Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Jag hade förmånen att besöka Tierps vårdcentral idag. Ett mycket lärorikt besök där vi bland mycket annat diskuterade för och nackdelar med olika ersättningssystem. Hur det till exempel är stor skillnad mellan en vårdcentral i ett ”sommargäst-tätt” område och en som ligger där befolkningen snarast minskar på sommaren. Eftersom vårdcentralen har en fast ersättning per patient och en rörlig per besök spelar det faktiskt roll varifrån patienterna på besök kommer.
Jag har tidigare skrivit om hur olika ersättningssystemen ser ut i olika landsting. Det är alltid en avvägning där den mest ”precisa” och ”rättvisa” modellen alltid kräver för mycket byråkrati. Själv är jag skeptisk till modeller som bygger på att vårdcentralerna ska dokumentera en mängd diagnoser oavsett vad patienten sökt hjälp för. Enkelt uttryckt tror jag det är effektivare med en schablon per patient, gärna viktad enligt något vedertaget index som anger en statistisk vårdtyngd (CNI eller Care Need Index), och sedan ersättning per besök. Då kan vården fokusera på besöket och den vård som krävs. Inget arbete för att justera ersättningar tillkommer efter besöket. Det blir fallet om man ska hålla en lista med diagnoser uppdaterad för varje individuell patient. Idag tillämpar vi en modell som baseras på ålder och där kommunerna utanför Uppsala kompenseras med en något högre ersättning rakt över. Utmaningen ligger i att skapa en styrmodell som utan att generera onödig byråkrati fungerar både i den stora staden och den mindre tätorten. En modell som tar hänsyn till att det är större utmaning att ge god vård till en patient som inte kan språket än till en som kan läsa sina instruktioner själv.
TV4 Nyheterna hade i helgen ett inslag som kritiserade just ersättningsmodeller som baseras på individuella diagnoser. Det visar sig att de är väl spridda över hela landet. Här i Uppsala tillämpar vi dock en enklare modell och det gläder mig att även moderaterna via landstingsrådet Erik Weiman snabbt var ute och påtalade att vår modell är bättre.
Ingen risk för diagnos-inflation i primärvården här alltså. Bra. Däremot tillämpar vi en modell baserad på diagnoser (DRG) på våra sjukhus. Det blir intressant att se om vi kan förenkla hanteringen där också. Det finns tecken som tyder på att en del av den administration vi belastar vårdpersonalen med kommer från alltför detaljerade styrmodeller. Att minska sådant är en viktig del i vårt arbete för att ”lämna tillbaka vårdpersonalen till patienterna”.
Om vi ska vara rättvisa bör det nog sägas att hur stor del av ersättningen som baseras på diagnoser varierar mellan olika landsting. Det redovisade inte TV4. Självklart spelar det roll för risken för överdiagnosticering. Min uppfattning om att undvika ”pappersarbete” efter läkarbesöket så långt det går kvarstår dock. I alla fall sådant som bara beror på styrmodellen.