I april var jag på Katalin i Uppsala och såg Bernard Butler, fortfarande antagligen mest känd för att han var med i Suede när de slog igenom. Supertrevlig lyx att få se i en liten lokal. Butler avslutade kvällen med att tacka publiken, men inte på det vanliga sättet. Han tackade oss för att vi lagt en fredagskväll på att, som han sade, ”komma till ett sånt här ställe”. Och sen resonerade han lite om de jättestora konserterna, de som ”era barn vill att ni tar med dem på”. Inget fel på i dem i sig, mer än att man kommer långt ifrån och att hela utflykten kan kosta en halv månadslön för en familj. Det stora problemet var effekterna på musiklivet och kulturen.
– Varje gång ni går på en megakonsert dör ett ställe som det här, sade han, och gjorde en gest runt i det gamla godsmagasinet.
I DN i måndags läste jag att festivaler och arenakonserter nu står för ungefär hälften av den totala biljettförsäljningen till konserter. För tio år sedan var det en fjärdedel. Det är som Butler säger. De små spelställena trycks tillbaka. Pengarna som flyttats till jätte-evenemang hade räckt till många Katalin, Twang, Bistro Hijazz, Tre Backar, Fasching och Glenn Miller Café.
Och alldeles oavsett vad man tycker om kanon, vad som ska vara med och vem som ska bestämma: Med färre möjligheter att utföra och uppleva också kultur som inte redan är känd blir det skralt med material till en ny kanon om femtio år. Som DN:s skribent konstaterade: Utvecklingen är konstnärligt dränerande.
Leta förresten rätt på Butler, Blake & Grant där du lyssnar på musik. Låt dig inte avskräckas av att namnet på plattan från i våras låter som en revisionsbyrå. Och kolla om det inte finns något som verkar kul eller intressant att se på något mindre ställe i närheten när hösten närmar sig.