”Förstatliga skolan” – en alltför enkel lösning?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag är den första att hålla med om att ett statligt huvudmannaskap är viktigt för en enhetlig och likvärdig skola. Däremot tror jag inte att ett statligt huvudmannaskap är en patentlösning på skolans problem, men i allt fler sammanhang där utbildningsminister Jan Björklund eller företrädare för Lärarnas riksförbund uttalar sig framstår det som att kommunaliseringen av skolan är roten till allt ont. Det oroar. Skolan förtjänar konkreta åtgärder som löser verkliga problem, inte slagordspolitik.

Att förstatliga skolan är rätt, men om analysen stannar vid att det är kommunerna som orsakat problemen riskerar åtgärden att skjuta bredvid målet. Kommunaliseringen är nämligen bara en av många reformer som påverkat, stört eller förstört (välj själv!) skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem.

Alltför sällan diskuteras konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1. Helt rimligt lades stort fokus på att få ner andelen underkända elever, men utan att förstå att de som nu syntes som underkända i statistiken tidigare passerat genom systemet med lägsta betyg. Vi borde ha insett att ambitionen att få alla godkända utan att höja anslagen skulle leda till en allmänt sänkt kunskapsnivå och/eller sämre arbetsvillkor för lärarna. Troligast både och.

Att sedan prata om likvärdig skola utan att beröra problematiken runt friskolorna är inte seriöst. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Jan Björklund och Lärarnas Riksförbund. I deras värld är det ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika (Aftonbladet 13/5).  I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,5 i de kommunala. Lönen var också lägre i friskolorna.

Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag och dra slutsatser av vad de senaste 20 årens reformer medfört för konsekvenser. Det tycks nämligen råda någon sorts konsensus om att läget i skolan var bra fram till 1990. Att då lyfta ut en av de reformer som genomförts sedan dess och göra denna till syndabock är inte rimligt Vi behöver en skolpolitik som förmår att dra slutsatser också av de andra stora reformerna och deras effekter samt – inte minst – anpassa skolan till 20 år av samhällsutveckling.

 

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Hur ska vi hinna tycka något om vi först måste ta reda på hur det är?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Nej, det går inte alltid att kräva att den som tycker något har koll på alla fakta, i alla fall inte om det handlar om en diskussion i fikarummet eller på facebook. Däremot börjar jag ställa mig frågan om det inte är ett problem när makthavare så uppenbart brister i kunskap om de förhållanden de uttalar sig om. Det är en sak att framföra en åsikt, en helt annat att argumentera för en viss politik baserat på felaktiga fakta. Man framför ju då politik för att lösa ett problem som kanske ser helt annorlunda ut, eller inte ens finns.

Några exempel från den senaste tiden (och nej, det går inte sätta politisk färg på problemet, även om jag som borgerlig väljare stör mig mest på när mina företrädare har dålig koll.)

Ebba Busch kritiserade i sin omtalade debattartikel i veckan  begreppet relativ fattigdom enligt OECD baserat på att det innebär som hon skriver att ”alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga”. Den som hängt med i matematiken inser snabbt att en sådan definition av relativ fattigdom leder till att en konstant andel om 50 procent av befolkningen alltid ingår i gruppen relativt fattiga, så redan där borde det ringt en klocka. Ebba Busch hade inte koll på definitionen som enligt OECD säger att de är relativt fattiga som tjänar ”under 50 % av medianinkomsten”. Det är rätt stor skillnad.

Ebba har senare på twitter ursäktat detta med ett ” #skickatfelartikel” och debattinlägget i Aftonbladet har försetts med rätt definition i faktarutan (inkomstsumman som resonemanget bygger på står dock kvar). Men frågan är: Hade hon argumenterat på samma sätt om hon från början vetat att den som är relativt fattig  tjänar endast hälften av det hon baserade sin artikel på, alltså att den andel relativt fattiga som ökar tjänar mindre än 11250 kronor i månaden?

Stefan Löfven sade i ekots lördagsintervju förra helgen att borgarna lagt ned biblioteket och vårdcentralen i Husby. Det är inte ens svårt att kolla. Skriv ”Bibliotek öppettider Husby” på Google så hamnar du på en sida som berättar om ett alldeles nytt och fint bibliotek.

husbybibliotekVårdguiden.se visar en handfull vårdcentraler i Husby och på gångavstånd. Det stör mig dels att inte någon från ekot själva gör sökningen och ställer en följdfråga (om de hade besökt Husby hade de kanske till och med sett biblioteket), dels att hela Stefan Löfvens resonemang om en viktig fråga baseras på ett felaktigt antagande.

 

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström dundrade i Aftonbladet tidigare i våras om att socialdemokraterna vill ”fördubbla bolagsskatten”. Jag kan nog vara överens med henne om att höjd bolagsskatt från 26 till 52 procent skulle vara ett problem, men sakläget i vintras var ju att alliansen vill sänka med 4 procentenheter och socialdemokraterna med 2. Att dundra om att socialdemokraterna vill sänka med hälften så mycket hade alltså varit korrekt. Jag vet dock fortfarande inte om vi har en arbetsmarknadsminister som tror att oppositionen vill ha 52 procent i bolagsskatt eller om jag ska vara mer orolig över matematikkunskaperna.

Om det handlar om medvetna förenklingar som man hoppas ska ”gå hem” eller om det är verklig okunskap har jag såklart ingen aning om. Jag vet egentligen inte heller vilket som jag tycker är sämst.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

399 timmars arbete på en månad – är det dåliga arbetsvillkor eller tyder det också på något annat?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Sydsvenskan (och andra media) rapporterade idag om att en medarbetare från företaget Humana assistans arbetat 399 timmar under en månad. Det är – håll i er nu – närmare 13 timmar per dag, varje dag i 31 dagar, alltså helt utan lediga dagar. De orimliga arbetsvillkoren har varken rapporterats av brukare (som man väl kan tänka borde ha mött slutkörda assistenter) eller fack. Nej, det var enligt Sydsvenskan ”Försäkringskassan som gjorde upptäckten och slog larm.”

Nu frågar sig vän av ordning hur de upptäckte detta? Jo, de gjorde antagligen precis som vilken köpare av konsulttjänster som helst. Man får  fakturan, summerar timmarna och gör en kontroll av rimligheten. Försäkringskassan har fått faktura på 399 timmar som levererats av en assistent. Bakom detta faktum kan döljas två olika eller möjligen kombinerade orsaker.

  1. Tjänsten har levererats, dvs. någon har tvingats (hur nu det skulle gå till i Sveriges största assistansföretag) att arbeta 399 timmar under en månad eller har möjligen valt det själv.
  2. Tjänsten har inte levererats, dvs. fakturan är felaktig och innehåller av något skäl fel antal timmar.

Alternativt naturligtvis att Sydsvenskan är fel ute. Båda orsakerna ovan tyder dock på allvarliga problem i en av de viktigaste och mest känsliga verksamheter som vi finansierar med skattemedel – omsorg, stöd och service enligt LSS.

Målar jag inte fan på väggen nu? Jo, men det finns redan många exempel på bristande kontroll av hur våra skattepengar används. Senast i januari fanns ett fall i Uppsala där fusk med rapporteringen av timmar i hemtjänsten uppmärksammades. Frågan måste alltså ställas.

Av vad som framgår av artikeln i Sydsvenskan står det klart att Försäkringskassan betalat för 399 timmar. Nu är frågan om det beror på felaktig fakturering eller orimliga arbetsvillkor. Oavsett vilket drabbas de som är beroende av LSS.

 

 

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Om monsterogräsen tar över – hur ska vi odla mat och foder då?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

”Den glyfosatresistenta kvarnamaranten har förändrat söderns jordbruk för alltid.” Kvarnamaranten kan bli 3 meter hög och varje planta kan ge upphov till 400.000 frön.

Kvarnamarant

Citatet ovan är från vetenskapsradion Klotets mycket intressanta program om GMO-grödor, bekämpningsmedel och snabbt ökande problem med resistenta ogräs.

Programmet belyser på ett utmärkt sätt en viktig diskussion om GMO som sällan hörs här. I Europa diskuteras oftare hälsoeffekter och risker med att den genmodifierade grödan sprider sig. Problemet som Klotet behandlar är ett annat: sambandet mellan GMO-grödor och det faktum att 15 procent (!) av åkermarken i USA nu är drabbad av någon av de 14 arter av ogräs som nu är resistenta mot glyfosat (i daglig tal Roundup). Visserligen hävdar tillverkaren Monsanto att det inte är GMO-grödan i sig som är problemet utan sättet den används på, att den varit för framgångsrik. Det är sant, men man måste förstå mekanismen. Om det kommer ett utsäde som ger bättre och säkrare skörd till lägre kostnad och dessutom med en mindre mängd bekämpningsmedel så är det ju naturligt att en sådan gröda snabbt får stort genomslag. När förutsättningen dessutom är att alla ska använda samma bekämpningsmedel så skapas en monokultur där ogräsen förr eller senare kan utveckla resistens.

GMO-grödan som först kunde minska mängden bekämpningsmedel har alltså på bara några år lett till resistenta ogräs och behov av starkare gifter. Nu utreds i USA starkare ogräsmedel baserade på diklorfenoxiättikssyra, en av huvudbeståndsdelarna i hormoslyr som i alla fall vi som växte upp på sjuttiotalet minns. Det känns lindrigt uttryckt som ett steg åt fel håll.

Lyssna på vetenskapsradion!

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Om livsmedel, klimat och miljö

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag och min fru Maria skriver idag ett debattinlägg på Dagens Arena där vi svarar på en tidigare ledare från dem om relationen mellan klimat, miljö, rättvisa och livsmedel. Att köpa svensk mat är långtifrån alltid miljövänligt, men att kalla det för nationalism och hembygdsnostalgi är inte heller rättvist. Frågan är mer komplex än så.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Förenklingar om förstatligande

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

I Aftonbladet 13/5 skriver Utbildningsminister Jan Björklund och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner att skolan måste förstatligas.  Det är rätt slutsats, men fel analys. Kommunaliseringen är bara en av många reformer som stört skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem. Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Björklund och Fjelkner. Det är ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika.  I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. Lönen var dock lägre i friskolorna.

Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Osäljbar berättelse om skolpolitik

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.

(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)

Tina Acketofts berättelse fungerar inte

Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.

Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.

För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.

För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.

Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.

Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.

Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.

Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Stolthet finansierar inte välfärden

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag blir förbannad. Ekot avslöjade igår att Spotify-grundaren och nyvalde styrelseledamoten i TeliaSonera Martin Lorentzon undkommit stora belopp i skatt genom en företagskonstruktion där aktier flyttats mellan bolag i Luxemburg och Cypern. Inget olagligt tycks ha förekommit, men jag tror att alla inser att ordningen i längden är helt orimlig. Om de som tjänar riktigt stora pengar – Skatteverket beräknade enligt Ekot skatten som Lorentzon undkom vid bara en affär till 60 miljoner kronor – slutar betala skatt försvinner legitimiteten i skattesystemet. Skatteverkets ansträngningar för att minska svartarbete bland småföretagare och privatpersoner kommer att te sig helt orimliga för vanliga medborgare.

Saken kommenteras i Eko-inslaget av Kristina Ekengren, kansliråd på finansdepartementet. Hon var dessutom ordförande i TeliaSoneras valberedning och hade i den rollen kännedom om Lorentzons skatteupplägg.

Som borgerlig väljare och tidigare kommunpolitiker har jag lärt mig vikten av att hushålla med skattepengar, men också hur viktigt det är att faktiskt få in de pengar som krävs för att finansiera välfärden. När pengarna är slut går det inte att driva skolor och sjukhus på välvilja och ambition. Eller stolthet, vilket Kristina Ekengren tycks tro. Istället för att ta chansen att prata om vikten av att täppa till kryphål i form av olika skatteparadis så säger hon att Martin Lorentzon är ”lite unik” och att vi borde vara ”stolta över att honom i Sverige”. Det klart vi kan vara stolta, men jag är ledsen Kristina. Stolthet betalar inte kostnaderna för välfärden. Stolthet betalar inte heller kanslirådslöner. Till det behöver vi skatteintäkter.

Regeringen talar gärna om utbildning och företagande och hur framtiden ska räddas genom spetskompetens och framgångsrika entreprenörer. Om vi ska finansiera utbildning och välfärd för dessa utan att sedan kräva att de faktiskt betalar skatt vet jag många borgerliga väljare som kommer att se sig om efter mer konsekventa företrädare.

Med vänner som Kristina Ekengren behöver alliansregeringen inga fiender. Slaget torde vara förlorat.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Om friskolan var en vårdcentral – återpublicerad i Dagens Arena

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Även nättidningen Dagens Arena publicerade idag den artikel där jag jämför styrmedlen för  friskolor och vårdcentraler, först publicerad i UNT i morse. I praktiken kan man säga att vårdcentralerna styrs med en ersättning som beror inte bara på antal brukare utan också på mängden levererad vård och vårdtyngd. Omsatt till skolan skulle motsvarande system ge en skola som fick ersättning inte bara per elev utan också baserat på hur mycket undervisning som varje elev erbjuds. Därtill skulle skolor där elevunderlaget motiverar det kunna få extra medel för att kompensera för föräldrars utbildningsbakgrund, språksvårigheter eller sociala problem. Alla tre faktorer som erkänt gör det svårare för skolan att uppnå målen. Det för övrigt inte alls omöjligt att genomföra. Sedan många år har Skolverket och dess efterföljare redovisat statistik med ”förväntade” resultat baserat på bland annat ovan nämnda faktorer.

 

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ett anständigt beslut av kommunfullmäktige

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Något senkommet. Uppsala kommunfullmäktige ändrade förslaget till lokala ordningsföreskrifter vid sitt möte i förra veckan. Insamling av pengar skulle enligt förslaget inte kräva tillstånd om ”insamlingen sker passivt i samband med framförande av gatumusik”. Underförstått: ”vanligt” tiggeri utan musik skulle bli en fråga för polisen. Lyckligtvis blev beslutet annorlunda, ett litet men viktigt ord sköts in så att tillstånd inte krävs om ”insamlingen sker passivt eller i samband med framförande av gatumusik”.

 

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.