Johan Enfeldt

Dags att styra upp verksamheten – betyg får inte tappas bort

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Häromdagen avslöjades att 4 av 10 undersökta friskolor inte arkiverat betygen korrekt. Betyg är myndighetsutövning och vi har redan sett de första fallen av elever som inte kan verifiera sina betyg eller få ut en kopia. Det är oacceptabelt.

Jag skriver i dag i Dagens Arena apropå de borttappade slutbetygen om bristen på avtal mellan friskolorna och de som står för finansieringen. Om hur riksdagsledamöternas djupa misstro mot kommunerna skapade ett system som ytligt liknar det vi har för vårdcentraler men där inget ansvar finns att utkräva. Lyckligtvis är det inte försent att rätta till.

Läs gärna också Per Wirténs ledare från i förrgår. Han är vänster, men gillar friskolor. Om vi inte styr upp verksamheten är risken att det blir allt motigare.

För den som är intresserad finns LOV-avtalet som exemplen är hämtade från här.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Multiresistenta bakterier – köttet på din tallrik spelar roll!

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Nyligen gick företrädare för veterinärförbundet, läkarförbundet och tandläkarförbundet ut och varnade för multiresistenta bakteriestammar. I klartext att åkommor som länge varit lätta att behandla med antibiotika inte längre kommer att vara det. Konsekvenser i form av mänskligt lidande och kostnader för samhället kan bli stora.

I en artikel i Dagens Samhälle visar de på till synes omotiverat stora skillnader i mängden utskriven antibiotika. 410 recept per 1000 invånare i Stockholm mot 290 i Västerbotten. På europeisk nivå är skillnaderna ännu större, mer än tre gånger så stor användning i de länder som har störst förbrukning jämfört med de som har lägst.

Det ligger nära tillhands att misstänka att tillgången till vård i kombination med de styrsystem vi har för vård idag är en av orsakerna. Att Stockholmarna får mer antibiotika för att de kan, inte för att det självklart behövs. Åtminstone är det vad veterinär-, tandläkar- och läkarförbundet oroar sig för.

Den stora mängden antibiotika konsumeras dock inte av människor. På europeisk nivå går hela 90 procent av försäljningen till djur, i allmänhet i köttproduktionen (enligt Statens Veterinärmedicinska anstalt). Och här är skillnaderna rejäla.

I Sverige använder vi 15 mg/kg djur, I Ungern 269. Läs mer i rapporten från (EMA) European Medicines Agency.

Ett problem är som sagt styrsystem och regelverk. De svenska företrädarna skriver bland annat:

Läkare i Schweiz och Österrike kan emellertid sälja antibiotika till sina patienter i samband med sjukbesök. I många länder som till exempel Tyskland utgör försäljning av läkemedel en betydande inkomstkälla för landets veterinärer. Det här är exempel på ekonomiska incitament som inte leder i rätt riktning.

Det måste vi arbeta för att ändra på, men samtidigt kan vi alla dra vårt eget lilla strå till stacken. I köttdisken kan man på ett högst konkret sätt bidra till att minska risken för att multiresistenta bakterier sprider sig till följd av överkonsumtion av antibiotika, genom att välja sitt kött med omsorg.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Lagkrav om socioekonomisk fördelning – ett steg i rätt riktning (om det görs rätt)

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Bra besked idag om lagkrav på socioekonomisk fördelning i skolpengen. På detta sätt kommer vi tillrätta med inte bara ojämlikheter mellan kommuner utan också inom kommuner. Jag gillar också att utbildningsministern svarade rakt och ärligt på frågan om varför alliansen röstade nej till ett sådant förslag så sent som för ett år sedan.

– Så sent som i höstas, röstade ni ner ett sådant här förslag från oppositionen. Har du ändrat dig?

– Ja, vi har tänkt om i den här frågan.

Så ska det låta. Inga försök att låtsas som vi alltid tyckt så här. Uppskattas av väljarna.

Nu gäller det att lagen utformas så att det görs tydligt inte bara att en sådan ska finnas utan också ramarna för hur den ska beräknas. Jag tror på en riksnorm för både socioekonomisk kompensation och för vad som ska gälla för elever med behov av särskilt stöd (vilket alltså är något annat än socioekonomisk kompensation). Inte så att riksnormen ska ange belopp, men den bör ange hur kompensationen ska beräknas, alltså vilka faktorer som ska ingå. Risken är annars att vi går från en dålig lösning till en bara marginellt bättre.

Med lagstadgad socioekonomisk kompensation och riksnormer för beräkning återstår ytterligare några saker att rätta till i skolpengssystemet.

Avtal. Regelverket bör ändras så att det mer liknar hur landstingen styr vårdcentraler inom ramen för etableringsfrihet enligt LOV. Med sådana avtal mellan den som betalar (än så länge kommunerna) och respektive friskola skulle sådant som kompetensutveckling, utrustning, särskilda uppdrag med mera regleras. Jag vet att en del nu kommer skrika högt om intrång i företagens frihet, men faktum är att inge företag i vårdsektorn klagar på att lokala villkor regleras i LOV-avtal.
Prestationsbaserad ersättning. Även här kan vårdcentralerna stå modell. En vårdcentral har sin ersättning baserad dels på antalet listade patienter, dels på antalet besök. Motsvarande modell för skolan skulle ge en skolpeng som dels baserades på antal elever, dels på lärartid per elev, alltså ett mått som tar hänsyn till mängden undervisning och lärartätheten. Den skola som av pedagogiska skäl vill ha lägre lärartäthet (utöver vad som ges av den socioekonomiska fördelningen) kan ha det, men då får det konsekvenser i form av lägre skolpeng. Möjligheterna att prioritera vinst framför lärartäthet blir mindre. Risken att skattepengar satsas där de inte behövs likaså.

Slutligen. På senare tid har allt fler röster också från höger krävt detta, bland annat Timbro i Expressen för några veckor sedan. Själv har jag föreslagit samma sak i UNT och i Dagens Samhälle. Man kan tycka att det är sent, men jag tycker det är bra att förslaget kommer nu och inte i april nästa år. En smula märkligt dock att det inte löstes redan i friskolekommittén.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Fler som vill ha 300 sjuksköterskor till

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Den artikel som jag publicerade tillsammans med Lina Nordquist i Dagens Samhälle i förra veckan går nu igen i Dagens Arena. Det är glädjande att fler vill fundera kring konsekvenserna av vårt snedfördelade uttag av föräldraförsäkring.

För den som vill räkna själv finns mer information här.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Möte om UCC – deprimerande och hoppfullt på samma gång

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Var på Politiska knutens öppna möte om UCC (Uppsala Cancer Clinic) i måndags. Rubriken var ”Varför hindras patienter från att vårdas på Uppsala Cancer Clinic?” och deltagare var bland andra min partikamrat Ismail Kamil, riksdagsledamot (fp). Mötet gav nya insikter och förändrade delvis min egen uppfattning.

Jag arbetar själv på att få förtroende som landstingskandidat för Folkpartiet (hur det blir med det vet jag om några veckor) och jag har därför försökt sätta mig in lite mer i frågan än vad jag sett i tidningen. Politiska knutens tillställning var ett bra tillfälle att samla mer information.

Bakgrunden är ju i korthet att personalen vid en enhet som specialiserat sig på en viss typ av kirurgisk behandling av cancer i bukhinnan sade upp sig och gick till den nystartade verksamheten UCC. Sedan dess remitterar andra landsting patienter dit, men inte Uppsala läns landsting som istället hänvisar till en – såvitt jag kunnat förstå – nystartad egen verksamhet med mindre erfarenhet. Inte ens svåra fall (ok, när det gäller cancer finns inga lätta fall, men ni förstår vad jag menar) remitteras till den mer erfarna kliniken och trots löften verkar det ha gått troll i arbetet med att få fram ett avtal.

Inför mötet hade jag läst bland annat den rapport som båda sidor i konflikten använder som slagträ. Där står å ena sidan att det inte är att rekommendera att landstinget handlar upp vård av UCC, men å andra sidan rekommenderas ett samarbetsavtal så att UCC och motsvarande vård på Akademiska kan samarbeta.

Min egen uppfattning inför mötet var i korthet följande:

Det verkar helt orimligt att det inte ska gå att få till ett avtal. Om orsaken är prestige – vilket det mesta tyder på – finns det två sätt. Antingen måste man byta bemanning i förhandlingarna eller så måste man hitta ett sätt som gör att ingen tappar ansiktet (allt för mycket). Det första alternativet innebär att landstinget ger någon sparken eller åtminstone andra arbetsuppgifter. Det andra att man hittar en kompromiss. Det senare har jag tyckt verkat vara mer realistiskt. Jag behöver inte tycka att det är bra, men i nuläget rimligt för patienternas skull.
Det verkade utifrån underlagen rimligt att Akademiska sjukhuset inte ville göra sig beroende av en enskild privat aktör utan också bygga upp egen kompetens.
Slutligen var jag bekymrad över en del ”övertoner” i diskussionen i media, även från mitt eget parti. Rapporteringen har lätt kunnat tolkas som att patienten själv ska kunna välja vilken vård som krävs. Jag menar att vi måste lita till att professionen – läkarna – ställer korrekta diagnoser och ordinerar rätt behandling för varje patient. Den som behöver en remiss till en av de bästa klinikerna i Europa ska få det, den som det inte är motiverat för ska få annan vård som är rätt för den aktuella diagnosen. (Sen är jag inte främmande för att vi på sikt kan ge en patient som behöver en viss typ av specialiserad vårdinsats möjlighet att välja om det ska ske i hemma i Uppsala eller på en annan klinik eller annat sjukhus. Där är vi dock inte än.)

Min egen uppfattning har varit att ett samarbetsavtal kunde innehålla punkter som:

Kompetensöverföring från UCC till Akademiska.
Tillgång till annan specialistvård på Akademiska för UCC.
Löfte om att remittera en viss andel av Uppsala läns patienter till UCC.

(Uppdatering i maj 2014: ”Avtal” innebär alltså i sammanhanget något som följer upphandlingsreglerna. Flera alternativ borde finnas. Utöver en renodlad upphandling borde man kunna hitta en lösning med samarbete om kompetensutbyte (som bör kunna ske utan upphandling) i kombination med att man hyr personal från UCC via något av de ramavtal som redan finns för inhyrd personal.)

Efter mötet – och även en diskussion med folkpartiets landstingsgrupp – har jag delvis ändrat uppfattning. Det som slog mig på mötet är hur liten verksamheten verkar vara. Om det handlar om så få patienter – på mötet nämndes siffror på under tio patienter per år från Uppsala län – så verkar det inte lika självklart att bygga upp en egen verksamhet. Självklart måste landstinget säkra upp och ha alternativ, men om sådana finns vid ett annat landstingsdrivet sjukhus så frågar jag mig om det inte är rimligare att:

Snabbt teckna avtal med UCC och säkra tillgången till vård för den lilla patientgrupp det gäller.
Avveckla motsvarande egen verksamhet och använda resurserna till att bygga upp eller utveckla någon annan specialistvård där det idag inte finns andra alternativ. Det ligger ju i sakens natur att en verksamhet som till att börja med är ”spets” och ”ny” efter en tid blir beprövad och spridd. Uppsala läns landsting och Akademiska sjukhuset har ett ansvar att driva utveckling av sådan ”ny” och högspecialiserad vård.

Den som var deprimerande med mötet var den hopplösa situation som patienterna hamnat i på grund av det låsta läget.

Det jag såg som hoppfullt var samtalsklimatet på mötet – något som dock inte hjälper patienterna. Mycket imponerad av att ett så svårt och känsligt ämne diskuterades så lugnt och sakligt. Ber att få tacka deltagarna och Politiska knuten för detta.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

300 nya sjuksköterskor, någon?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Skriver idag med Lina Nordquist i Dagens Samhälle att en pappamånad till ger vården tillgång till 330 fler sjuksköterskor. Det är dags att lämna diskussionen om staten mot köksbordet och vad som är mest liberalt. En förutsättningen för att föräldraförsäkringen ska fungera är arbetsgivarna som beviljar ledigt (ok, de måste de enligt lag). Är det rimligt att arbetsgivare i kvinnodominerade branscher ska stå för en så stor del av bördan? Kan vi acceptera att en så stor del av vårdpersonalen inte är tillgänglig för arbete på grund av ett snedfördelat uttag av föräldraledighet?

Så här ser kalkylen ut:

Antal sjuksköterskor och könsfördelningen kommer från Socialstyrelsen.

Statistik om mäns och kvinnors uttag av föräldrapenning kommer från SCB.

Nuläge	Totalt	Per årskull	Får barn varje år	Föräldraledigt	Totalt
Män	11500	288	575	3,6	2070	månader
Kvinnor	92500	2313	4625	11,4	52725	månader
Summa	104000	2600	5200	15	54795	månader
				Motsvarar	4566	tjänster

En månad till	Totalt	Per årskull	Får barn varje år	Föräldraledigt	Totalt
Män	11500	288	575	4,6	2645	månader
Kvinnor	92500	2313	4625	10,4	48100	månader
Summa	104000	2600	5200	15	50745	månader
				Motsvarar	4229	tjänster

				Differens	338	tjänster

Jämställt	Totalt	Per årskull	Får barn varje år	Föräldraledigt	Totalt
Män	11500	288	575	7,5	4313	månader
Kvinnor	92500	2313	4625	7,5	34688	månader
		2600	5200	15	39000	månader
				Motsvarar	3250	tjänster

				Differens	1316	tjänster

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Personligt ansvar och förebyggande arbete för äldre

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Fallet med en äldre man i Heby som inte kan ta sig till toaletten på övervåningen men inte heller är tillräckligt sjuk för ett vårdboende har rört upp en del känslor. Jag känner mig inte bekväm med att diskutera det enskilda fallet, men eftersom jag ställer upp i provvalet till landstinget vill jag ändå ha en åsikt om hur det borde fungera när jag blir gammal, och självklart också idag.

När jag blir gammal vill jag ha rätt att bo hemma så länge jag vill och kan.

Jag vill att det ska vara tydligt vad som gäller för att få till exempel hemtjänst. Det är rimligt att kommunen ställer krav på min boendestandard för att ställa upp med hjälp, till exempel att jag tagit ansvar för att anpassa min bostad eller flytta till ett boende som passar. Det handlar både om att jag själv ska klara mig utan att göra mig illa och om att hemtjänsten ska ha en rimlig arbetsmiljö i min bostad. Vilka krav som gäller ska inte komma som någon nyhet när det är försent.

Till att börja med kan jag klara mig med lite hemtjänst, men successivt kanske det blir mer. Till slut kanske det inte är rimligt att jag ska bo hemma längre. Vare sig jag själv vill eller inte måste jag då flytta till någon form av vårdboende. Förhoppningsvis har jag anhöriga som hjälpt mig att förstå detta om jag inte räknat ut det själv, men annars hoppas jag att kommunen med värdighet kan få mig att förstå situationen. När jag blir så dålig får det inte vara lång väntetid.

Om jag ska kunna flytta till ett mer anpassat boende måste det också finnas sådana. Tyvärr är det inte bara studentbostäder som det råder brist på. Det behövs boenden där jag kan klara mig själv bättre än hemma, men där det är nära till hjälp om det behövs. Självklart betalar jag bostaden själv och förhoppningsvis blir omsorgen både bättre och effektivare än med ambulerande personal.

Jag hoppas också att det finns ett bra samarbete mellan kommunen, hemtjänsten och sjukvården. Ytterst har sjukvården ett stort intresse av både förebyggande insatser och fungerande bostäder. Om resultatet av brist på anpassade bostäder blir att fler åldringar ramlar och bryter lårbenet ökar kostnaderna snabbt i landstinget. En sådan utveckling ser vi redan idag. Fallskadorna bland äldre ökar och kostnaderna för landstingen är stora. Enbart ett lårbensbrott kostar ca 150.000 och till detta kommer sedan rehabilitering, hjälpmedel, specialboende med mera. Räknat i vårdtid är lårbensfraktur den tredje största diagnosgruppen överhuvudtaget efter schizofreni och stroke. Kostnaderna beräknas uppgå till flera hundra tusen kronor under det första året. För de som överlever. Ett lårbensbrott innebär en stor påfrestning på en gammal kropp och många är vi som sett rimligt friska åldringar i vår närhet på kort tid tyna bort efter en fallskada.

Om en äldre som bor hemma inte har anpassat sitt boende – flyttat till enplansboende eller hus med hiss och kan nå toalett/badrum utan trappor – har det förebyggande arbetet misslyckats. En enda fallskada med lårbensbrott motsvarar kostnaden för gott och väl en halvtid som kan användas till förebyggande arbete. Det är bättre satsade pengar.För oss, för den äldre och de anhöriga.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Timbro-krav: nationell skolpeng med socioekonomisk kompensation

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

I Expressen idag kommer också Timbro till slutsatsen att den ekonomiska styrningen av skolan inte fungerar. Timbros Karin Svanborg-Sjövall konstaterar att kommunerna misslyckas med styrningen och att framförallt det hon kallar svagare elevgrupper drabbas.

Ett sätt att lösa det är att införa en nationell, men differentierad skolpeng som garanterar att resurserna räcker till för alla men som också skapar ekonomiska drivkrafter för framgångsrika friskolor att satsa på att etablera sig i socioekonomiskt utsatta områden.

Det är glädjande att insikten om det inte nödvändigtvis är friskolorna i sig som orsakat problemen med bristande likvärdighet utan att det faktiskt är styrningen av de ekonomiska resurserna som brister. Statsmakten har reagerat på problemen i skolan med olika typer av kvalitetsuppföljning, och inrättande av Skolinspektionen men helt missat kraften i de ekonomiska incitamenten.

Det var ett misstag från början – naivt tycker jag själv – att inte förstå vikten av rätt incitament, att inte lära sig av landstingen (som har helt andra sätt att styra privat drivna verksamheter) och att inte knyta upp friskolorna med avtal på samma sätt som vårdcentraler. Jag skrev själv om detta i Dagens Samhälle den 29:e augusti.

När även Timbro kräver socioekonomisk kompensation har vi kommit en bit på väg mot att rätta till misstagen.

Gör om. Gör rätt.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Angeläget om mödravården, låt oss ändra styrmodellen

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Anna Manell och Lina Nordquist skrev mycket bra i UNT igår om mödravården och problemen att nå ut med den verksamheten till mammor från andra länder. Kultur, språk och utanförskap lägger hinder i vägen och resultatet blir ibland komplikationer som hade kunnat undvikas.

Mer information till dessa grupper är viktigt, men ska vi i praktiken komma åt problemet måste vi också se över hur mödravården styrs. Mödravården (åtminstone inom ramen för vårdcentralerna) ersätts enligt landstingets LOV-avtal. Det fastställer ersättning för MVC enligt (grovt sett) följande:

Fast ersättning per gravid listad patient
Strukturersättning baserad på geografi på kommun-nivå (högre i Tierp och Heby än i Uppsala och Knivsta t.ex)
Tolkersättning (som har höjts på senare tid)
Ersättning per besök

Risken med modellen är som jag ser det att vårdcentralerna ”styrs” att prioritera ”enkla” patienter. Ersättningen är per besök, så korta sådana blir lönsammare än längre. Patienter som av olika skäl behöver ”lockas” till mottagningen blir mindre attraktiva än de som gärna kommer en extra gång. Den socioekonomiska kompensation som finns inom Uppsala kommun utgörs enbart av en tolkersättning och den måste man räkna med åtgår till just tolk.

Det som skulle behövas är en modell som tar hänsyn till att en kvinna som inte kan språket eller kulturen och kanske dessutom är könsstympad faktiskt utgör en mycket större utmaning för den enskilda mödravårdscentralen. Det kommer ta längre tid och kräva andra insatser. Samtidigt är det kanske i sådana fall mödravården behövs som allra mest.

Därför duger det inte med schablonmässigt högre ersättning i vissa kommuner. Det krävs en annan styrmodell. Jag menar att vården – och inte bara mödravården – måste styras på ett sätt som tar hänsyn till både vårdbehov och socioekonomiska faktorer. För båda två finns vedertagna index, ACG respektive CNI (läs mer via länken nedan). Det vore en viktig fråga för mig att driva i landstinget.

Se också en jämförelse mellan hur vi styr resurserna i Uppsala län och i Dalarna.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Syrien och utrikespolitiken i tidningen NU

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Skriver idag kort i Tidningen NU (som fyller 30 – grattis) och önskar mig lite mer tydlighet i utrikespolitiken. När jag skrev texten var jag kanske en smula irriterad över vingligheten. Tack och lov har det lugnat sig lite kring de kemiska vapnen men dödandet fortsätter. Desto större anledning att faktiskt jobba fram en utrikespolitisk linje. NU finns inte på nätet så texten finns i sin helhet nedan.

Någon ordning får det väl vara, också i folkpartiet?

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang”, vilket jag förstår av många tolkades som något annat än regeringens FN-linje. Enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen och det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention i SVT:s Agenda. När Jonas Sjöstedt påminde om regeringens linje löd svaret ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag företräder folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten i NU förra veckan och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning i en viktig fråga framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de företräder partilinjen.

Johan Enfeldt, Björklinge