Lucka 23 i Skolmarknadskritiska julkalendern.
I våras konstaterade utredningen SOU 2020:28 En mer likvärdig skola att kommunerna har ett större ansvar än fristående skolor och förslog därför sänkt ersättning till friskolorna. Friskolorna har protesterat högljutt mot detta ,en ibland också använt ett sorts omvänt argument. De medger att kommunerna har ett större ansvar, vilket alltså skulle motivera att deras egen ersättning sänks, men de hävdar nu istället att kommunala skolor redan har högre ersättning. Så här lät det till exempel i SVT:s Aktuellt i november:
Det är korrekt att de har ett större ansvar, men de är redan kompenserade för det. En elev i en kommunal skola har en skolpeng som är 10000 kronor högre än en elev i en friskola.
Academedias Paula Hammerskog i Aktuellt 2020-11-30.
Det här är skickligt framfört. Låt oss se vad Paula Hammerskog egentligen påstår. Hon säger ju tre saker:
- Kommunala skolor har ett större ansvar. Sant.
- Kommunala skolor är kompenserade för sitt större ansvar. Falskt!
- Kommunala skolor har 10.000 kronor högre skolpeng än fristående. Sant.
Hur kan det här hänga ihop?
Vi tar det enkla först. Utredningen SOU 2020:28 redovisar ingående varför det kostar att vara den aktör som ytterst har ett ansvar att tillhandahålla skola för alla och dessutom göra det nära hemmet. Friskolor har inget sådant ansvar. Det är faktiskt bra att Hammerskog tydligt talar om att kommunala skolor har ett större ansvar. Långt ifrån alla aktörer på friskolesidan medger det.
Utredningen motiverar sitt förslag till varför friskolorna ska ha lägre ersättning med ”de merkostnader som hemkommunen har till följd av sitt ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”. Friskolan behöver inte starta i stadsdelen där det behövs skola men är svårt att få fulla klasser. Det måste kommunen göra. Friskolan kan säga nej till ytterligare elever när de har optimal lönsamhet, medan den kommunala skolan blir tvungen att ge plats åt alla och därmed ha färre elever per klass. Det är dyrare att bedriva undervisning med 26 elever än med 30. Därmed blir också kommunens kostnad högre.
Ofta kallas detta för kommunens utbudsansvar.
Då återstår de två andra påståendena från Paula Hammerskog, dvs att kommunala skolor redan kompenseras för detta ansvar och att de har en 10.000 kronor högre skolpeng. Det Paula Hammerskog gör är att hon blandar samman kostnader för utbudsansvaret med kommuners skyldighet att fördela resurser efter socioekonomiska kriterier.
Såhär. Skolpengen ska viktas för att kompensera för elevernas bakgrund. Det gör att det skiljer mycket i skolpeng också mellan kommunala skolor med olika förutsättningar. Här är ett exempel från en större svensk stad:
Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Bakom Lucka 19 kan du läsa vad pengarna egentligen räcker till. Spoiler: Inte alla tre sakerna.
Skillnaden i skolpeng mellan olika skolor kan alltså ofta vara stor. Om friskolor hade lika stor spridning vad gäller elevernas bakgrund som kommunala skolor skulle de såklart få lika stor skolpeng i genomsnitt. Problemet är att de har ett radikalt annorlunda elevunderlag. Mer om det bakom Lucka 1, där följande diagram från Lärarförbundets Johan Ernestam förklaras lite mer utförligt.
Om friskolor skulle vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå skulle vi se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Så är det inte. Inte alls. I de två högsta decilerna är hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel. Därmed får friskolor helt naturligt en mindre andel av den socioekonomiska kompensationen. Denna har inget med utbudsansvaret att göra.
Reglerna för hur skolpengen ska beräknas är tydliga. Enklast är att titta på den högre lokalkostnad som blir följden av att inte kunna ha fulla klasser. ”Ersättningen ska motsvara den genomsnittliga lokalkostnaden per elev i kommunen”. Det finns inget utrymme här för att kompensera den kommun som måste tillhandahålla skola på platser som friskolorna inte ser lönsamhet i. Och då ska vi komma ihåg att den stora kostnaden handlar om personal. Även där är regelverket glasklart. I Skolförordningens kapitel 14 anges hur bidraget till enskilda skolhuvudmän (skolpengen) ska räknas ut. Där medges inga avdrag för utbudsansvar.
När friskolekoncernerna nu hävdar att kommunerna redan kompenseras för utbudsansvaret har de alltså fel. Kommunerna kompenseras för att deras elever i genomsnitt har föräldrar med kortare utbildning än friskolornas elever. Kommunerna kompenseras inte för det utbudsansvar som bevisligen kostar pengar. Alltså ansvaret att ”dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”.
Slutligen. Det finns ett fel till i Paula Hammerskogs resonemang. När hon säger att ”En elev i en kommunal skola har en skolpeng…” antyder hon att det är elevens peng. Så fungerar inte vårt system. Skolpengen fördelas till skolor efter antalet elever. Det är sedan upp till skolan hur skolpengen används. En skola kan välja att använda delar av pengarna som kommer med högstadieelever till att göra tidiga satsningar i lägre årskurser, en annan kan fördela om pengarna till särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av stöd. Se upp med resonemanget om att det är elevens egen peng. Det leder bort från en gemensamt finansierad skola.