Lucka 21 i Skolmarknadskritiska julkalendern.
De som försvarar dagens marknadsstyrda skolsystem, använder allt oftare ett argument som går ut på att friskolorna infördes för att få bort en stor mängd avgiftsfinansierade skolor. Trots att det är lätt att kontrollera sanningshalten är det ett argument som dyker upp både i debattartiklar och i sociala medier. Om vi inte tillät friskolorna att verka lika oreglerat som idag skulle vi återfå en stor mängd avgiftsfinansierade skolor, heter det. Ibland framställs det nästan som om stopp för avgiftsfinansierade skolor var reformens huvudsyfte. Så här skrev till exempel Carl Bildt på twitter i februari:
I dag har alla tillträde till alla skolor på lika villkor. Så var det inte före 1992. Då fanns det privatskolor bara för dem som hade råd att betala.
Carl Bildt på twitter 2020-02-03.
Låt oss börja hur med att titta på hur stort problemet med avgiftsfinansierade skolor var. Det här finns utrett i SOU 1992:38. Av sammanställningen där framgår att det samtidigt med friskolereformen fanns 77 godkända friskolor med totalt 8300 elever. Det motsvarande då 0,9 procent av det totala elevantalet i skolan. Avgifterna i dessa varierade enligt utredningen stort. 28 procent av friskolorna tog inte ut någon avgift alls medan några tog ut höga avgifter. Profilen på skolorna varierade också. Flera av dem var gamla, och vad man väl kallar anrika, men utredningen visar att tillväxten låg i något helt annat. 17 nya skolor hade godkänts under perioden 1990-92. Samtliga dessa var Waldorf- Montessori- eller konfessionella skolor.
Utredningens sammanställning visar alltså att det var de pedagogiska alternativen som dominerade snarare än särskilda privatskolor ”för rika”.
Av de totalt 77 skolorna var nära hälften, 37 st, Waldorf- eller Montessori-skolor, 3 var minoritetsskolor, 25 var konfessionella och 6 var internationella. I kategorin Övriga skolor återfinns de traditionella privatskolorna som argumentet om avgifter försöker leda tanken till. Utredningen konstaterade att det var de 6 internationella och de 6 skolorna i kategorin Övriga som finansierade verksamheten med höga avgifter. Avgifter förekom också i de övriga kategorierna, men då lägre. Över 20 av skolorna var alltså helt avgiftsfria.
Fenomenet med de höga avgifterna var också ett fenomen koncentrerat till Stockholm, Göteborg och Malmö. ASEA-direktörernas barn gick i samma skolor som oss andra i Västerås.
Så. Fanns det avgiftsbelagda skolor för rika? Ja. Men det var ett marginellt fenomen och inte något som låg bakom friskolereformen. Den motiverades av helt andra saker. I propositionen som Carl Bildt och Beatrice Ask lade fram, proposition 1992/92:95, var det vitalisering, nya pedagogiska alternativ, stimulerande tävlan, ökat föräldraengagemang och kostnadseffektivitet som stod i fokus:
Flertalet av de fristående skolor som finns i dag har startats för att de arbetar med en viss pedagogik eller har en konfessionell inriktning. Den nu förestående reformen kommer med stor säkerhet att öka antalet skolor med sådana inriktningar. Men jag hyser också en förhoppning att reformen skall starta en utveckling även av fristående skolor med andra profiler. Det kan handla om föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap.
Utbildningsminister Beatrice Ask i proposition 1991/92:95.
Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet. En ökad mångfald på skolans område gör också att flera intresseinriktningar kan tillgodoses. Skolan kommer att utvecklas längs skilda linjer, vilket sammantaget ger en större utvecklingsmässig bredd såväl i olika ämnen som beträffande pedagogiska metoder.
Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare arbetsmetoder kan prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.
Det stämmer alltså inte att reformen i någon större utsträckning motiverades av problem med elevavgifter. Det stämmer inte heller att avgifterna stoppades av Bildt och Ask. Avgifter var fortsatt tillåtna, även om de skulle vara ”skäliga”. Det var först på Carl Thams tid som socialdemokratisk utbildningsminister som möjligheten att ta ut avgifter togs bort. Då i kombination med det olycksaliga beslutet att höja friskolornas ersättning.
Hur viktiga var då avgifterna för de fristående skolorna som fanns före reformen? Även det finns angivet i SOU 1992:38. Där står på sid 16:
De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.
Citat ur SOU 1992:38.
Propositionen och utredningen från tiden för friskolereformen visar alltså både att fenomenet med avgiftsfinansierade skolor var marginellt, och att även dessa skolor skulle klara sig bra med mellan 75 och 85 procent av den genomsnittliga elevkostnaden i de kommunala skolorna, även utan avgifter. Detta bör de som nu vilseleder och försöker hävda att sänkt ersättning för fristående skolor måste leda till elevavgifter påminnas om.