Förra lördagen försvarade jag begreppet ”vanligt folk” i en debatt. I fredags kom första plattan på över tjugo år med bandet som en gång gjorde sig odödliga med en låt som hette just så. Pulp. Ny musik, men inte första livstecknet. Textförfattaren Jarvis Cocker släppte något år efter Brexit-omröstningen den lilla skriften Good Pop, Bad Pop. Orimligt nog finns den översatt till svenska (ingen kan ha tjänat pengar på det här, men tack Bokförlaget Atlas!).
Brexit-besvikelsen ligger tung mellan raderna i den lilla pamfletten. Bra pop är i Common People-sångarens resonemang *populär* och får ta tid att slå igenom. Dålig pop är *populistisk* och slår genast. Hans exempel är den brittiska topplistan. Skivköparna kunde länge genom en sorts gräsrotsdemokrati få upp tämligen udda låtar i topp. Det kunde ta lite tid, men när en låt spred sig kunde de många vinna över marknadsföring och kommersialism. I alla fall ibland. Förtrollningen bröts när skivbolagen började dumpa priset på nya singlar första veckan. Plötsligt behövdes inte längre tid för att få upp en låt i topp. En sång behövde inte lägre flera veckor för att sätta sig bland gräsrötterna och börja klättra på listan. Istället för bra pop som tilläts ta tid och kunde hänga kvar länge på listan blev det dålig populism som med hjälp av en enkel lösning – dumpat pris – dominerade listorna, men nu korta perioder i taget.
Jag tyckte det var en bra bild. Verklig förändring tar tid, men förändringen måste också lova något innehåll och kunna förklaras så att den blir *populär*. Till skillnad från *populismen* som med enkla lösningar lovar snabb förändring.
Och nya plattan? Jag tycker det är bra pop! Det är svårt. Det tar tid. Det kan vara vackert. Man får tycka att det är läskigt. Och man får se till att det handlar om att mogna, inte bara om att åldras.