I slutet av november går remisstiden ut för utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28). Ett av de viktigaste förslagen är att sänka ersättningen till de fristående skolorna eftersom de inte har samma uppdrag och ansvar som de kommunala. Om detta råder det allt bredare enighet. Kommunala skolor har ett ansvar för alla elever. Fristående skolor kan etablera sig där det är lönsamt. Flera liberala ledarsidor, både Expressen och DN, har anslutit sig och påmint om att friskolorna ursprungligen fick 85 procent av ersättningen. På bordet ligger för första gången förslag som inte bara skulle förbättra likvärdigheten, utan som också har stöd djupt in i borgerligheten. Jag skriver i Aftonbladet Kultur om hur Friskolornas Riksförbund genom att skriva om historien försöker stoppa förslaget. Ordförande där är tidigare utbildningsministern Lars Leijonborg.
Nedan går jag lite igenom om några av de sakfel och vilseledande beskrivningar som det PM Friskolornas Riksförbund producerat innehåller. Lite noggrannare än vad som fick plats i Aftonbladet. Jag har angett vilka citat som är från Friskolornas Riksförbunds PM respektive offentliga dokument från reformerna på nittio-talet.
I Friskolornas Riksförbunds PM finns ett avsnittet med rubriken ”Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen” Det är grovt missvisande, rent av felaktigt. I texten som Friskolornas Riksförbund skickat ut står det bland annat:
”Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. ”
Citat ur PM från Friskolornas Riksförbund.
För det första så stämmer inte detta alls överens med vad som faktiskt står i SOU 1992:38. Där står i stället (sid 16):
De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.
Citat ur SOU 1992:38.
När det gäller avgifterna drar utredningen följande slutsats (sid 17):
Elevavgifter kommer i framtiden endast att behöva tas ut i mycket begränsad utsträckning. Dock bör möjligheten till avgiftsuttag hållas öppen för att de fristående skolorna skall kunna täcka nödvändiga kostnader, vilka inte finansierats via offentliga bidrag.
Citat ur SOU 1992:38.
Som exempel på kostnader som skulle kunna täckas med avgift är profilkostnader eller uppstartskostnader. När utredningen redovisar sina förslag står det (sid 19):
Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utredningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnittsnittskostnad per elev.
Citat ur SOU 1992:38.
För det andra så stämmer det inte heller att det var denna SOU som definierade friskolereformen. Det dokument och beslut som definierade vårt skolsystem med valfrihet och fristående skolor var Carl Bildts och Beatrice Asks mycket välkända proposition 1991/92:95 Om valfrihet och fristående skolor.
För det tredje angav proposition 1991/92:95 tydliga skäl till varför fristående skolor skulle ha lägre ersättning. Möjligen är det därför den helt utelämnats i Friskolornas Riksförbunds historieskrivning? För tydlighets skull citerar jag nedan ett längre avsnitt ur den proposition som lades fram till riksdagen av Carl Bildt och Beatrice Ask (sid 15):
Kommunen har – till skillnad från en fristående skola – ett övergripande ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga om skyldigheten att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är hemmahörande i kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En kommun kan heller inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt. Skyldigheten att ta emot alla barn innebär också att kommunen måste ta emot barn som är resurskrävande, t.ex. barn med handikapp för vilka extra resurser kan behöva sättas in i form av lärartimmar, assistans och läromedel. Vidare måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller vill gå i en fristående skola som de börjat i.
Citat ur proposition 1991/92:95.
Flera av skälen som den statliga utredningen nu anger för lägre ersättning till friskolor var alltså kända redan av Carl Bildt och Beatrice Ask. I propositionen föreslogs att friskolor skulle få 85 procent av den kommunala ersättningen:
Ett avdrag från genomsnittskostnaden bör därför kunna göras vid tilldelningen av medel. Avdraget bör få uppgå till högst 15 procent av den framräknade genomsnittskostnaden.
Citat ur proposition 1991/92:95.
För det fjärde står följande om avgifterna i samma proposition, och nu är det Beatrice Ask som själv talar genom texten, (sid 16):
Min strävan är att i minsta möjliga utsträckning styra de fristående skolornas verksamhet. Samtidigt finns det dock starka skäl att göra klart att dessa, då de uppbär allmänna bidrag i likhet med det offentliga skolväsendet, inte får verka ekonomiskt och socialt segregerande.
Citat ur proposition 1991/92:95.
Detta innebär att sådana fristående skolor inte skall ta ut avgifter för tjänster som motsvarar dem som erbjuds i det offentliga skolväsendet. Även de avgifter som därutöver kan bli aktuella i fristående skolor måste vara skäliga. Det innebär bl.a. att avgifter inte får uppgå till en nivå som i praktiken stänger ute elever från dessa fristående skolor.
Att, som Friskolornas Riksförbund nu gör, påstå att tanken var att ”elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden” är alltså inte sant.
För det femte skriver Friskolornas Riksförbund om sänkningen av ersättningsnivån från 85 till 75 procent att det handlade om en ”politisk syn på friskolorna”. Som jag visat ovan var det i själva verket en slutsats i och ett förslag från SOU 1992:38.
Att Friskolornas Riksförbund har skäl att skydda sina medlemmars ekonomiska intressen är såklart ingen överraskning. Det ger dem dock inte rätt att försöka skriva om historien för att motivera ekonomiska fördelar till sig själva. Att en stark och faktiskt helt skattefinansierad organisation nu ägnar sig åt detta för att påverka remissinstanser och beslutsfattare är inte bara allvarligt. Det är ovärdigt. Och, som jag avslutade texten i Aftonbladet: Att Lars Leijonborg, som varit central i svensk utbildningspolitik i över trettio år, lånar sitt namn till detta borde leda till en större diskussion.