Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
En friskola kritiseras av Skolinspektionen för stora brister. Den reflexmässiga reaktionen från borgerligt håll är ofta ”men det kan ju hända i en kommunal skola också”. Jo, det kan det absolut. Men det finns en viktig skillnad. När det händer i en kommunal skola företräds medborgaren av valda representanter. Hen kan den vägen kräva bättring och åtgärder eller faktiskt rösta på någon annan som bättre tar ansvar för skolorna i kommunen. Det går inte när det handlar om en friskola. Om det däremot handlat om en misskött privat vårdcentral eller ett hemtjänstföretag hade politikerna kunnat eller tvingats agera. Så borde det vara med skolan också.
I det nu aktuella fallet handlar det om Olympens skolor i Stockholm. Kommunen står för pengarna men kan inte göra något. I början av 2014 riktade Skolinspektionen skarp kritik mot den kommunala Gränby-skolan i Uppsala. Kommunen reagerade snabbt och bytte ut skolledningen. Föräldrar och elever vid Olympens skolor kan inte gå via sina valda företrädare. Det allmänna står för kostnaden, men har i övrigt abdikerat från allt ansvar. Strängt taget är det enda kommunen måste göra att se till att ha beredskap att ordna plats för elever som eventuell lämnar den krisdrabbade friskolan.
Det här är inte rimligt. Vi har privata hemtjänstföretag och privata vårdcentraler där politiken tar ett mycket större ansvar. När hemtjänstföretaget Omsorgshuset i Uppsala misskött sig en gång för mycket meddelade ansvarigt kommunalråd Ebba Busch Thor att avtalet sagts upp med omedelbar verkan och att de äldre fått hjälp att ordna ny och bättre hemtjänst. När en privat vårdcentral uppvisar brister i labbet agerar landstinget som står för pengarna. Så måste vi rimligen ha det med våra skolor också.
Lösningen stavas LOV, Lagen om valfrihetssystem. LOV garanterar å ena sidan etableringsfrihet för privata utförare, men reglerar å andra sidan också förhållandet mellan det allmänna och utföraren. Med ett avtal kan kommunen – som många politiker på riksnivå pekar ut som ansvarig för skolan – faktiskt ta ansvar för medborgarnas utbildning även när en privat utförare är inblandad. Utan avtal lämnas medborgaren ensam. Det är dags att vi ändrar på det.
För drygt ett år sedan skrev jag tillsammans med Jessica Bagge och Cecilia Elvin om detta i SvD. En text som är aktuell också idag.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Samma politiker som tycks livrädda att dra in köpkraft motsvarande en eller två procent av räntan på våra bolån tänker glatt och obekymrat genom ett amorteringskrav dra in köpkraft motsvarande två procent av hela lånet för nya bolån.
Nog för att amortering är ett sparande och ränta en utgift, men när räkningarna ska betalas i slutet av månaden handlar det faktiskt om hur mycket pengar som finns kvar på kontot. Med ett amorteringskrav på 2 procent av lånesumman blir det stora pengar som ska ut varje månad, och som systemet är tänkt att fungera drabbar det främst unga och andra som är nya på bostadsmarknaden. Risken är också stor att ett amorteringskrav bromsar rörligheten ytterligare. Om detta skriver jag tillsammans med riksdagsledamot Maria Weimer i Dagens Samhälle.
Att minska ränteavdraget med 2 procentenheter vore mycket rimligare:
Det slår lika för alla som har bolån, utan några tröskeleffekter
Neutralt mellan generationer
Det ger pengar till statskassan
Och innan jag går vidare: Ja. Jag tycker att man fortfarande ska få dra av räntekostnader mot andra kapitalintäkter. Det som är udda nu är att man får dra av räntekostnader mot tjänsteintäkter. Det systemet borde fasas ut.
Troligen är det samtliga partiers vurm för ”kärnväljare i villa, radhus och bostadsrätt” som låst frågan, men att ens se amorteringskravet som ett alternativ för att ”kyla ner” bostadsmarknaden är märkligt. Med det förslag som finansinspektionen diskuterade handlar det om mycket större pengar än ränteavdragen för de som är nya på bostadsmarknaden. Med dagens ränteläge sådär 30 gånger så mycket. Eftersom förslaget bara ska gälla nya bolån slår det också mycket ojämnt. Hårdast drabbas unga som behöver komma in på bostadsmarknaden. Dessutom kommer det att fungera som ytterligare en broms på rörligheten på bostadsmarknaden.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
UNT rapporterar idag om Hälso- och Sjukvårdsstyrelsens beslut att permanenta det så kallade Barnskyddsteamet på Akademiska sjukhuset. Verksamheten startades av alliansen som ett treårigt projekt och verksamheten har i några avseenden fungerat bra, i andra varit mycket kontroversiell och uppmärksammats i samband med felaktiga domar och konflikter med rättsvårdande myndigheter.
Jag är ersättare i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen och tjänstgjorde vid beslutet igår.
Det är i huvudsak den del av verksamheten som avser att tillhandahålla kompetens i brottsutredningar, alltså samarbete med Rättsmedicinalverket som inte fungerat. Det har också förekommit allvarliga problem i samarbetet med Barnahus (ett mycket viktigt samarbete mellan polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård). Samarbetet med Barnahus ska nu enligt uppgift återupptas men konflikterna med Rättsmedicinalverket kvarstår. Problemet är idag så allvarligt att Rättsmedicinalverket i Uppsala uttalat offentligt att de saknar förtroende för verksamheten och inte anlitar Barnskyddsteamet i vid brottsutredningar. (Det ska i sammanhanget sägas att Rättsmedicinalverket anlitar andra läkare vid Akademiska sjukhuset.) Eftersom ett av syftena med verksamheten var att säkra kompetens runt barn för sådana tillfällen är detta naturligtvis ett misslyckande. Ett problem som måste lösas helt enkelt, alldeles oavsett vilken av parterna som har ”rätt”. På grund av problemen gav alliansen efter två externa utvärderingar under 2014 ett uppdrag till Akademiska sjukhuset att göra en fördjupad utvärdering.
”Hälso- och sjukvårdsstyrelsen beslutar att ge hälso- och sjukvårdsdirektören i uppdrag att följa upp arbetet vad gäller att åtgärda de brister som framkommit i de två utvärderingarna. Åtgärderna avser områdena: samarbete, organisation, bemanning, konsultation, forskning, dokumentation och ekonomi. Resultatet av vidtagna åtgärder och hur man tillgodosett den akademiska kompetensen i det multiprofessionella barnskyddsteamet avrapporteras till hälso- och sjukvårdsstyrelsens sammanträde i maj 2015.” (Protokoll 2014-11-17)
Det var denna utvärdering vi hade att ta ställning till igår.
När UNT i sin ingress skriver att alliansen inte vill permanenta verksamheten stämmer det inte. Av vårt yrkande framgår tydligt att vi vill permanenta verksamheten men först när problemen är åtgärdade och det viktiga samarbetet med Barnahus återupptagits och stabiliserats. Vi ansåg inte att det fanns tillräckligt underlag som visade det i handlingarna. Där saknades också återkoppling om den akademiska kompetensen i teamet enligt beslutet från i höstas.
I korthet: vi ville se underlag som visade att problemen var lösta, att samarbetet med Barnahus och Rättsmedicinalverket fungerar och att en ledning med tillräcklig akademisk kompetens säkrats för teamet. Eftersom detta inte fanns föreslog vi i första hand en återremiss för att få de saknade underlagen på plats. När S+MP+V inte ville gå med på det föreslog vi att verksamheten skulle få medel för ytterligare ett år och att det under denna tid skulle tas fram en utvärdering som – förhoppningsvis – skulle visa att problemen var lösta. Detta gick inte heller igenom vilket framgår av det officiella pressmeddelandet från landstinget.
Verksamheten är så viktig att den måste fungera och ha förtroende från andra myndigheter.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Energidebatten är polariserad och tyvärr ofta präglad av gårdagens svar på framtidens frågor. Och inte bara det. Många argument har sprungits ifrån av både teknisk och ekonomisk utveckling. I en ledare i GP 29/4 lyckas Malin Lernfelt få in en hel rad av de vanligaste argumenten som borde sorterats ut för länge sedan. Vi tar dem i tur och ordning från ledartexten.
”Skatten snedvrider konkurrensen på elmarknaden och fungerar som ett indirekt stöd till de kraftslag (bland annat sol, vind och vågor) som inte klarar av att bära sina egna kostnader.”
Det är sant att investeringar i ny förnybar energi inte lönar sig. Det gäller också för ny kärnkraft. Om vi tittar i den långtidsprognos från Energimyndigheten som det hänvisas till på annan plats i ledaren så står det:
”Med de omvärldsförutsättningar som ligger till grund för denna analys är producentpriserna på el fram till år 2030 helt enkelt för låga för att motivera nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.”
Motsvarande gäller för både solenergi och vindkraft, men här sker ändå investeringar till följd av elcertifikatssystemet (se vidare nedan).
Det är alltså helt enkelt så att utbyggnaden elproduktion i Europa – både smutsig och förnybar – i kombination med energibesparingar just nu lett till ett elpris så lågt att det motverkar investeringar. Det gäller alltså både förnybart och kärnkraft. Ett av de få kärnkraftprojekten i Europa just nu – Hinkley i Storbrittanien – bygger på en kalkyl som förutsätter statliga subventioner upp til dubbla dagens elpris under 35 (!) år (mer info och källor finns här). Franska Areva som bygger kärnkraftverket Oikiluoto 3 i Finland står på ruinens brant eftersom man inte lyckas få projekten lönsamma. En förlust på 4,9 miljarder Euro är illa. Särskilt om börsvärdet är 3,7. Och på närmare håll: När EON – som är delägare i Oskarshamn – drog sig ur det finska kärnkraftsprojektet i Fennovoima hittades ingen annan köpare än den ryska staten som gick in i ett samarbete som innebär att de både deläger, finaniserar och ska bygga verket. Sådär 20 mil från Skelefteå. Makes you feel safe.
GP fortsätter med påståendet ”Det är också ett faktum att Sveriges elbehov hela tiden ökar”
Eh. Not so much.
Elanvändningen har alltså minskat med ca 8 procent på 10 år.
Nästa påstående i GP:s ledare är: ”Enligt Energimyndighetens långtidsprognos ökar de förnybara energikällornas del av den totala energiproduktionen i mycket långsam takt och det är inget som ser ut att förändras.”
Allt är relativt. Sveriges energimix bygger på stora andelar vattenkraft och kärnkraft. Det som ökat är förnnybart i form av vind och man kan ha åsikter om ifall det går snabbt eller långsamt.
På 10 år har vindkraften gått från i praktiken noll till närmare 8 procent av Sveriges elproduktion. De senaste åren har ökningen varit 2 TWh per år. Det innebär att elproduktion motsvarande de tre äldsta kärnreaktorerna ersätts av vindkraft på åtta år.
Tyskland är också med i GP:s ledare: ”Konsekvenserna av det tyska Energiwende är förfärliga. Bland annat har man kraftigt byggt ut just kolkraften.”
Det här är en vanlig uppfattning bland oreflekterade kärnkraftsförespråkare. Om vi för enkelhetens skull delar upp den tyska elproduktionen i tre delar: kärnkraft, fossil produktion och förnybart så får vi bilden nedan. Siffror från AG-Energibilanzen.
Sedan 1990 har kärnkraften minskat med 72 TWh. Under samma period har förnybar energi ökat med 114 TWh. Tyskland har på kuppen blivit en nettoexportör av el. Att säga att kärnkraftsavvecklingen orsakat ökad kolanvändning är därför magstarkt. Sant är att inom olja, kol och gas har kol de senaste åren ökat på naturgasens bekostnad.
Naturgasen kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt eftersom priset på kol rasat. Det i sin tur leder till ökade växthusgaser eftersom kolkraft är sämre ur koldioxidsynpunkt än naturgas. Men är det kärnkraftsavvecklingens fel? Nej. Problemet är att priset på utsläppsrätter är så lågt att de vid ett lågt pris på kol inte spelar någon praktisk roll. (För svenska skattebetalare är det prisfallet på kol som gjort Vattenfalls investering i Nuon till en ekonomisk katastrof.)
Och?
Ja, man kan naturlligtvis vara för kärnkraft ändå, men då får man faktiskt argumentera bättre. Everyone is entitled to his own opinions. But not his own facts.
Vilka frågor borde vi då diskutera istället?
Elceritifikatsystemet i Sverige och Norge gynnar förnybar energi. I en situation med ett överskott på el driver systemet investeringar i den mest mogna tekniken, idag i praktiken vindkraft. Vore det inte rimligare att växla till ett system där teknik som mognat successivt får bära allt mer av sina egna kosntader? Det var rätt att gynna vindkraft när den var ny och oprövad, men nu borde vi gå vidare och gynna nya tekniker som solel och olika former av lagring.
Smarta nät och lagring av el. På både svensk och europeisk nivå kan mycket göras för att underlätta transport av el från den plats där den just nu kan produceras mest miljövänligt dit den just nu behövs. Likaså kan lösningar för lagring komma att få stor påverkan på framtida elnät och elförsärjning.
Prismodeller. Den som producerar el som är väderoberoende bör kunna få betalt för det, alltså en prispremie för tillgänglighet.
Skattemodeller. Hur ser ett system ut som gynnar förnybar produktion utan att bli ett ogenomträngligt snår med orimliga tröskeleffekter. Det nu aktuella förslaget från regeringen har mött relevant kritik på flera punkter.
Reservkraft. Om vi vill garantera ett stabilt (och lågt) elpris måste vi ha någon form av beredskap för effekt-toppar. Idag betalar vi för sådan kapacitet via elnätsavgiften, men det råder delade meningar om den ska vara kvar. Alliansen avskaffade effektreserven och Baylan har aviserat att den ska vara kvar. För att förstå hur mycket reserv det är kan nämnas att skillnaden mellan högsta och näst högsta förbrukning i Sverige under 20 år varit ca 500 MW. Effektreserven är idag på 1500. (Lennart Söder, Professsor i energisystem på Second Opinion 2014-12-11) Alternativet till en reserv är att marknadspris får råda även under en effekt-topp. Frågan är dock om marknaden är beredd att stå med kapacitet som nyttjas så sälllan. El från ett kraftverk på 500 MW som används under bara några dagar under 20 år blir dyr.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Idag publicerar Tidningen NU den text som jag skrev med anledning av regeringens beslut att tillsätta utredningen ”Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster, Dir. 2015:22”. Tidningen NU finns inte i sin helhet på nätet så därför kommer texten här:
Försvara eller förbättra? Varför inte en egen utredning om företagen i välfärden?
Regeringen tillsatte nyligen en utredning som populärt uttryckt handlar om ”vinster i välfärden”. Det finns två saker som slår en i utredningsdirektiven:
För det första är det tydligt att en del skrivningar i utredningen är till för att stilla en högljudd opinion till vänster. Närmast komiskt blir det i meningen: ”Utredaren ska mot denna bakgrund föreslå hur regleringen kan ändras så att landstingen inte ska vara skyldiga att ha vårdvalssystem i primärvården, men med bibehållen möjlighet för patienterna att enligt 9 kap. 1 § patientlagen (2014:821) välja utförare av offentligt finansierad öppenvård.”
Utredaren ska alltså reda ut hur landstingen ska slippa erbjuda valmöjligheter, men samtidigt garantera patienten valfrihet.
För det andra är det ett omfattande direktiv för en så liten och kort utredning. Det är många regelverk som ska gås igenom. Det är nu inte vårt problem utan vi bör fundera på vad vi gör istället.
Jag har varit på flera dragningar av valanalyser där en slutsats varit att vi drabbades av ”vinst-i-välfrden”-debatten (ibland har Carema och JB-affärerna pekats ut specifikt). Lärdomen har varit att vi – alldeles oavsett om mediabilden varit korrekt eller ej – blev systemförsvarare och stod utan svar på väljarnas frågor. Därför vore det olyckligt om vår enda reaktion nu blir att kritisera utredningsdirektiven. Varför inte tillsätta en egen utredning? Låt oss se på saker som inte blivit som vi hoppades och se vad vi kan göra åt dem. Några frågeställningar som vi skulle vinna på att belysa är:
Hur ska en ersättningsmodell se ut för att ge en rimlig avvägning mellan incitament, tillgänglighet, innovation, långsiktighet och valuta för skattepengar? Med fel modell i t.ex. primärvården riskerar vi att premiera många besök i kategorin ”sjukvård för (nästan) friska” framför multisjuka äldre. Skillnaderna mellan olika landsting är idag mycket stora och vi vet inte vilken modell som fungerar bäst.
Verksamhet i vården styr vi genom lag och avtal. Verksamhet i skola och förskola styr vi enbart via lag. Vilka blir konsekvenserna? Finns det anledning att tillämpa en gemensam modell?
Inom assistansområdet finns regler både för brukare och utförare. Har vi anledning att se över hur vi fördelat skärpta regler mellan dessa grupper?
I de avtalsreglerade verksamheterna, exempelvis primärvård och hemtjänst, finns stora skillnader i innehåll i avtalen. Finns det några gemensamma områden som vi bör kräva att kommuner och landsting alltid har med?
Upphandling förutsätter en fungerande marknad. Det sistnämnda kräver både kompetenta köpare och tillräcklig konkurrens bland utförarna. Vad gör vi när någon eller båda av dessa saknas. Det har ju uppenbart varit fallet med Migrationsverkets upphandlingar av boenden. Jo, detta är med i regeringens utredning trots att det inte alls har med valfrihet och etableringsfrihet att göra. (Utredningen ska lära Migrationsverket skriva avtal. Finns inget som hindrar det idag.)
Rätt utfört kan vi med skarpa förslag visa att vi förmår garantera valfrihet med kvalitet samtidigt som vi rättar till de brister som finns. Regeringens utredning ska vara klar i november 2016. Visst hinner vi presentera något innan dess?
Johan Enfeldt, ersättare i landstingsfullmäktige i Uppsala län
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
”Halverad RUT-reduktion” skrev Almega på SvD Brännpunkt häromveckan. Enligt DN:s rapportering från regeringens pressträff idag står de rödgröna fast vid ”att de avser att halvera rut-avdraget”. Not so much. Det här är i bästa fall ett låtsasbråk som båda sidor bedömer lönar sig. I sämsta fall finns det beslutsfattare som tror att åtgärderna gör skillnad.
Sådär 600.000 svenskar gör RUT-avdrag. Upprörda känslor till vänster och stor press på Stefan Löfvéns regering att ”göra något”. Vilket leder till upprörda känslor till höger. Men vad handlar det om egentligen?
RUT är alltså möjligheten att göra skatteavdrag med halva arbetskraftskostnaden (50 %) vid köp av hushållsnära tjänster. Maxbeloppet för den som inte också gör ROT-avdrag är 50.000 kronor, men i allmänhet är beloppen det handlar om mycket lägre än så. Genomsnittet bland de som använder RUT är ett avdrag på 4.980 kronor per år (Skatteverkets statistik för 2014).
Regeringen tycks ha letat ett sätt att få det att se ut som att man går vänstern till mötes. Om man menat allvar hade ju det naturliga varit att minska avdragsmöjligheten, alltså att sänka till 40 eller 30 procents avdrag (som man gör med ROT). Men det föreslår inte regeringen. Istället sänker man taket från 50.000 till 25.000 kronor. Snittet bland brukarna ligger alltså idag på under 5.000 kronor. Om taket är fem eller tio gånger högre spelar självklart ingen roll alls för något annat än den framtida potentialen. Men regeringen ser handlingskraftig ut.
Kritikerna till vänster låter sig nöja. Almega rasar. Fp kallar förslaget ett ”dråpslag”. Jag tycker att det är att ta i. Det handlar inte om ett ”halverat” avdrag, utan det är egentligen bara taket som sänkts. Ett tak som så gott som ingen når upp till.
Det hela är ovärdigt. En regering som lägger låtsasförslag. En opposition som spelar med och hjälper till att få förslaget att se kraftfullt ut.
Almega försökte i en rapport med kurvor från Danmark visa att ”dessa förändringar av skattereduktionen skulle få stora konsekvenser för branschens utveckling och framtid”. Well, skillnaden är bara den att i Danmark sänkte man det faktiska avdraget vilket innebar att städhjälpen blev dyrare också för den som köpte för några hundra i månaden. Inte som i det svenska förslaget först för de som köper för över 4000 kronor per månad. Vilket så gott som ingen gör.
Med ROT-avdraget blir det annorlunda. Där sänks det faktiska avdraget istället för taket vilket innebär att det blir dyrare från första kronan.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Häromveckan skrev Thea Andersson, tidigare LUF-ordförande i Uppsala, ett blogginlägg om förlossningsskador som jag lovade att följa upp. Samma vecka meddelade regeringen genom sjukvårdsminister Gabriel Wikström att den ger ett uppdrag till SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, att ”kartlägga vilka metoder som är effektiva för att förhindra förlossningsskador”. Detta kritiseras av allianskollegan Erik Weiman, tidigare landstingsråd i Uppsala län. Jag tycker att han har fel och att regeringen tar ett steg i rätt riktning.
Diagrammet nedan är baserat på den nordiska statistiken avseende tredje och fjärde gradens bristning vid vaginal förlossning hos förstföderskor.
Ofta nämns Finland som mönsterexemplet, men det riktigt intressanta i diagrammet ovan är ju Norge. De har halverat skadorna på bara 7 år!
För den som undrar vad tredje och fjärde gradens bristning innebär saxar jag stycket nedan från den svenska statistiken.
Det är skador som kan ge både inkontinens och smärtor, eller med Theas ord saker som ”är obekvämt, gör ont, besvärar eller är ett helvete”. Det tillsammans med den nordiska statistiken tycker jag är skäl nog att agera.
Erik Weiman tycker att regeringen gör fel och är tuff mot Gabriel Wikström på sin blogg:
”Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.”
Det är i och för sig inte ett unikt svar från en borgerlig politiker. Vare sig det rör sig om problem i skolan eller vården är ett vanligt svar att det löser sig med en utvärdering och kanske en inspektion. Det kan nog vara bra, men i det här fallet håller jag inte alls med. Det är helt rimligt att låta SBU ”undersöka och sprida kunskap om vilka metoder som har vetenskapligt stöd för att förhindra svåra förlossningsskador”. Att gå omvägen via utvärdering, kvalitetsregister och därav förmodade förbättringar som ska komma av sig självt är helt enkelt inte rimligt när var sextonde förstföderska drabbas. I Norge är det bara hälften så många. I Finland ännu färre. Vi behöver få reda på om vissa metoder ger färre och/eller lindrigare skador. Och om det är så behöver vi *styra* vården så att dessa metoder används.
Sen håller jag med Erik om att det vi mäter blir styrande och att vi behöver bli bättre på att minska vårdskador.
Låt oss hoppas att SBU snabbt kan komma med riktlinjer som minskar lidandet, samtidigt som vi ser till att förbättra eftervården för de som redan drabbas.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Mina egna praktiska erfarenheter av förlossningsvård ligger nu snart 20 år tillbaka i tiden. Jämför jag med hur det ser ut idag är det bara att konstatera att mycket har ändrats. Lokalerna står dock kvar. Fp vill nu se över möjligheterna att ordna modernare och mer ändamålsenliga lokaler för kvinno- och barnsjukvård på Akademiska sjukhuset. På UNT debatt skriver jag och fyra andra folkpartister om vår motion till landstingsfullmäktige.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I dagarna beslutades att rekonstruktionen av Almtuna ska gå vidare. Det handlar om ett lag i Allsvenskan, ishockeyns näst högsta serie, och beslutet blev att skattebetalarna står för klubbens löner till mitten av april. Lagom till säsongen slutar. Runt 3,5 miljoner kronor kostar kalaset. Till det kommer att fordringsägarna som brukligt vid rekonstruktioner förlorar en del av sina pengar. I många fall så mycket som 70 procent. Det är inte klart än.
Möjligheten till rekonstruktion finns till för att det allmänna på ett strukturerat sätt ska kunna bistå till nödvändig omstrukturering och förhoppningsvis räddning av företag och arbetstillfällen. Frågan är ju bara om det är rimligt att tillämpa reglerna på ett elitlag i ishockey? De är ju sällan fristående företag utan i praktiken mer eller mindre sammanväxta med ungdomsverksamhet och anläggningar som vi gemensamt finansierar.
I och med rekonstruktionsbeslutet blir skulderna offentliga. Lönegarantin gör samma sak med lönerna. UNT har publicerat båda och nedan baseras på tidningens rapportering. Jag har inte haft tid/möjlighet att begära ut materialet själv.
Skulderna ger en intressant inblick i en elitverksamhet som nu – efter att de dyraste spelarna fått lämna – har en lönekostnad på över en miljon kronor i månaden.
De egna ungdomslagen av årgång 04 och 05 har fordringar på nära 45.000 kronor. Som gammal hockeyförälder inser jag att det handlar om olika aktiviteter lagen genomfört för att samla in pengar till att resa på cuper som nu fryser inne. En vanlig lösning är att ett ungdomslag (eller snarare dess föräldrar) har ansvar för kiosk och försäljning på A-lagets matcher.
Istället för en elitverksamhet som hjälper ungdomslagen har Almtuna haft dem som gratis arbetskraft.
Andra organisationer som har fordringar på klubben är förstås hotell, bussbolag och andra företag som ett hockeylag behöver köpa tjänster av. Svenska Ishockeyförbundet har hela 13 fordringar på totalt 125.000 kronor. Det reser en del frågetecken om hur viktigt hockeyförbundet egentligen tycker att det är att lagen har ordnat ekonomi.
Almtunas Facebook-sida från förra säsongen.
Ännu värre är det med fordringarna som Barncancerfonden (!) och Akademiska sjukhusets barnfond (!) har på klubben. För Barncancerfondens del handlar det om 32.000 kronor och enligt UNT gäller det intäkter från den välgörenhetsmatch – allsvenskans gemensamma satsing Hockey of Hope – som spelades i februari 2014.
Klubben har alltså med berått mod påbörjat nästa säsong, värvat spelare och satsat på marknadsföring utan att först ha betalat inde pengar åskådarna trodde skulle gå till Barncancerfonden!
På en av ligans sponsorers hemsida stoltserar man med hur mycket pengar som samlades in. Låt oss hoppas att det inte är fler lag som ligger efter med betalningen.
Ur klubbens marknadsföringsmaterial.
Almtuna arrangerade också en egen välgörenhetsmatch förra säsongen, den så kallade Gratismatchen. Enligt årets marknadsföringsmaterial samlade klubben och sponsorerna in 192.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond. Av UNT:s rapportering framgår att åtminstone 32.000 av dessa aldrig betalats ut, utan stannat i klubben.
Än värre är att det i sammanställningen av skulder också finns en ”ej uppbokad” post om 138.000 kronor. I värsta fall handlar det alltså om 170.000 kronor som Almtuna samlat in, men som inte kommit fram till Akademiskas barnfond.
Från UNT:s sammanställning av Almtunas skulder.
Klubben har nu – efter att rekonstruktionen inletts – insett att det här antagligen inte ser så bra ut och tillsammans med rekonstruktören gjort en överenskommelse om att dessa skulder ska undantas från rekonstruktionen. Gott så, men frågan måste ändå ställas: Hur ser kulturen ut i en klubb som påbörjar nästa säsong utan att betala ut de välgörenhetspengar man samlat in under den förra?
Ett utdrag ur listan med klubbens skulder till kommunen. Från UT.
Välgörenhetspengarna som gått till annat är naturligtvis mest uppseendeväckande, men även medborgarna i Uppsala förlorar pengar. En av de största fordringsägarna är Uppsala kommun, med totalt 28 fordringar på totalt 570.000 kronor. Hur gamla dessa är förtäljer inte UNT:s rapportering, men bara enheten Föreningsservice har 11 fordringar vilket ju antyder att det var länge sedan några betalningar kom in. Jag tycker att det finns anledning för kommunen att se över rutinerna. Skattebetalarnas pengar måste skyddas så att de kan användas till det som är tänkt.
Utöver detta noterar jag för framtida behov: Om jag någon gång startar en livsmedelsbutik så ska jag inte låta ett elitlag i ishockey handla mot faktura.
Hur har det då kunnat gå så här? Jag ser tre förklaringar:
Fartblinda klubbledningar som vill värva ”den där speciella spelaren” och lösa det med intäkter som ska komma ”sen”. När man går upp en serie.
Hockeyförbundets policy att tillåta klubbar genomgå rekonstruktion utan att tvingas börja om i seriesystemet. Sannolikt har omsorgen om varumärken som Leksand och Timrå vägt tyngre än både sportsliga hänsyn och omsorg om leverantörer eller skattebetalare. Heder åt gamla Västerås IK som en gång gick i konkurs och började om på uterinkar.
För låga krav från det offentliga som låter klubbarna komma undan för länge med obetalda skulder.
Sammantaget har det här skapat den kultur som gör det möjligt för en klubbordförande att i samband med rekonstruktionen uttalas sig som Almtunas:
”Styrelsen [..] lade en högre budget än tidigare då man gjorde bedömningen att det fanns en chans till SHL-spel nästa säsong.”
Japp! Det fanns en chans. Risken tog ju andra. Du, jag, ungdomslagen och de sjuka barnen.
Så vad borde man göra? Det är faktiskt inte så svårt för den som äger ishallen att ställa krav utan att direkt skada ungdomsverksamheten. Dra in A-lagets istider om inte hyran är betald. Det ger snabb signalverkan och motverkar effektivt framtida glädjebudgetar.
Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.
Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Jag läste igenom de två senaste veckornas debattinlägg om integration från olika folkpartister. Det slog mig hur samstämmigt några påståenden om antalet asylsökande används. Det slog mig också att flera debattörer snabbt övergår från att diskutera antalet asylsökande till behovet av skolor, vårdcentraler och annan välfärd. De hoppar helt enkelt över det faktum att långt ifrån alla får stanna. Jag läste därför migrationsverkets prognos själv. Idag skriver jag om den i Dagens Arena.
En debatt som bygger på överdrivna siffror och där många av de förslag som presenterats handlar om att den enskilde individen ska ”få incitament” att ta sig runt våra systemfel löser inte problemen. Vi behöver istället skifta fokus till att åtgärda de systemfel som förhindrar integration.
En friskola kritiseras av Skolinspektionen för stora brister. Den reflexmässiga reaktionen från borgerligt håll är ofta ”men det kan ju hända i en kommunal skola också”. Jo, det kan det absolut. Men det finns en viktig skillnad. När det händer i en kommunal skola företräds medborgaren av valda representanter. Hen kan den vägen kräva bättring och åtgärder eller faktiskt rösta på någon annan som bättre tar ansvar för skolorna i kommunen. Det går inte när det handlar om en friskola. Om det däremot handlat om en misskött privat vårdcentral eller ett hemtjänstföretag hade politikerna kunnat eller tvingats agera. Så borde det vara med skolan också.
Samma politiker som tycks livrädda att dra in köpkraft motsvarande en eller två procent av räntan på våra bolån tänker glatt och obekymrat genom ett amorteringskrav dra in köpkraft motsvarande två procent av hela lånet för nya bolån.
Allt är relativt. Sveriges energimix bygger på stora andelar vattenkraft och kärnkraft. Det som ökat är förnnybart i form av vind och man kan ha åsikter om ifall det går snabbt eller långsamt.
”Halverad RUT-reduktion” skrev Almega på 
