I anslutning till den statliga utredning om primärvård som presenterades igår diskuteras frågan om listningstak i primärvården, alltså möjligheten för en vårdcentral att sätta ett tak för antal listade, antingen på vårdcentralen eller per läkare. Jag förstår såklart behovet utifrån ett arbetsmiljöperspektiv. Det är på många sätt lika rimligt att ha ett tak för antal patienter per läkare som för antal barn per förskolegrupp. Båda handlar om personalens arbetssituation.
Att införa listningstak i dagens ännu underdimensionerade primärvård vore dock riskfyllt. Alla kommer inte att kunna ha listningstak utan några måste stå för utbudsansvaret. När alla privata har fullt kommer patienter att vara tvungna att listas hos offentliga.
Vi får alltså samma situation som i skolan. Privata vårdgivare kan optimera verksamheten och de offentliga får stå med ansvaret för de som inte får plats där. Konsekvensen blir sämre ekonomi och arbetsvillkor hos offentligt drivna vårdcentraler.
Precis som i skolan riskerar vi att få en tydligare skiktning av olika patientgrupper genom hur privata vårdcentraler kan välja att etablera sig i gynnsamma lägen. ”Perfekt läge för välutbildade pendlare, smack vid resecentrum”, som en vårdföretagare uttryckte det en gång.
Så länge det bara är det allmänna som har ansvar för att säkra vård till alla medborgare, också äldre, multisjuka och boende i glesbefolkade områden blir det också offentliga vårdcentraler som kommer att vara tvungna att etablera sig där dessa grupper finns.
Jag tycker alltså att parallellerna till skolan är tydliga. Fristående skolor har motsvarigheten till listningstak, det allmänna har utbudsansvaret och ersätts inte för detta. Erfarenheterna av detta förskräcker. Jag vill inte ha samma situation i primärvården.
Innan listningstak införs måste det först till en reglering av utbudsansvaret, ersättningsmodeller som tar hänsyn till utbudsansvaret och en utbyggd kapacitet primärvården.
Återigen. Jag förstår behovet ur ett arbetsmiljöperspektiv och hoppas vi kan nå till ett läge där listningstak kan införas. När Vårdföretagarna skriver att de har fått gehör för ”möjligheterna för väldigt populära vårdgivare att sätta listningstak” finns anledning till oro.
Problemet är kombinationen av etableringsfrihet och avsaknad av utbudsansvar. Om landstingen istället för LOV kunde handla upp vårdcentraler enl LOU med en specifikation på formen ”Primärvård för 8500 listade på adressen X” vore listningstak konsekvent. Där är vi inte idag.
Risken med listningstak är ojämnare balans mellan privata offentliga vårdgivare. Det kommer ta tid för det offentliga att komma ikapp och satsningar som gör den offentliga primärvården dyrare ska också privata ha del av. Utbyggnad bör därför ske först.
Slutligen. En annan parallell till listningstak i skola förskola vore max antal barn per klass eller reglerad lärartäthet. I skola och förskola slåss privata utförare med näbbar och klor mot sådana regler. I vården är de privata drivande. Varför? Det beror på hur vi styr.
I såväl skola och förskola som i primärvård finns en ersättning per barn/patient. Skillnaden är att regelverket för primärvård är fullt av sanktioner som gör det olönsamt och svårt att ha får många patienter per personal. I skola/förskola är låg lärartäthet tvärtom lönsamt.
Jag hoppas att idén om listningstak lever kvar och att det så småningom kan införas på ett väl genomtänkt sätt i en utbyggd primärvård med regler och ersättningssystem som tar hänsyn till ansvar för både tillgänglighet och utbud.
Tack ni som läste hit!