Skilj på upphandling och pengfinansiering – debattinlägg i Tidningen NU


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Tidningen NU hade för ett par veckor sedan en ledarkommentar till debatten om vinster i välfärden som jag tyckte saknade ett resonemang om skillnaden mellan upphandlad och pengfinansierad verksamhet. Idag publicerades mitt svar, som återges i sin helhet nedan då Tidningen NU ej utges på nätet.

Det är inte upphandlade verksamheter som är problemet

I ledaren i NU 43 skriver Jan Fröman om argumenten för att lägga undan debatten om vinst i välfärden och gör en bra redogörelse för varför. Problemet är att argumenten gäller endast för upphandlad verksamhet. Där är det helt riktigt så att det knappast kan bli några övervinster, så länge det sker en upphandling i fungerande konkurrens och att denna följs upp ordentligt. Det gäller oavsett om upphandlingen gäller drift av ett äldreboende eller bygget av detsamma. Viktigast är dock att Jan Fröman pekar på det faktum att vid offentlig upphandling finns det både ett avtal att följa upp och ansvariga politiker som medborgarna kan ställa till svars. Ledaren slutkläm lyder: “Att hålla beslutsfattarna, våra förtroendevalda, ansvariga för vård, skola och omsorg är betydligt viktigare än att kräva att Carema ska gå med förlust.“ Exakt så är det, och här ligger kärnfrågan i den nu pågående debatten om vinster:

Allt mer av gemensamt finansierad verksamhet inom vård skola och omsorg drivs i privat regi utan upphandling. Det innebär att medborgaren inte längre företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. Politiken har abdikerat.

När det gäller friskolor sker alltså ingen offentlig upphandling, utan i praktiken gäller (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som etablerar sig i en kommun får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Detsamma gäller verksamheter inom den så kallade lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) även om möjligheterna att ställa avtalade krav är bättre.

I en upphandlad verksamhet skulle den skola som tänkt sig ha mindre personal också ha lagt ett lägre bud för att vinna upphandlingen, men med det nuvarande systemet får alla skolor samma peng, oavsett personaltäthet. Det här inbjuder till osunda uttag av skattemedel och bristande kvalitetsuppföljning. Att det finns konkreta problem visar inte minst Lärarnas Riksförbunds granskning från i januari i år. Fem friskolekoncerner med en sammanlagd omsättning av 2,2 miljarder hade under 2010 en genomsnittlig rörelsemarginal om 8 %. Hela denna marginal delades inte ut till ägarna, men av boksluten framgår att de fem friskolekoncernerna innan resultatet räknades fram tillsammans hade betalat 125 miljoner kronor, eller över 5 procent av omsättningen, i koncernbidrag till sina ägare. Sammanlagt har alltså mer än 13 procent av omsättningen gått till annat än skolverksamhet.

Jag menar att vi måste kunna se väljarna i ögonen och säga att det inte blev som vi hade tänkt. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att handla upp skolor så att vi samtidigt kan få valfrihet, konkurrens, effektiv användning av skattemedel och möjlighet att ställa politiker till ansvar. Det innebär att systemet för ersättning till friskolor måste göras om och på samma sätt måste LOV omprövas.

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna

 

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.