I helgen hade Enköpingsposten en artikel om en ny insamling av matvaror till behövande. Det är församlingen i Fjärdhundra som tagit initiativet och de hoppas att fler följer, att det ”ska ge ringar på vattnet” och sprida sig.
Missförstå mig rätt. Det är såklart jättebra att människor vill hjälpa, att kyrkan organiserar och att det som kallas Matbryggan i Enköping varje vecka hjälper många Enköpingsbor. Jag högaktar verkligen alla som hjälper till. Ändå är det här ett misslyckande för oss som samhälle.
Att kyrkan och andra frivilligorganisationer behöver samla in mat till behövande betyder i klartext att vi har problem med fattigdom i Enköping. Statistiken talar tyvärr också ett tydligt språk.
I Enköping finns över 2200 barn som lever i familjer med det som myndigheterna kallar låg ekonomisk standard. Hushåll med låg ekonomisk standard är inte nödvändigtvis fattiga, men är i riskzonen för fattigdom. Skillnaderna är dock stora. Bland barn i Enköping som är födda i Sverige handlar det om 15 procent av barnen. Bland barn som är födda utomland är siffran 55 procent. I båda fallen ligger Enköping något över genomsnittet i landet.
Orsaken är förstås att föräldrarna har för låga inkomster. Den långsiktiga lösningen på det är inte välgörenhet utan utbildning, praktikplatser och andra åtgärder som kan hjälpa människor till ett jobb som ger en lön det går att leva på.
Att hoppas på fler välgörenhetsinsatser är jag rädd normaliserar fattigdomen och tar bort fokus från insatser från politik, stat, region och kommun. Det är när välgörenheten behövs som vi måste inse att vi behöver jobba hårdare för att få bort fattigdomen. Barn ska inte behöva växa upp i familjer som är beroende av matkassar som lämnas ut till behövande.
Jag tror helt inte på ett samhälle byggt på välgörenhet. Vi borde kunna bättre.