Om politik, pengar och lojaliteter

Ska den som är vald att representera mig i EU-parlamentet påverkas av ekonomiska intressen utanför politiken? Jag ser nu vänner från politiken argumentera för att välbetalda styrelseuppdrag vid sidan om tunga politiska uppdrag inte skulle vara ett problem. Jag håller inte alls med.

Styrelseledamöter i aktiebolag har en långtgående lojalitetsplikt med bolaget och bolagets vinstsyfte. Självklart ligger det i ett exportberoende företags intresse att ha insyn i eller ibland till och med försöka påverka hur regler som bestäms i riksdagen och i EU kan komma att se ut. Sjävklart spelar utformningen av sådant som utstationeringsdirektiv och fri rörlighet för arbetskraft roll för lönsamheten i bolag som använder personal från andra länder. Självklart spelar regler för hälso- och sjukvård på Europa-nivå roll för bolag i medicintekniksektorn. Det är bara några exempel där jag inte vill att min ledamot och lagstiftare ska ha andra lojaliteter än till sina väljare. Agerar ledmoten som förtroendevald eller som bolagets förlängda arm in i viktiga beslutande församlingar?

Jag vill inte behöva ställa frågan.

Därutöver har vi frågan om att praktiskt sköta uppdraget. Hög arbetskapacitet hjälper inte om det är styrelsemöte samtidigt med en viktig omröstning eller förhandling i parlamentet. Vi är förvisso många som är vana vid att sköta uppdrag på kvällar och helger, men tro mig, styrelseuppdrag med årsarvoden i paritet med eller över sjuksköterskelöner funkar inte så. Att både riksdagsledamöter och EU-parlamentariker är frånvarande ibland är naturligt, men hur ofta kan de vara det? De aktuella bolagen, Elekta och Beijer Alma, har enligt respektive bolagsordning årligen minst sju (7) styrelsemöten vardera. Och är det verkligen OK att vara frånvarande från ett förtroendeuppdrag på heltid för att tjäna pengar på annat? När det sker har ledamoten sagt mig som väljare att idag var sidouppdraget viktigare än min röst. Med tanke på hur många som jag sett uppröras över SD:s frånvaro i beslutande församlingar är jag förvånad att se så många ta så lätt på detta.

Ett argument för höga arvoden i heltidsplitik (t.ex. riksdag och EU-parlament) är att minska risken för att politiker skaffar sig dubbla lojaliteter genom sidoinkomster, helt enkelt att minska risken för att politiker ska kunna påverkas av pengar utifrån. Det argumentet faller om det blir vanligt med den här typen av uppdrag med arvode på samma nivå som förtroendeuppdraget ger.

Med det sagt. Jag tycker också att Cecilia Wikström är en av de mest framstående svenska EU-parlamentarikerna. Det är såklart därför hon är attraktiv i näringslivet. Så här skrev Elekta när hon valdes in där:

”Cecilia Wikström har bred erfarenhet och kunskap om internationella och i synnerhet europeiska närings- och samhällsfrågor. Hon är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet där hon bland annat är ordförande i Europaparlamentets utskottsordförandekonferens. ”

Ur Elektas pressmeddelande 2018-06-12

Vem tror att ett bolag skulle valt in en parlamentsledamot utan inflytande i styrelsen?

De som nu försvarar Cecilia Wikströms sidouppdrag och sidoinkomster har dock rätt i en sak. Saken har varit känd länge och frågan borde ha hanterats långt tidigare. Hennes röst, driv och kunnande behövs i EU-parlamentet. Då får inte osäkerheten om lojaliteter kvarstå. I alla fall inte för mig. Det handlar inte om vare sig parti eller person. Jag är orolig för att pengar och särintressen på sikt kan skada tilltron till demokratin. I en partiledarstrid way back var jag team Leijonborg. Jag minns besvikelsen när han långt senare tog uppdrag som ordförande i den viktiga Friskolekommitteén samtidigt som han var konsult på ett lobbyistföretag. Inga av oss medborgare fick reda på vad lobbyistföretaget hade för kunder. Det solkade ner en viktig statlig kommitté och jag kritiserade det då. Det var 2013. Jag kritiserade också S i Uppsala som lät landstingsrådet Bertil Kinnunen sitta kvar flera månader efter att han 2018 skrivit på för ett av landets största lobbyistföretag med inriktning mot landsting.

Min kritik gäller såklart också de nu aktuella fallen. Den som utreder stöd till bioenergiföretag ska inte ha egna ekonomiska intressen i bioenergiföretag. Den som utreder något för skattebetalarnas räkning överhuvudtaget ska inte ha kopplingar till lobbyistbranschen. Medborgarna har rätt att veta vilka lojaliteter en utredare har. Det gällde Leijonborg då och det gäller Wetterstrand nu.

Politik är så viktigt att jag tror det är farligt att riskera förtroendevaldas förtroende och integritet.