På DN Debatt idag skriver Sandra Vilppala, vårdbiträde, om behovet av personal i äldreomsorgen. Hon skriver om utrikes födda i välfärden, specifikt undersköterskor och vårdbiträden. Hon har helt rätt i att en mycket stor andel av dessa yrkesgrupper är födda utanför Sverige. Hon har också rätt i att dess yrkesgrupper på riktigt bär samhället, att det är yrken som kräver både erfarenhet och utbildning, att jobbet är slitsamt, och att arbetsvillkoren lämnar en hel del övrigt att önska.
Att brist på personal beror på hårdare regler för arbetskraftsinvandring är dock inte sant. Arbetskraftsinvandring till välfärdsyrken är försvinnande liten. Inte ens innan försörjningskravet höjdes hade vi någon arbetskraftsinvandring av undersköterskor och vårdbiträden att tala om. 2023 arbetade över 250000 personer som undersköterskor och vårdbiträden. Drygt 110000 av dem var utrikes födda. Bara knappt 600 hade uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Det är två promille. Och egentligen är det inte särskilt förvånande. Vi har språkkrav i vård och omsorg. Som arbetskraftsinvandrare ska man ha ett jobb innan man kommer till Sverige. Alla inser att det är väldigt få utanför Sverige och EU som uppfyller de krav på kunskaper i svenska som ställs.
SNS Konjunkturråd konstaterade i sin rapport om välfärdens personalförsörjning för några veckor sedan att ”Direkt arbetskraftsinvandring har däremot spelat en mer begränsad roll i välfärdssektorn sett till arbetskraftens totala sammansättning”. Eller som rapportförfattaren sade på presentationen:
– Peanuts.
Men det stämmer såklart att jättemånga utrikesfödda arbetar i vård och omsorg, men de har kommit hit på andra grunder än som arbetskraftsinvandrare. Vi har en stor andel utrikes födda i hela befolkningen och därmed också på arbetsmarknaden. Det är bra.
När det gäller tillgång till personal i välfärden är arbetskraftsinvandring och krav för arbetstillstånd ett villospår. Bristen på personal beror, som SNS konjunkturråd också konstaterade, på att det är ”för få som vill och kan arbeta till givna villkor”.
i välfärdssektorn.
Att arbetsgivaren vill pressa ned villkoren med låga krav på arbetskraftsinvandring från länder utanför EU kanske inte förvånar, men det debatten borde handla om är något annat. Välfärden behöver bättre villkor så att:
– fler vill arbeta i de viktiga välfärdsyrkena,
– fler stannar kvar, och
– att fler orkar och vill arbeta fram till pensionen.
Det börjar bli ganska akut. Kommunal konstaterade i rapporten Massarbetslöshet och kompetenskris i våras att det finns 42000 utbildade undersköterskor som inte arbetar i yrket.
(Antalet arbetskraftsinvandrare i yrket 2023 är räknat som alla nya och förlängda tillstånd under 2022 och 2023. Detta eftersom arbetstillstånd ges två år i taget. 2023 är valt för att det var innan lönekravet höjdes. Bilden från presentationen av SNS konjunkturråds rapport.)
För den som är intresserad av att veta mer finns en längre text jag skrivit om detta på LO-bloggen.