Om C H Hermansson varit folkpartist hade han nog rutit till här också

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang” (vilket jag förstår tolkades som något annat än regeringens FN-linje) och enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen. Det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention och dundrade mot vänsterledaren Jonas Sjöstedts fråga om regeringens linje i Agenda. Svaret löd ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag representerar folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de representerar partilinjen.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Blir fysiken lättare på ett språk jag redan kan?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Folkpartiet presenterar idag regeringens satsning på mer och bättre undervisning i svenska för nyanlända. Det är naturligtvis bra, argumenten om språkets roll för integration och för att klara sig i skolan väger tungt. Men stämmer det verkligen att svenska är nödvändigt i alla ämnen? Är det inte så att undervisning på ett nytt språk lika gärna kan ses som ett hinder för ämneskunskaper?

Låt oss säga att jag kommer nyanländ till ett land (vilket som helst) någon gång under skoltiden. Självklart måste jag själv satsa på och förhoppningsvis också få förutsättningar att lära mig språket. Men är det också en förutsättning för att jag ska tillgodogöra mig ämneskunskaper till till exempel matematik eller biologi? Nja? Bäst förutsättningar för mig att klara kunskapsmålen i dessa ämnen skulle jag såklart ha om jag fick läsa ämnena på mitt eget språk.

Jag menar att vi – åtminstone i vissa ämnen och för vissa språk – går miste om en stor potential här. Det finns elever som har svårt att nå målen i till exempel biologi eller matematik på grund av att de inte hänger med i språket. Självklart skulle de ha nytta av mer och bättre undervisning i svenska, men när det gäller de rena ämneskunskaperna skulle de också ha nytta av undervisning på ett språk de redan behärskar. Alltså matematik med undervisning på till exempel arabiska. Det här fungerar förstås inte i alla ämnen, jag kan tänka mig att sådant som historia, samhällskunskap, idrott och svenska(!) lämpar sig dåligt för undervisning på andra språk.

Min motion till folkpartiets landsmöte i denna fråga lyder så här:

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att under rubriken 2.2 Kunskap är makt lägga till punkten: ”Undervisning och prov i grundskola och gymnasium ska kunna ske på andra språk än svenska på orter där elevunderlaget är tillräckligt stort. Särskild vikt måste här läggas vid att lärare som undervisar på ett annat språk uppnår samma kvalifikationer som lärare i övrigt. Svensk läroplan ska följas.”

Motiveringen lyder:

För elever med annat modersmål är det viktigt att lära sig svenska. Där görs det redan stora insatser. Däremot finns det skäl att låta undervisning i andra icke språkberoende ämnen som exempelvis matematik ske på andra språk där elevunderlaget är tillräckligt stort och där det går att rekrytera lärare med rätt kompetens.Även om matematiken i sig är densamma så är det naturligt att det är lättare att hänga med om undervisningen sker på ett språk som man kan. Om ämneskunskaperna är prioriterade är det därför rimligt att både undervisning och prov i vissa ämnen ska kunna ske på andra språk än svenska. Alla ämnen lämpar sig inte för detta, exempelvis svenska (!), samhällskunskap och idrott, men med ämnesundervisning på modersmålet skulle vi ge fler elever chansen att uppnå sin potential. Svensk läroplan ska följas.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Om kapitering, LOV och politik – en jämförelse mellan två landsting

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Ytligt sett kan man tro att systemet med vårdcentraler, listade patienter och ersättning per besök fungerar likadant överallt. Som om ersättningsmodellen var en naturlag eller åtminstone statligt beslutad. Det är den inte utan det kan skilja rejält mellan olika landsting. I botten finns LOV (Lagen om valfrihetssystem) vilken reglerar ramarna för ett system med etablerings- och valfrihet. Till detta skapar landstingen sina egna LOV-avtal med sina egna ersättningsmodeller.

Här försöker jag redogöra för skillnaden mellan två olika landsting: Uppsala och Dalarna.

Ersättningsmodellen bygger i båda fallen på en grund av

Kapiteringsersättning inklusive strukturersättning
Besöksersättning

Här kan man reflektera över begreppen och jag konstaterar att om det varit meningen att medborgaren skulle förstå systemet hade inte ordet kapiteringsersättning använts utan då hade det stått Ersättning per listad patient.

Därutöver finns det olika varianter som målrelaterad ersättning, ersättning för kvalitet och täckningsgrad samt ersättning för tilläggsåtaganden. Jag har utgått från LOV-avtalen för vårdcentraler i Dalarna respektive Uppsala läns landsting och försöker nedan jämföra hur konstruktionen ser ut. Eftersom det är olika begrepp som används i de två avtalen är det inte helt enkelt att göra en jämförelse rakt av. Det går inte att bara titta på siffror. För den som vill finns källorna i länkarna ovan.

Kapiteringsersättning, alltså ersättning per listad patient

I jämförelsen nedan har jag undantagit olika tilläggsåtaganden som tolk, insatser i särskilda boenden och sjukgymnastik samt en åldersbaserad ersättning för läkemedel som finns i båda landsting.

Uppsala

Uppsala läns landsting har en ganska enkel modell för kapiteringsersättning. Den består i grund och botten av en trappa med fasta summor per patient i olika åldrar.

Upp till 64 år: 1044 kr
65-75 år: 2715 kr
Över 75 år: 3760 kr

Till detta kommer en strukturersättning på 15 procent i följande kommuner: Heby, Älvkarleby, Tierp, Östhammar och Håbo. Om vi antar att befolkningen är jämt fördelat 0-90 år blir genomsnittet 1670 kr exklusive eventuell strukturersättning.

Dalarna

Dalarna har en mer komplicerad modell där kapiteringsersättingen till 80 procent baseras på de listades diagnoser enligt ACG (Adjusted Clinical Groups) och till 20 procent på ett index som mäter vårdbehov baserat på ålder och socioekonomiska faktorer (CNI eller Care Need Index). I genomsnitt ligger kapiteringsersättningen på ca 2800 kronor. För den som är intresserad av mer bakgrund finns en bra sammanfattning av ACG här.

Besöksersättning

I LOV-avtalet för Uppsala län listas en rad olika ersättningar, medan Dalarna har en rak ersättning per besök. I tabellen nedan anges ersättning för besök hos läkare och sjuksköterska samt telefonkonsultation.

Uppsala

Dalarna

Läkare: 313 kr/besök
Sjuksköterska: 282 kr/besök

Telefonkonsultation: 63 kr/tillfälle

Läkare: 61 kr/besök
Sjuksköterska: 61 kr/besök

Telefonkonsultation: 31 kr/tillfälle

Övriga ersättningar

Utöver kapiterings- och besöksersättning har de båda landstingen ytterligare några ersättningar:

Uppsala

Dalarna

Målrelaterad ersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen.

Täckningsgrad, ett mått som premierar att besök görs i primärvården ska motsvara 20 procent av den totala ersättningen eller i genomsnitt 790 kr per invånare

Kvalitetsersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen eller 197 kr per invånare.

Sammanfattning

Det är alltså stora skillnader. Uppsala har en väsentligt högre besöksersättning vilket kan sägas premiera levererad vård, medan Dalarna fokuserar mer på de fasta ersättningarna. Antalet besök är där av mindre vikt. Å andra sidan tillämpar Dalarna en komplex modell där ersättningen per listad patient baseras både på diagnoser och socioekonomiska faktorer vilket ska kunna ge mer ersättning för patienter som på grund av sina diagnoser har behov av många besök. Uppsalas ersättning per listad patient är väsentligt lägre och dessutom enbart beroende av geografi. Uppsala har inte heller något mått som premierar att patienterna håller sig till primärvården (när det är möjligt), om inte en sådan faktor ingår i den målrelaterade ersättningen. Dock är denna i så fall väsentligt lägre än i Dalarna.

Det är alltså tydligt att de två systemen ger olika incitament för de enskilda vårdcentralerna.

Spelar det roll för hur våra skattepengar används? Troligen.

Ligger det politik i hur systemen är utformade? Tveklöst!

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Med avtal och ersättningsmodell styr vi upp friskolorna – debattinlägg i Dagens Samhälle

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Frågan om hur vi ska få bort riskkapitalisterna och istället få in långsiktiga ägare till friskolorna är fel ställd.

Är det inte lite hederliga avtal och verklighetsförankrade ersättningsmodeller som behövs för att styra upp friskolorna snarare än juridik ((bolagsformer med särskild vintsbegränsning) och värdeord (riskkapitalister är dåligt, långsiktighet är bra)?

Jag skriver idag i Dagens Samhälle om ett ersättningssystem som lånar drag från vårdsektorn.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Bra att lamporna tänds, men blir det inte lite pinsamt (s)?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Gatu- och samhällsbyggnadsnämnden i Uppsala kommun ändrar nu sitt tidigare beslut om att släcka gatubelysning för att spara pengar. Det var både väntat och bra, även om jag helst hade set att beslutet om att släcka aldrig hade tagits. Men nu är det som det är. Sitter man i en nämnd så måste man kunna fatta också obekväma beslut – vilket nämnden gjorde i juni – och om det sedan inte visar sig bli som man tänkt så fattar man ett nytt beslut och förklarar varför. Inget konstigt med det.

Man bildar sig en uppfattning, står för den och om det finns skäl till det så ändrar man sig. Precis som de borgerliga ledamöterna i nämnden enligt dagens UNT.

Socialdemokraterna försöker istället få det att se ut som att de var emot beslutet hela tiden. På nyhetsplats säger Elnaz Elizadeh att det ser ut som att nämnden var enig men att det inte stämmer och skyller på att ”en gruppledare glömde att reservera sig”. Ett debattinlägg förstärker bilden av att (s) inte var med på beslutet att släcka.

Nja.

Av det justerade protokollet framgår ju tydligt att alliansens företrädare yrkade på och fick igenom en mindre ändring av förslaget. Ingen yrkade på avslag. Att (s) skulle ha röstat mot måste betraktas som en efterhandskonstruktion. Hederligare att stå för sina beslut även om de blev fel.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Lärarlöner – är det kvinnornas ”fel”?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Lärarlöner är alltid ett hett ämne inför terminsstarten. UNT har uppmärksammat bristen på kemilärare och den allmänna förklaringen är att lärarna halkat efter lönemässigt. I den pågående diskussionen om att förstatliga skolan (vilket jag tycker är en bra idé av andra skäl) antyds också att det är kommunerna som ligger bakom lönetappet.

Jag tittade i SCB:s lönestatistik där man kan ta fram lön efter yrke sedan 2004. Diagrammet nedan visar löneutvecklingen, alltså hur stor löneökning respektive grupp fått sedan 2004 då index är satt till 100.

Det är tydligt att lärarna halkat efter. I snitt har lönerna på arbetsmarknaden ökat med 26 % under perioden. Sjuksköterskorna klarar sig någorlunda med 24, medan lärarna har fått nöja sig med 17-18 %. Jag hade såklart önskat mig en tydlig trend uppåt under de senaste åren med borgerlig regering, men trots både försök och förslag har det inte gett utslag i lärarnas plånböcker. I alla fall inte i genomsnitt.

Tittar vi specifikt på gymnasielärare jämfört med personal inom kategorin fysiker, kemister m.fl är dock bilden en annan. Här har inte lärarna halkat efter under de senaste 10 åren. I procent har de båda yrkesgrupperna höjt sina löner lika mycket.

Det betyder nu inte att gymnasielärarna tjänar lika mycket som kemisterna utan förstås bara att skillnaden dem emellan är ungefär densamma nu som 2004. I verkliga tal skiljer det ca 10.000 kronor i månaden.

Så, om inte lärarna halkade efter de senaste 10 åren så måste ju tappet ha skett tidigare. Kanske ligger det nära till hands att skylla på kommunaliseringen av skolan, men sanningen visar sig vara en annan. Diagrammet nedan (med kommunaliseringen inritad av mig) visar att raset började 1968 och att det sedan en bit in på 90-talet bromsats upp något. (Källa: Lärarförbundet)

Och nu blir det intressant.

För det första kan vi alltså konstatera att reallöneminskningen åtminstone har upphört sedan kommunaliseringen. Alltid något.
För det andra så syns tydligt hur den höga inflation vi hade under 70- och 80-talen gjorde att reallöneökningarna blev små för många grupper och det ligger nära till hands att detta kan vara en förklaring. Alltså att offentliganställda lyckades sämre när det gällde att kompensera för inflationstakten.

Men förklarar det allt?

Lärarförbundet skriver i sin rapport:

”1958, då 30 procent av läroverkslärarna var kvinnor, tjänade en ingenjör bara tre fjärdedelar av en adjunktslön. Ett halvt sekel senare, när en majoritet av Sveriges gymnasielärare är kvinnor, är förhållandet det omvända: En genomsnittlig gymnasielärarlön är knappt tre fjärdedels genomsnittlig civilingenjörslön. Och hur var det nu med könsfördelningen bland ingenjörerna? Just det, ungefär 80 procent män.”

Är det så illa att det är här vi måste söka förklaringen till att lärarna halkat efter lönemässigt? Det finns ju tyvärr gott om statistik som visar hur lön i många fall beror av kön.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

De som staplar stolar så högt att de når över våra huvuden – eller faller omkull?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Läste på twitter häromdagen att samme person som skötte krishanteringen för Carema i samband med den så kallade Carema-skandalen nu sköter kommunikationen för JB efter konkursen i JB Education. Personen i fråga heter Henry Stensson och är vad vi i dagligt tal kallar PR-konsult. Uppenbarligen duktig så det är inte konstigt att han anlitats av JB.

Rättelse: Henry S har uppdrag för konkursboet efter JB, vilket strängt taget innebär att han jobbar för skattebetalarnas räkning. Därmed blir Henry Stensson ett irrelevant exempel för det jag ville påvisa med detta inlägg. Det jag skriver om Lars Leijonborg är däremot fortfarande ett problem. Liksom att de täta banden mellan politiken och ledande intressenter i de numera stora företag som levererar vård och utbildning för skattepengar besvärar.

Jag kunde räkna upp motsvarande exempel från s och mp, men sorgligt nog spiller problemen över också på folkpartiet. Expressens ledarskribent Eric Erfors har försökt få reda på vilka uppdragsgivare vår gamle partiledare Lars Leijonborg har som lobbyist. Med tanke på att han under de senaste åren varit ordförande i den av regeringen tillsatta friskolekommittén är det naturligtvis en högst befogad fråga. Om inte Lars vill svara på frågan om han haft uppdrag för något av friskoleföretagen så får vi inte veta.

Det är inte OK.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Svar från Roger Haddad om segregerande skolbuss

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Roger Haddad, fp-riksdagsledmot från min hemstad Västerås och ledamot i utbildningsutskottet, svarade på mitt inlägg om skolskjuts i Tidningen NU häromveckan. Läs och döm själva!

Mitt inlägg: Segregerande skolbuss.
Rogers svar: Skolorna konkurrerar inte på lika villkor.

Jag har inga större problem med svaret. Precis som Roger skriver blir det ibland intressekonflikter och politik är många gånger att prioritera. Jag håller också med Roger om att det sätt som friskolorna finansieras på idag medför en orättvisa eftersom kommunen måste stå med en beredskap att rycka in när en friskola läggs ner, något som redan hänt här i Uppsala. Friskolorna har inget sådant ansvar. Det är också bra om problemet jag orade mig för är såpass litet i Västerås.

Däremot tycker jag det är tråkigt att bli beskylld för inte ha något förslag till finansiering. Jag avslutade min text med ett svar på Rogers facebook-uppmaning om finansiering:

”Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.”

Om inte det duger som utgångspunkt för en diskussion om finansiering så vet inte jag vad som krävs. OK, läx-RUT handlar idag om för lite pengar, det håller jag med om. Maxtaxans utforming däremot urholkar kommunernas budgetar varje år.

Sen blir nog partiprogrammet ganska urvattnat om varje enskild punkt ska vara – som Roger skriver -”fullt finansierad”, men det är en annan historia. Jag kan precis som Roger vara orolig för att partiprogramsförslaget innehåller för lite intäktsförstärkningar i förhållande till flera ganska kostsamma förslag. Det är en viktig diskussion som förtjänar mer uppmärksamhet.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Politiken kan inte abdikera från beslut om hur skattepengar används

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Efter Zarembas artiklar om sjukvården i DN har NPM – New Public Management – blivit omdiskuterat. Mats Hasselgren som jag känner från min tid i Stockholms län skrev för några dagar sedan ett inlägg på sin blogg i ämnet. Alla håller såklart inte med om beskrivningen och ett av skälen är att meningen med NPM är att erkänna den kompetens som finns hos olika aktörer och på så sätt styra skattemedlen bättre än genom centrala beslut från politiker och förvaltningar.

Jag menar att det inte nödvändigtvis är NPM i sig som är problemet utan att det beror på hur man styr användningen av skattepengar. Den uppgiften kan inte politiken abdikera ifrån, men ofta blir det konsekvensen. En fråga om ett missförhållande besvaras med något om ”patientens egna val” eller ”professionens ansvar”. Det är ju förstås relevant om det handlar om en patient som väntat länge med att söka hjälp eller en felaktig diagnos från en läkare. Däremot kan det aldrig vara svaret om det handlar om tillgång till eller kvalitet på vård.

Inom ramen för NPM-system tillämpas olika sätt att fördela skattemedel till utförare. Observera att utförarna kan vara privata eller offentliga. Det här handlar inte nödvändigtvis om privata alternativ. I praktiken kan vi skilja mellan ersättningar som är prestationsbaserade eller baserade på uppdragets svårighetsgrad. Några av de vanligare exemplen listas nedan.

Prestationsbaserade ersättningar

Ersättning per tillfälle. Tillämpas ibland inom vården där vårdcentraler kan ha fast ersättning per genomfört besök.
Ersättning per timme. En modell som är vanlig inom hemtjänsten. Utföraren betalas per levererad timme.
Ersättning per brukare. Denna modell tillämpas till exempel för skolpeng och som grundersättning per listad patient hos vårdcentraler.

Ersättning efter svårighetsgrad

Ersättning baserad på vårdtyngd, dvs brukarnas sjukdomsgrad
Ersättning baserad på sociala faktorer
Ersättning baserad på geografi

Det är riktigt att när man valt ersättningsmodell så är tanken att vård eller skola ska fungera bättre än om centrala politiker eller tjänstemän beslutar. Däremot är valet av ersättningsmodell i högsta grad ett politiskt beslut.

Om man väljer en ersättningsmodell med hög ersättning per brukare och ingen kompensation för sociala faktorer eller geografi kommer det självklart bli attraktivare att starta vårdcentraler i Nacka Strand och Täby än i Husby och Rimbo. Politiken bakom ersättningssystemet styr i praktiken tillgången till vård.

Väljer man en ersättningsmodell som är baserad på timmar så kommer man att mäta hur många timmar vård som producerats, alldeles oavsett vilken sorts sjukdom som legat bakom. Väljer man istället ersättning baserad på vårdtyngd kommer man lika säkert mäta hur sjuka de listade brukarna är för att bedöma vilken vård som kan tänkas bli aktuell.

Jag har tidigare jämfört ersättningssystemet för friskolor med motsvarande för vårdcentraler.

Jag tycker alltså att det är fel att ensidigt skylla på NPM. Det handlar om hur politiken väljer att styra – eller inte styra – hur skattepengarna fördelas. Den ”mäthysteri” som frustrerad personal inom vård, skola och polisväsende talat om tidigare i år är troligen ofta en följd av dåligt eller rentav felaktigt utformade regler för ersättning till utförare. Tyvärr går det ofta att koppla ett enkelt (och populistiskt) resonemang från politiker till ett ersättningssystem som sedan slår fel. Från argumentet ”alla barn är lika mycket värda” går en rak linje till en skolpeng som inte kompenserar för språk eller sociala faktorer. ”Ingen ska behöva vänta längre än 4 timmar på akuten” leder på samma sätt till ett system där man mäter tid snarare än räddade liv.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Segregerande skolbuss – debattinlägg i Tidningen NU

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Folkpartiets representant i utbildningsutskottet, Roger Haddad, försvarade nyligen på sin facebook-sida ett beslut i min hemstad Västerås att neka skolskjuts till en elev som valt en annan skola än den av kommunen anvisade.

Till att börja med ska jag säga att det behövs fler som Roger, alltså politiker som är snabba att kommentera och försvara även impopulära beslut. I just den här sakfrågan oroar jag mig över hans hållning.

Var det inte vi som försvarade det fria skolvalet med att det inte längre skulle vara bostadsadress som styrde, utan att alla – oavsett social bakgrund – skulle kunna välja? ”Skolan som en murbräcka mot segregation” hette det i våra material från slutet av 90-talet och formuleringen finns fortfarande på folkpartiets hemsida.

När jag nu läser Roger Haddad känner jag inte igen mig. På sin facebook-sida skriver han som svar på en fråga om fp:s hållning att den som valt en annan skola än den anvisade själv får betala busskortet och att ”välja friskola är ngt vi försvarar men att man alltid har rätt till skolskjuts är en annan fråga”. I praktiken måste en trebarnsfamilj i Västerås som väljer att ha sina barn i andra skolor än den av kommunen anvisade betala 825 kronor per månad för busskort. Det finns såklart familjer som inte har några problem med det, men det blir lite löjligt att bortse från de effekter det får på segregationen. Det blir nu inte bara de ”vanliga” faktorerna, som föräldrarnas utbildningsbakgrund, som avgör vilka som väljer skola utan plånboken kommer att styra mycket konkret.

De mest extrema fallen är förstås de familjer som får försörjningsstöd i någon form. Kostnader för transport till annan skola än den anvisade lär inte komma in i socialbidragsnormen under överskådlig tid. Barn i familjer med försörjningsstöd göre sig alltså inte besvär annat än i den av Västerås kommun anvisade skolan.

Lyckligtvis finns det andra borgerligt styrda kommuner – Uppsala, Linköping med flera – som beviljar skolskjuts baserat på avstånd till vald skola och inte bara till anvisad, men eftersom Roger Haddad är vår representant i utbildningsutskottet blir jag oroad. Menar vi allvar med att skolor ska konkurrera på lika villkor, att skolan ska motverka segregation och att skolvalet ska vara ett sätt att ta sig ur boendesegregationen? Ja, då måste vi också ta konsekvenserna och säkra att inte föräldrarnas ekonomi tillåts avgöra vem som kan välja och inte.

I förslaget till nytt partiprogram står ”För att öka elevens valfrihet och motverka bostadssegregationens effekter ska rätten till skolskjuts eller annan transport till skolor utanför det egna bostadsområdet förstärkas”. Av Rogers facebook-sida förstår jag att detta inte ska tolkas som rätt till skolskjuts. Vad menar vi då?

Men visst har Roger rätt när han efterlyser finansieringsförslag från oss som vill att elever ska ha rätt till skolskjuts även till en skola de själva valt. Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.

Och en sak till. Om vi menar allvar med att det är viktigt att förstatliga skolan, är det då rimligt att som Roger skriver på sin facebooksida lämna till ”ansvariga kommunpolitikerna att göra ekonomiska avvägningar” när det gäller just skolskjutsar?

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd