att den öppnat för flera arbetsgivare och möjlighet att starta och driva företag inom en kvinnodominerad sektor och det är naturligt att liberala kvinnoförbundet värnar detta. Man kan tillägga att det i stora stycken är LOV som ligger bakom dessa möjligheter. På den tid då kommuner och landsting gjorde egna upphandlingar var möjligheterna för mindre och nystartade företag näst intill obefintliga. Detsamma gällde för non-profit aktörer. Det är etableringsfriheten som gett dessa positiva effekter.
  • En negativ effekt är att dålig uppföljning, naivitet och ”tama” avtal har gett oseriösa aktörer möjlighet att tjäna pengar genom att erbjuda orimligt dåliga anställningsvillkor, att anställda trots att ersättningen från kommunen är beräknad att räcka till sådant som försäkringar och tjänstepension inte får det. Exempel på detta har uppmärksammats främst inom hemtjänsten och inom LSS. Värt att notera att även dessa effekter måste tillskrivas främst LOV. När verksamheterna upphandlades var kraven tydligare och uppföljningen generellt sett bättre. Här måste det till bättring, framförallt inom kommunerna (se vidare nedan). Jag hoppas att även denna fråga är angelägen för Liberala kvinnor.

Noter att det inte är vinstmöjligheten i sig som är problemet utan – precis som Lina Nordquist skriver på sin facebook-sida – att ”många kommuner och landsting idag är dåliga på att utforma sina kravspec:ar”. Det är i stor utsträckning en fråga om tillämpning och avtal. Hos oss i Uppsala finns det konkreta skillnader i olika delar av välfärden. En sjuksköterska som arbetar på en privat vårdcentral är garanterad meddelarfrihet enligt LOV-avtalet som fastställts av den borgerliga majoriteten i landstinget. En sjuksköterska som arbetar i ett privat hemtjänstföretag har inte samma rättigheter. Den borgerliga majoriteten i kommunen har hittills stoppat skrivningen som landstinget godkänt. Landstingets avtal finns här.

meddelarfrihet

Sedär, kanske ytterligare en jämställdhetsaspekt på detta. I alla fall något som är hög tid att rätta till.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.