Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Jag är den första att hålla med om att ett statligt huvudmannaskap är viktigt för en enhetlig och likvärdig skola. Däremot tror jag inte att ett statligt huvudmannaskap är en patentlösning på skolans problem, men i allt fler sammanhang där utbildningsminister Jan Björklund eller företrädare för Lärarnas riksförbund uttalar sig framstår det som att kommunaliseringen av skolan är roten till allt ont. Det oroar. Skolan förtjänar konkreta åtgärder som löser verkliga problem, inte slagordspolitik.
Att förstatliga skolan är rätt, men om analysen stannar vid att det är kommunerna som orsakat problemen riskerar åtgärden att skjuta bredvid målet. Kommunaliseringen är nämligen bara en av många reformer som påverkat, stört eller förstört (välj själv!) skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem.
Alltför sällan diskuteras konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).
Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.
En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1. Helt rimligt lades stort fokus på att få ner andelen underkända elever, men utan att förstå att de som nu syntes som underkända i statistiken tidigare passerat genom systemet med lägsta betyg. Vi borde ha insett att ambitionen att få alla godkända utan att höja anslagen skulle leda till en allmänt sänkt kunskapsnivå och/eller sämre arbetsvillkor för lärarna. Troligast både och.
Att sedan prata om likvärdig skola utan att beröra problematiken runt friskolorna är inte seriöst. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Jan Björklund och Lärarnas Riksförbund. I deras värld är det ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika (Aftonbladet 13/5). I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,5 i de kommunala. Lönen var också lägre i friskolorna.
Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag och dra slutsatser av vad de senaste 20 årens reformer medfört för konsekvenser. Det tycks nämligen råda någon sorts konsensus om att läget i skolan var bra fram till 1990. Att då lyfta ut en av de reformer som genomförts sedan dess och göra denna till syndabock är inte rimligt Vi behöver en skolpolitik som förmår att dra slutsatser också av de andra stora reformerna och deras effekter samt – inte minst – anpassa skolan till 20 år av samhällsutveckling.