LUCIA. OCH ALLT SKA VARA SOM FÖRR. Frågan är bara hur det var? Under mina tonår under första halvan av 80-talet var lucia, och framförallt kvällen innan, betraktad som en, eh ja, högriskmatch. Det var kort sagt ett rejält tillfälle till fest. Fullt i nivå med valborg och nära nog midsommar. Det stark-starka samhället mobiliserade. På goda grunder. Alltför många ungar tog sin första fylla på det som kallades för lussevakan, natten mellan den 12:e och 13:e december. Så fritidsgården hade kvällsöppet. Kommuner och föreningar ordnade aktiviteter. Och i en av de två TV-kanalerna visade särskilt inköpta rock-galor. Allt för att hålla oss borta från okontrollerat festande, alkohol och bråk.
Lussevakan var ändå en sorts institution. Vanliga föräldrar accepterade att deras tonåringar inte kom hem alls en vardagsnatt i december. Inga mobiltelefoner. Mer eller mindre städat. En gång hade vi ordnat nycklar till en föreningslokal inne på en stängd fritidsanläggning. Ingen vuxen i sikte. Och där var vi. Hela klassen. Hela natten. Vi hade hunnit upp i tvåan eller trean i gymnasiet, så vi skötte oss rätt bra. Några somnade, några blev ihop, någon blev sur, och säkert blev någon besviken. Så som det var, och blev. Jag tyckte det var fint att vi gjorde det med klassen. Ofta hörde vi annars till olika grupperingar på skolan och i staden. Framåt morgonkvisten tog vi oss upp till skolan. Vår lärare i fysik och matematik tittade roat på oss och hälsade med ett finurligt ”God morgon, på de små ögonens dag” när vi ramlade in på den första lektionen. Lärarna var vana.
En annan tradition hade med lärarna att göra. Att gå hem och lussa för dem. På min skola var det nog mest en aktivitet för de som faktiskt kunde sjunga, och vad jag minns var jag aldrig med på något sådant.
Det här verkar vara borta. På gott och ont. Vems fel? Det finns nog ingen särskild att skylla på. Traditioner förändras. De som vill att det ska vara som ”förr” missar att det ofta inte var som de vill eller minns att skulle ha varit. Det gör kanske inte jag heller här.
På Spotify finns en fin monolog från en inspelning med Teater C om hur fel det kunde bli med ett luciatåg hemma hos en lärare om hen inte var med på noterna. Även om det handlade om en lärare som klassen älskade ”på ett sätt som bara en klass 18-åringar kan älska en 60-årig kvinna som är rolig och elak och tar deras tankar på allvar”. Men det slutar fint. Det är värt att lyssna på.