Buss-strejken och frågan om vad som händer om de fasta anställningarna försvinner?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Möjligen är det nära ett etikettsbrott att utifrån komma och tycka något om en pågående konflikt, men efter att ha funderat en stund insåg jag konsekvenserna på arbetsmarknaden och samhället i stort. Jag skrev en text om konsekvenserna för samhället, mycket utifrån mina erfarenheter av kommunpolitik, i helgen. Den finns nu att läsa på SvD Brännpunkt.

Jag tycker att frågan är för stor för att hanteras bara av arbetsmarknadens parter. Det handlar till att börja med om det politiska ansvaret för villkoren i olika upphandlingar, alltså om att det i grunden är ett politisk beslut (eller icke-beslut) som ligger till grund för att frågan ens är aktuell. Det handlar dessutom om vad som händer om samma tolkning av anställningsavtal i samband med verksamhetsöverlåtelser sprider sig till privat näringsliv. Där finns inga politiker som kan besluta om villkoren utan det enda medel som då står till buds är lagstiftning.

Det förvånar mig därför att frågan hittills har diskuterats så isolerat i den nu aktuella konflikten. Carl Johan von Seth har i DN  varit inne på samma linje som jag, men jag tycker att det saknas politiska röster om sakfrågan: Ska en fast anställning räknas även om en ny ägare tar över en verksamhet eller inte?

PS. Det skulle gå att fördjupa detta med hänvisningar till olika LAS-paragrafer, men jag är inte arbetsrättsjurist så jag tar risken att hålla mig lite mer generell. Grundprincipen tycker jag är klar. En upphandling kan skrivas för så att den kräver att anställningsavtalen ska följa med, eller inte. Detta är det politiska beslutet. DS


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.