Bra att lamporna tänds, men blir det inte lite pinsamt (s)?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Gatu- och samhällsbyggnadsnämnden i Uppsala kommun ändrar nu sitt tidigare beslut om att släcka gatubelysning för att spara pengar. Det var både väntat och bra, även om jag helst hade set att beslutet om att släcka aldrig hade tagits. Men nu är det som det är. Sitter man i en nämnd så måste man kunna fatta också obekväma beslut – vilket nämnden gjorde i juni – och om det sedan inte visar sig bli som man tänkt så fattar man ett nytt beslut och förklarar varför. Inget konstigt med det.

Man bildar sig en uppfattning, står för den och om det finns skäl till det så ändrar man sig. Precis som de borgerliga ledamöterna i nämnden enligt dagens UNT.

Socialdemokraterna försöker istället få det att se ut som att de var emot beslutet hela tiden. På nyhetsplats säger Elnaz Elizadeh att det ser ut som att nämnden var enig men att det inte stämmer och skyller på att ”en gruppledare glömde att reservera sig”. Ett debattinlägg förstärker bilden av att (s) inte var med på beslutet att släcka.

Nja.

Av det justerade protokollet framgår ju tydligt att alliansens företrädare yrkade på och fick igenom en mindre ändring av förslaget. Ingen yrkade på avslag. Att (s) skulle ha röstat mot måste betraktas som en efterhandskonstruktion. Hederligare att stå för sina beslut även om de blev fel.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Lärarlöner – är det kvinnornas ”fel”?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Lärarlöner är alltid ett hett ämne inför terminsstarten. UNT har uppmärksammat bristen på kemilärare och den allmänna förklaringen är att lärarna halkat efter lönemässigt. I den pågående diskussionen om att förstatliga skolan (vilket jag tycker är en bra idé av andra skäl) antyds också att det är kommunerna som ligger bakom lönetappet.

Jag tittade i SCB:s lönestatistik där man kan ta fram lön efter yrke sedan 2004. Diagrammet nedan visar löneutvecklingen, alltså hur stor löneökning respektive grupp fått sedan 2004 då index är satt till 100.

salaries1

Det är tydligt att lärarna halkat efter. I snitt har lönerna på arbetsmarknaden ökat med 26 % under perioden. Sjuksköterskorna klarar sig någorlunda med 24, medan lärarna har fått nöja sig med 17-18 %. Jag hade såklart önskat mig en tydlig trend uppåt under de senaste åren med borgerlig regering, men trots både försök och förslag har det inte gett utslag i lärarnas plånböcker. I alla fall inte i genomsnitt.

Tittar vi specifikt på gymnasielärare jämfört med personal inom kategorin fysiker, kemister m.fl är dock bilden en annan. Här har inte lärarna halkat efter under de senaste 10 åren. I procent har de båda yrkesgrupperna höjt sina löner lika mycket.

salaries3

Det betyder nu inte att gymnasielärarna tjänar lika mycket som kemisterna utan förstås bara att skillnaden dem emellan är ungefär densamma nu som 2004. I verkliga tal skiljer det ca 10.000 kronor i månaden.

Så, om inte lärarna halkade efter de senaste 10 åren så måste ju tappet ha skett tidigare. Kanske ligger det nära till hands att skylla på kommunaliseringen av skolan, men sanningen visar sig vara en annan. Diagrammet nedan (med kommunaliseringen inritad av mig) visar att raset började 1968 och att det sedan en bit in på 90-talet bromsats upp något. (Källa: Lärarförbundet)

salaries5

Och nu blir det intressant.

  • För det första kan vi alltså konstatera att reallöneminskningen åtminstone har upphört sedan kommunaliseringen. Alltid något. 
  • För det andra så syns tydligt hur den höga inflation vi hade under 70- och 80-talen gjorde att reallöneökningarna blev små för många grupper och det ligger nära till hands att detta kan vara en förklaring. Alltså att offentliganställda lyckades sämre när det gällde att kompensera för inflationstakten.

Men förklarar det allt?

Lärarförbundet skriver i sin rapport:

”1958, då 30 procent av läroverkslärarna var kvinnor, tjänade en ingenjör bara tre fjärdedelar av en adjunktslön. Ett halvt sekel senare, när en majoritet av Sveriges gymnasielärare är kvinnor, är förhållandet det omvända: En genomsnittlig gymnasielärarlön är knappt tre fjärdedels genomsnittlig civilingenjörslön. Och hur var det nu med könsfördelningen bland ingenjörerna? Just det, ungefär 80 procent män.”

Är det så illa att det är här vi måste söka förklaringen till att lärarna halkat efter lönemässigt? Det finns ju tyvärr gott om statistik som visar hur lön i många fall beror av kön.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

De som staplar stolar så högt att de når över våra huvuden – eller faller omkull?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Läste på twitter häromdagen att samme person som skötte krishanteringen för Carema i samband med den så kallade Carema-skandalen nu sköter kommunikationen för JB efter konkursen i JB Education. Personen i fråga heter Henry Stensson och är vad vi i dagligt tal kallar PR-konsult. Uppenbarligen duktig så det är inte konstigt att han anlitats av JB.

Rättelse: Henry S har uppdrag för konkursboet efter JB, vilket strängt taget innebär att han jobbar för skattebetalarnas räkning. Därmed blir Henry Stensson ett irrelevant exempel för det jag ville påvisa med detta inlägg. Det jag skriver om Lars Leijonborg är däremot fortfarande ett problem. Liksom att de täta banden mellan politiken och ledande intressenter i de numera stora företag som levererar vård och utbildning för skattepengar besvärar.

Jag kunde räkna upp motsvarande exempel från s och mp, men sorgligt nog spiller problemen över också på folkpartiet. Expressens ledarskribent Eric Erfors har försökt få reda på vilka uppdragsgivare vår gamle partiledare Lars Leijonborg har som lobbyist. Med tanke på att han under de senaste åren varit ordförande i den av regeringen tillsatta friskolekommittén är det naturligtvis en högst befogad fråga. Om inte Lars vill svara på frågan om han haft uppdrag för något av friskoleföretagen så får vi inte veta.

Det är inte OK.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Svar från Roger Haddad om segregerande skolbuss


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Roger Haddad, fp-riksdagsledmot från min hemstad Västerås och ledamot i utbildningsutskottet, svarade på mitt inlägg om skolskjuts i Tidningen NU häromveckan. Läs och döm själva!

Jag har inga större problem med svaret. Precis som Roger skriver blir det ibland intressekonflikter och politik är många gånger att prioritera. Jag håller också med Roger om att det sätt som friskolorna finansieras på idag medför en orättvisa eftersom kommunen måste stå med en beredskap att rycka in när en friskola läggs ner, något som redan hänt här i Uppsala. Friskolorna har inget sådant ansvar. Det är också bra om problemet jag orade mig för är såpass litet i Västerås.

Däremot tycker jag det är tråkigt att bli beskylld för inte ha något förslag till finansiering. Jag avslutade min text med ett svar på Rogers facebook-uppmaning om finansiering:

”Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.”

Om inte det duger som utgångspunkt för en diskussion om finansiering så vet inte jag vad som krävs. OK, läx-RUT handlar idag om för lite pengar, det håller jag med om. Maxtaxans utforming däremot urholkar kommunernas budgetar varje år.

Sen blir nog partiprogrammet ganska urvattnat om varje enskild punkt ska vara – som Roger skriver -”fullt finansierad”, men det är en annan historia. Jag kan precis som Roger vara orolig för att partiprogramsförslaget innehåller för lite intäktsförstärkningar i förhållande till flera ganska kostsamma förslag. Det är en viktig diskussion som förtjänar mer uppmärksamhet.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Politiken kan inte abdikera från beslut om hur skattepengar används


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Efter Zarembas artiklar om sjukvården i DN har NPM – New Public Management – blivit omdiskuterat. Mats Hasselgren som jag känner från min tid i Stockholms län skrev för några dagar sedan ett inlägg på sin blogg i ämnet. Alla håller såklart inte med om beskrivningen och ett av skälen är att meningen med NPM är att erkänna den kompetens som finns hos olika aktörer och på så sätt styra skattemedlen bättre än genom centrala beslut från politiker och förvaltningar.

Jag menar att det inte nödvändigtvis är NPM i sig som är problemet utan att det beror på hur man styr användningen av skattepengar. Den uppgiften kan inte politiken abdikera ifrån, men ofta blir det konsekvensen. En fråga om ett missförhållande besvaras med något om ”patientens egna val” eller ”professionens ansvar”. Det är ju förstås relevant om det handlar om en patient som väntat länge med att söka hjälp eller en felaktig diagnos från en läkare. Däremot kan det aldrig vara svaret om det handlar om tillgång till eller kvalitet på vård.

Inom ramen för NPM-system tillämpas olika sätt att fördela skattemedel till utförare. Observera att utförarna kan vara privata eller offentliga. Det här handlar inte nödvändigtvis om privata alternativ. I praktiken kan vi skilja mellan ersättningar som är prestationsbaserade eller baserade på uppdragets svårighetsgrad. Några av de vanligare exemplen listas nedan.

Prestationsbaserade ersättningar

  • Ersättning per tillfälle. Tillämpas ibland inom vården där vårdcentraler kan ha fast ersättning per genomfört besök.
  • Ersättning per timme. En modell som är vanlig inom hemtjänsten. Utföraren betalas per levererad timme.
  • Ersättning per brukare. Denna modell tillämpas till exempel för skolpeng och som grundersättning per listad patient hos vårdcentraler.

Ersättning efter svårighetsgrad

  • Ersättning baserad på vårdtyngd, dvs brukarnas sjukdomsgrad
  • Ersättning baserad på sociala faktorer
  • Ersättning baserad på geografi

Det är riktigt att när man valt ersättningsmodell så är tanken att vård eller skola ska fungera bättre än om centrala politiker eller tjänstemän beslutar. Däremot är valet av ersättningsmodell i högsta grad ett politiskt beslut.

Om man väljer en ersättningsmodell med hög ersättning per brukare och ingen kompensation för sociala faktorer eller geografi kommer det självklart bli attraktivare att starta vårdcentraler i Nacka Strand och Täby än i Husby och Rimbo. Politiken bakom ersättningssystemet styr i praktiken tillgången till vård.

Väljer man en ersättningsmodell som är baserad på timmar så kommer man att mäta hur många timmar vård som producerats, alldeles oavsett vilken sorts sjukdom som legat bakom. Väljer man istället ersättning baserad på vårdtyngd kommer man lika säkert mäta hur sjuka de listade brukarna är för att bedöma vilken vård som kan tänkas bli aktuell.

Jag har tidigare jämfört ersättningssystemet för friskolor med motsvarande för vårdcentraler.

Jag tycker alltså att det är fel att ensidigt skylla på NPM. Det handlar om hur politiken väljer att styra – eller inte styra – hur skattepengarna fördelas. Den ”mäthysteri” som frustrerad personal inom vård, skola och polisväsende talat om tidigare i år är troligen ofta en följd av dåligt eller rentav felaktigt utformade regler för ersättning till utförare. Tyvärr går det ofta att koppla ett enkelt (och populistiskt) resonemang från politiker till ett ersättningssystem som sedan slår fel. Från argumentet ”alla barn är lika mycket värda” går en rak linje till en skolpeng som inte kompenserar för språk eller sociala faktorer. ”Ingen ska behöva vänta längre än 4 timmar på akuten” leder på samma sätt till ett system där man mäter tid snarare än räddade liv.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Segregerande skolbuss – debattinlägg i Tidningen NU


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Folkpartiets representant i utbildningsutskottet, Roger Haddad, försvarade nyligen på sin facebook-sida ett beslut i min hemstad Västerås att neka skolskjuts till en elev som valt en annan skola än den av kommunen anvisade.

Till att börja med ska jag säga att det behövs fler som Roger, alltså politiker som är snabba att kommentera och försvara även impopulära beslut. I just den här sakfrågan oroar jag mig över hans hållning.

Var det inte vi som försvarade det fria skolvalet med att det inte längre skulle vara bostadsadress som styrde, utan att alla – oavsett social bakgrund – skulle kunna välja? ”Skolan som en murbräcka mot segregation” hette det i våra material från slutet av 90-talet och formuleringen finns fortfarande på folkpartiets hemsida.

När jag nu läser Roger Haddad känner jag inte igen mig. På sin facebook-sida skriver han som svar på en fråga om fp:s hållning att den som valt en annan skola än den anvisade själv får betala busskortet och att ”välja friskola är ngt vi försvarar men att man alltid har rätt till skolskjuts är en annan fråga”. I praktiken måste en trebarnsfamilj i Västerås som väljer att ha sina barn i andra skolor än den av kommunen anvisade betala 825 kronor per månad för busskort. Det finns såklart familjer som inte har några problem med det, men det blir lite löjligt att bortse från de effekter det får på segregationen. Det blir nu inte bara de ”vanliga” faktorerna, som föräldrarnas utbildningsbakgrund, som avgör vilka som väljer skola utan plånboken kommer att styra mycket konkret.

De mest extrema fallen är förstås de familjer som får försörjningsstöd i någon form. Kostnader för transport till annan skola än den anvisade lär inte komma in i socialbidragsnormen under överskådlig tid. Barn i familjer med försörjningsstöd göre sig alltså inte besvär annat än i den av Västerås kommun anvisade skolan.

Lyckligtvis finns det andra borgerligt styrda kommuner – Uppsala, Linköping med flera – som beviljar skolskjuts baserat på avstånd  till vald skola och inte bara till anvisad, men eftersom Roger Haddad är vår representant i utbildningsutskottet blir jag oroad. Menar vi allvar med att skolor ska konkurrera på lika villkor, att skolan ska motverka segregation och att skolvalet ska vara ett sätt att ta sig ur boendesegregationen? Ja, då måste vi också ta konsekvenserna och säkra att inte föräldrarnas ekonomi tillåts avgöra vem som kan välja och inte.

I förslaget till nytt partiprogram står ”För att öka elevens valfrihet och motverka bostadssegregationens effekter ska rätten till skolskjuts eller annan transport till skolor utanför det egna bostadsområdet förstärkas”. Av Rogers facebook-sida förstår jag att detta inte ska tolkas som rätt till skolskjuts. Vad menar vi då?

Men visst har Roger rätt när han efterlyser finansieringsförslag från oss som vill att elever ska ha rätt till skolskjuts även till en skola de själva valt. Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.

Och en sak till. Om vi menar allvar med att det är viktigt att förstatliga skolan, är det då rimligt att som Roger skriver på sin facebooksida lämna till ”ansvariga kommunpolitikerna att göra ekonomiska avvägningar” när det gäller just skolskjutsar?

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Förskolans förlorade miljarder i SvD


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Idag skriver jag tillsammans med min lokala fp-ordförande Lina Nordquist på SvD Brännpunkt. Det handlar om förskolans resurser, maxtaxan och kd:s utspel i Almedalen häromdagen. En något kortare version av texten finns i papperstidningen.

Så här har vi räknat:

2004 2012 Källa
Statsbidrag 3 152 763 156 3 154 309 440 SCB
SCB
Varav förskola (vi har räknat med att två tredjedelar av statsbidraget avser förskola och resten skolbarnsomsorg) 2 101 842 104 2 102 872 960
Antal barn 364 045 482 309 Skolverket
Statsbidrag/barn förskola 5 774 4 360
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Statsbidrag per barn förskola 2004 uppräknat med index 7 142
Indexuppräknat totalt bidrag 2012
(statsbidrag x antal barn)
3 444 610 195
Nedskuret statsbidrag 1 341 737 235
Nedskuret statsbidrag per barn 2 782
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 1 050 000 000 KD räknar med att en höjning med 100 kr ger 350 MSEK
Ökade intäkter per barn 2 177
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 4 959
Totalt netto 2 391 737 235

 

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Den extrema mitten


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


I det senaste numret av Arena sätter Per Wirtén fingret på en av de stora politiska utmaningarna under rubriken ”Mittenextremism” (artikeln finns nu också på nätet med den i sammanhanget svårbegripliga rubriken ”Den nyliberala baksmällan”).

Frågan är: går det att vinna val utan att på kort sikt ge mer i plånboken till sina centrala väljargrupper? På senare år har allt fler centrala politiska beslut (och ännu fler förslag) handlat om att rent ekonomiskt och på kort sikt stödja sina egna väljargrupper. Det har varit slopad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, RUT-, ROT- och RIT-avdrag, maxtaxa och vårdnadsbidrag. Samtliga förslag med en tydlig inriktning att ekonomiskt och på kort sikt tillfredsställa den väljargrupp man vill nå.

Alldeles uppenbart finns en rädsla från de politiska partierna att ens försöka lägga fram långsiktiga förslag om de på kort sikt skulle kunna ”drabba” de egna väljargrupperna. Eller snarare de väljargrupper man önskar sig (det är ju gott om partier som står nästan helt utan väljargrupper numera). Häromveckan skrev jag om maxtaxan i UNT, hur förskollärarnas löner ökat med närmare 25 procent på 10 år samtidigt som taxan legat still. Jag har förstått att frågan då och då diskuteras i riksdagen, men ovilja att göra något åt det faktiska problemet – urholkningen av resurser i förskolan – är tydlig. Ingen vill göra något som känns i medelklassens plånböcker. Att den enda som faktiskt tordes höja maxtaxan (Göran Persson) gjorde det mitt emellan två val är naturligtvis ingen tillfällighet. Vi får se vad kristdemokraternas trevare i Almedalen kan leda till.

Per Wirtén beskriver en konsumerande klass som vill ha mer pengar. En klass som inte riktar sina krav till arbetsgivarna utan till staten. En klass som inte förmår tänka långsiktigt utan röstar med fötterna och stödjer den politik som kortsiktigt ger mest i plånboken, men som också ställer fortsatta krav på kvalitet och innehåll i gemensamt finansierade verksamheter. De vill med Per Wirténs ord ha ”både stålarna och perfekt snöröjning”.

I mina pessimistiska stunder är jag beredd att hålla med, men efter en vanlig dag tror jag tack och lov att han har åtminstone delvis fel. När jag pratar med människor i fikarum, läser en lokaltidning eller lyssnar på diskussioner på tåget till Stockholm ser jag ett annat mönster:

Det finns politiska krafter på riksnivå som ser på medborgarna som en konsumerande klass. De mäter ängsligt sina egna förslag i kortsiktiga plånboksmått för att de inte kan eller törs formulera ett långsiktigt budskap. De jag talar om är de politiska strategerna, de som ser politik som marknadsföring och idag har stort inflytande över vilka förslag som läggs fram och hur de presenteras. Det är till exempel symptomatiskt att alla partier har åsikter om vad som är fel med skolan (och vems fel det är), men ingen törs prata om hur den ska finansieras långsiktigt om alla önskade förbättringar ska kunna genomföras.

Jag inser att kortsiktiga plånboksfrågor är viktiga, men jag tror också att de politiska marknadsförarna underskattar medborgaren. Det finns allt fler väljare som ser igenom de kortsiktiga lockropen om mer pengar och istället letar efter företrädare som på ett trovärdigt sätt kan förklara hur de vill att samhället ska fungera om tio, tjugo och trettio år. Företrädare som vare sig blickar tillbaka till ett nostalgiskt sjuttiotal eller ägnar sin tid åt att förklara vems fel det är att det är sämre nu (om det nu ens är det). Företrädare som kan koppla en uppoffring eller en insats av gemensamma medel – skattepengar – till något de vill uppnå på längre sikt, inte till att ”köpa” en väljargrupp.

Så frågan är kanske: Är problemet en konsumerande klass som bara bryr sig om den egna plånboken, eller är problemet att politiken tagits över av marknadsförare  som betraktar väljarna som kortsiktiga konsumenter?


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Utpekad som socialist av Timbro i SvD


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Nationalekonomen Malin Sahlén svarade på mitt inlägg om anställningsavtalen. Hon går ut hårt och påstår att jag pläderar för livstidsanställningar och ägnar sedan resten av texten åt ett resonemang om vad jag ”egentligen” tycker. Det hela utmynnar i att jag är mot upphandlingar och tycker att det offentliga ska driva allt själv, inte bara nu utan i all framtid.

Jag fick chansen att skriva ett svar och försöker få tillbaka diskussionen upp på vägen igen.

En reflektion från min sida är dock följande: Jag tror inte att det är detta sätt att tillskriva andra debattörer åsikter de inte framfört och att ägna tid och utrymme åt spekulationer istället för sakfrågan – i det här fallet om det är rimligt att ett anställningsavtal med automatik upphör vid en verksamhetsöverlåtelse – fungerar. Det är stor risk att Timbro och andra vaknar upp i slutet av september nästa år och inser att väljarna idag har flera källor och ser igenom osakligheter som Malin Sahléns försök att utpeka mig som socialist.

Själv tycker jag dessutom att en diskussion om sakfrågan hade varit väsentligt mer intressant. Vill vi till exempel ha bussbolag som levererar strukturkapital i form av busstrafik eller bara agerar en sorts konsultförmedlare med chaufförerna som frilanskonsulter? Det senare är den yttersta konsekvensen av ett scenario där anställningsavtalen upphör med automatik.

Tar jag i för mycket? Döm själv:

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Buss-strejken och frågan om vad som händer om de fasta anställningarna försvinner?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Möjligen är det nära ett etikettsbrott att utifrån komma och tycka något om en pågående konflikt, men efter att ha funderat en stund insåg jag konsekvenserna på arbetsmarknaden och samhället i stort. Jag skrev en text om konsekvenserna för samhället, mycket utifrån mina erfarenheter av kommunpolitik, i helgen. Den finns nu att läsa på SvD Brännpunkt.

Jag tycker att frågan är för stor för att hanteras bara av arbetsmarknadens parter. Det handlar till att börja med om det politiska ansvaret för villkoren i olika upphandlingar, alltså om att det i grunden är ett politisk beslut (eller icke-beslut) som ligger till grund för att frågan ens är aktuell. Det handlar dessutom om vad som händer om samma tolkning av anställningsavtal i samband med verksamhetsöverlåtelser sprider sig till privat näringsliv. Där finns inga politiker som kan besluta om villkoren utan det enda medel som då står till buds är lagstiftning.

Det förvånar mig därför att frågan hittills har diskuterats så isolerat i den nu aktuella konflikten. Carl Johan von Seth har i DN  varit inne på samma linje som jag, men jag tycker att det saknas politiska röster om sakfrågan: Ska en fast anställning räknas även om en ny ägare tar över en verksamhet eller inte?

PS. Det skulle gå att fördjupa detta med hänvisningar till olika LAS-paragrafer, men jag är inte arbetsrättsjurist så jag tar risken att hålla mig lite mer generell. Grundprincipen tycker jag är klar. En upphandling kan skrivas för så att den kräver att anställningsavtalen ska följa med, eller inte. Detta är det politiska beslutet. DS


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.