Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Det har blivit dags för en precisering. Egentligen kunde beteckningen ”liberal” räcka, men i dagens svenska politiska landskap tycker jag inte att den gör det. Jag skulle önska en bred liberal rörelse och i en sådan kan det vara en poäng att precisera lite tydligare. Även i dagens svårt trängda folkparti tycker jag att det finns anledning att markera. Kanske är det alliansåren, kanske beror det på det politiska klimatet i stort, men allt fler folkpartister definierar sig som höger. Det gör inte jag. Jag är inte höger.
Läs gärna Mattias Svensson utmärkta sammanfattning i Timbros Smedjan från 2004. ”Varför dessutom uppträda under en beteckning som aldrig använts för att kategorisera liberala idéer, som genom historien alltid betecknat liberalismens motståndare och ofta dess totala motsats? ”
Jag kallar mig nu vänsterliberal. Det är inte heller ett perfekt begrepp, men jag tycker att det är tydligare än det så odefinierbara socialliberal. Och det ger en bättre indikation på både sakpolitiska ställningstaganden och en allmän placering på höger-vänster-skalan, alldeles oavsett om man tycker att skalan i sig är relevant eller inte.
Som vänsterliberal är jag Pro market, men inte Pro business. En verklig marknad omfattar både säljare och köpare, både utbud och efterfrågan. Jag tycker att svensk höger alltför ofta fastnar i ett pro businessperspektiv, där företagens intresse alltid väger tyngst.
Ekonomen Magnus Henreksson resonerade bra om begreppen i Neo 2014.
Resonemanget om pro market passar på flera områden som till exempel arbetsmarknad där fackföreningar enligt mig har en självklar och viktig roll, i välfärden där det allmänna inte kan lämna kvalitetsansvaret till medborgarnas val och i bostadspolitiken där det högerliberala svaret idag enbart stavas åtgärder på utbudssidan.
En vänsterliberal syn på samhället innebär för mig också insikten om att friheten ser olika ut beroende på individuella förutsättningar. Möjligheterna till en bra utbildning får inte vara beroende av föräldrarnas engagemang. Tvärtom behöver det barn som inte har stöd hemifrån den bästa skolan. Det behövs en bostadspolitik inte bara för den som skulle kunna flytta till något dyrare om det byggdes utan också för den som faktiskt har svårt att ha råd att bo alls.
Samma sak gäller miljö, klimat och biologisk mångfald. Vi påverkas alla, men de som har det sämst ställt drabbas hårdast. Det krävs radikala åtgärder på miljöområdet, åtgärder som förstår och använder marknadsmekanismer, åtgärder som inte väjer för högljudda särintressen. Läs Klas Eklunds Grön kapitalism, från Bertil Ohlin-institutets Wibble-föreläsning 2011!
Miljöpolitiken är ett viktigt skäl till varför jag ser behovet av mer federalism i EU. Gemensam miljö kräver – precis som gemensamma sedlar – en överföring av makt från regeringschefernas slutna rum till det folkvalda parlamentet. Till den åsikten är det långt i svensk höger av idag. Och vänster.
Så varför inte ”socialliberal”? Det korta svaret är att jag inte är van vid att använda begreppet om mig själv. Tyckte det var otydligt redan när jag började i folkpartiet för 20 år sedan. Idag tycker jag ”socialliberal” är alldeles för spretigt. Det används av både värdekonservativa och hbtq-aktivister i folkpartiet, av de som vill begränsa flyktingmottagande och de som vill ha öppna gränser. Det är helt enkelt långt mellan Staffan Werme och Birgitta Ohlsson. Begreppet socialliberal har för mig förlorat sin mening. Jag tycker vänsterliberal är tydligare.