Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Regeringen har lagt ett förslag som ska göra det möjligt för ensamkommande som varit här sedan 24/11 2015 att få uppehållstillstånd om de väntat mer än femton månader på beslut från Migrationsverket. Förslaget är omdiskuterat och har den senaste veckan kritiserats hårt från mitt eget parti. Försöker sammanfatta några tankar om det här. Möjligen utan att komma fram till ett jättebra förslag jag heller.
Det här är en svår fråga som å ena sidan handlar om vikten av tydliga regler som vi klarar av att upprätthålla och å andra sidan berör människor som hamnat i kläm under tiden vi utrett, varit upptagna med annat eller ändrat våra regler fram och tillbaka. Det finns helt enkelt situationer som är bortom rätt och fel. Situationer där vi måste kunna hitta en tillfällig och rimligt pragmatisk lösning av engångskaraktär. Jag är långtifrån säker på att regeringens förslag är rätt, men jag har minst lika starka tvivel på den L-linje som presenterades i veckan. Så här sammanfattades budskapet av parti-ledaren själv på twitter 14/12:
”L säger nej till S/MP-kravet att unga vuxna män utan asylskäl ska få stanna.”
Jag läser meningen igen och funderar på vad den kommunicerar. Vad den är tänkt att kommunicera.
Jag läser debattartikeln i SvD. Här finns flera bra saker, men gemensamt för flertalet är att de handlar om framtida regler och framtida organisation. Det enda förslag som egentligen berör de unga som skulle påverkas av regeringens förslag är att gode män ska få finnas kvar efter 18-årsdagen. Det är ett bra förslag, men erbjuder inget alternativ till regeringens för de unga som det nu faktiskt handlar om. Våra förslag skulle minska risken att vi hamnar i en liknande situation i framtiden (säkrare åldersbedömningar, bättre säkerhetsprövningar, möjlighet att ta hänsyn till ömmande omständigheter), men de har – förutom förslaget om gode män – ingen betydelse för det högst konkreta problem som finns att lösa idag.
I artikeln finns förutom formulering från twitter om ”vuxna utan skyddsskäl” också meningen:
”Regeringens förslag frångår asylrätten, är orättvist, krångligt och kortsiktigt.”
I min värld innebär ”frångår asylrätten” att man beslutar att inte ge asyl trots skyddsskäl. Det här är väl rimligen något annat? Jag tycker att det är viktigt att vara försiktig med sådana formuleringar och spara dem till tillfällen när asylrätten hotas eller inskränks. (Samma argument kan för övrigt användas mot reglerna för så kallat spårbyte, dvs att den som fått avslag på sin asylansökan kan byta spår och försöka få tillstånd som arbetskraftsinvandrare istället. Mer om det längre ner.)
Jag läser den PM med frågor och svar om ställningstagandet som skickats ut i partiorganisationen. Det är här aktiva i partiet får mer bakgrund och argument.
I det inledande stycket kritiseras regeringens förslag för att i praktiken vara en amnesti för en viss grupp. Och det är ju sant att det är. Frågan är om det förtjänar kritik. Sverige har vid flera tillfällen hamnat i liknande ”bortom rätt och fel”-situationer och beviljat amnesti eller beslutat om tillfälliga åtgärder för utpekade flyktinggrupper. Det skedde senast 2005 då ca 16000 personer omfattades. Hur ser vi på erfarenheterna av dessa? Ledde beslutet 2005 till att, som det står i PM:et, fler människor riskerade livet på väg hit? Såvitt jag vet såg vi inte då några sådana effekter och jag har i ärlighetens namn svårt att se hur uppehållstillstånd för en grupp som kom hit före ett visst datum ska kunna leda till att fler söker sig hit många år senare.
Ett annat argument som lyfts är risken för skuggsamhällen och att många kommer gå under jorden om de inte hittar jobb efter studierna. Well. Det är en realitet, men den beror ju *inte* på regeringens förslag för gruppen ensamkommande utan på regelverket med tillfälliga uppehållstillstånd som villkoras med jobb.
Regeringens förslag lägger tungt ansvar på lärare. Det är rimligt att kritisera och ytterst beror det på en sammanblandning av skyddsskäl och krav på motprestation som jag tycker är olycklig. Vi ser samma sak på arbetsgivarsidan. Den småföretagare som förlorar en viktig kund och tvingas säga upp personal blir ytterst ansvarig för uppehållstillståndet för en medarbetare som kan ha kommit hit med skyddsskäl. Det är dags att se konsekvenserna av reglerna för tillfälliga uppehållstillstånd.
PM:et avslutas med en fråga om inte regeringens förslag här kan jämföras med det så kallade spårbyte som Liberalerna är för. Ett spårbyte innebär att den som fått avslag på sin asylansökan kan prövas igen som arbetskraftsinvandrare, förutsatt att hen kan ordna ett jobb. Så här står det:
”Vissa hävdar att regeringens förslag är ett spårbyte. Liberalerna har ju varit för ett spårbyte när det gäller jobb. Varför kan det inte gälla studier?
Vi menar att detta inte är ett spårbyte utan att regeringen frångår asylrätten och ger uppehållstillstånd till personskydd utan skyddsskäl. När det gäller spårbyte för jobb handlar det om människor som genom jobb kan försörja sig själva. Den grupp regeringen nu vill ska få stanna kan inte försörja sig själva utan är helt beroende av att samhället bekostar studier, boende och uppehälle. ”
Återigen sägs att regeringen frångår asylrätten med ett argument som är precis lika sant för det som kallas spårbyte. Jag är också tveksam till den grovt generaliserande kollektiviseringen i sista meningen. Mycket talar tvärtom för att unga som klarat gymnasiet har goda möjligheter att snabbt skaffa sig egen försörjning. Ofta är de tack vara gymnasiet och (i många fall) boende mer vana vid det svenska samhället än de som bott med sin familj på förläggning eller ebo.
Sammantaget: Det här en illa vald fråga att söka konflikt med regeringen om. Istället för att göra politik på formen ”ni vill låta vuxna utan skyddsskäl stanna” hoppas jag på dialog och kompromissvilja för att hitta en pragmatisk lösning för en grupp som delvis sitter där de gör pga andra beslut vi varit med och fattat. Det handlar om gymnasieungdomar som hunnit fylla 18. Hur vi väljer att benämna den gruppen är också politik.
Och. Det är hög tid att starta en diskussion om hur vi ska ha det med regler för uppehållstillstånd. Så länge vi fortsätter med den politik som bygger på kombinationen av tillfälliga uppehållstillstånd och en sammanblandning av asylskäl med möjlighet till försörjning kommer vi att behöva hantera en rad oönskade effekter. Människor som lever under jord tills de hittar ett jobb. Människor som utnyttjas för att de är i en beroendeställning gentemot arbetsgivaren. Rimligt kvalificerad arbetskraft som fastnar i enkla jobb istället för att skaffa sig den extra utbildning som krävs för att kunna jobba på sin nivå. Arbetsgivare som får avgöra vem som ska få stanna och inte. Handläggningstider som fortsätter vara långa när Migrationsverket blir upptaget med omprövningar när alla tidsbegränsade tillstånd går ut. Människor som hunnit etablera sig men utvisas ändå när anställningen tar slut.