I helgen var det demonstration för att bevara Internationella Biblioteket i Stockholm. Jag var inte där. Jag borde ha varit där. Biblioteken är hårt ansatta av besparingar i hela landet. Ofta i små steg, ni vet sådana där som först leder till samma öppettider men färre personal, vilket i sin tur blir sämre upplevd service och färre besök vilket i sin tur motiverar sämre öppettider och mer besparingar. Den nedåtgående spiralen är igång. Kommunen där jag bor är inget undantag.
Mest uppmärksammat har Internationella biblioteket i Stockholm blivit. I beslutsunderlaget står ”Av Internationella Bibliotekets totala mediebestånd på drygt 200 000 exemplar har ca 30 % ej varit utlånade under de senaste fem åren.”.
Det anges som ett av skälen för att säga upp hyreskontraktet och skingra verksamheten. Men är det mycket eller lite? Det står inte. Det finns inga jämförelser. Själv har jag ingen aning, men jag har svårt för en samtid där värdet på en boksamling mäts på detta sätt. Böcker betraktas som nån sorts hyrcyklar ett företag behöver ha tillräcklig uthyrningsgrad på. Biblioteket värderas allt mindre som samhällsinstitution och allt mer i termer av antal besök och lån. Vad är en mångårigt uppbyggt boksamling med tillhörande kompetens värd? Går det att mäta i nyckeltal som utlåningsgrad?
Själv har jag dåligt samvete. Det är alltför länge sedan jag lånade något på ett bibliotek. Det har funnit perioder i livet då jag lånat mycket, perioder då jag läst tidskrifter eller bara suttit på bibliotek och perioder då jag inte haft mycket bibliotekskontakt alls. Men jag har alltid varit säker på att biblioteket finns där. För mig och andra. Nu är jag inte lika säker. Att 30 procent av en boksamling inte efterfrågats för lån under de senaste fem åren nu har blivit ett skäl till att förskingra samlingen oroar. Viktiga gemensamt finansierade och uppbyggda kulturinstitutioner styrs av personer som vill privatisera och öppna för mer kommers.
Jag är inte alls förtjust i den nya marknadslogik som verkar tränga sig in på biblioteksområdet, men jag drar slutsatsen att mina egna boklån och biblioteksbesök måste bli fler. Och att de lokala politiker jag röstat på behöver få höra oftare vad jag tycker om just bibliotek. En trepunktsplan för vem som helst som vill rädda eller till och med utveckla biblioteken kan kanske se ut så här:
- Besök!
- Låna!
- Prata med dina lokala folkvalda.