Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.
(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)
Tina Acketofts berättelse fungerar inte
Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.
Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.
För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.
För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).
En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.
Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.
För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.
Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.
Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.
Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!
Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd