”Det är viktigt att det finns fler skolhuvudmän att tillgå.”

Lucka 16 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Det här påståendet kommer inte bara från systemförsvarare och friskolor utan också från krafter som vill kritiska till skolmarknaden. Senast igår gav LO och Lärarnas Riksförbund (LR) uttryck för detta i en debattartikel i Arbetet.

Men är det sant? Måste det finnas flera skolhuvudmän för att det ska finnas friskolor? Måste det finnas flera skolhuvudmän för att det ska finnas valfrihet? Nej. Det räcker bra med att titta på primärvården för att konstatera att det inte stämmer.

År 2018 drevs 496 av landets vårdcentraler i privat regi. Det motsvarar 43 procent, en långt högre siffra än andelen fristående grundskolor. Ingen av dessa vårdcentraler är sin egen huvudman. Samtliga är inordnade under regionernas huvudmannaskap (alltså under det som tills nyligen kallades för landstingen). Det går alltså alldeles utmärkt att ha valfrihet och olika driftsformer inom ett och samma offentliga huvudmannaskap.

Spelar det då någon roll att friskolorna idag är sina egna huvudmän och inte inordnade under ett offentligt huvudmannaskap? Ja, tveklöst.

Eftersom friskolorna är sina egna huvudmän finns det inget politiskt ansvar att utkräva, trots att vi betalar verksamheten gemensamt via skattsedeln. Den medborgare som är missnöjd med en vårdcentral kan, oavsett driftsform, gå till sina valda företrädare i regionen och kräva att de agerar. Ytterst kan medborgarna rösta fram en annan majoritet som ställer hårdare krav. När det gäller friskolor är den lokala politiken maktlös. Elever och föräldrar lämnas att själva klaga hos sin friskola eller vända sig till Skolinspektionen. Övriga medborgare lämnas helt utanför.

Eftersom friskolorna är sina egna huvudmän finns det inga möjligheter för politiken att ställa krav, utan det som gäller är det som står i lag och förordningar. Det här leder till demokratiska problem, det leder till att elever diskrimineras, det leder till sämre verksamhet och onödiga kostnader. Ytterst sänker det förtroendet för vårt skolsystem.

  • Det är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte kan påverka de skolor de betalar skatt för via sin valsedel.
  • Det leder till att elever diskrimineras eftersom kommunen inte kan ställa krav på till exempel lokalers utformning. I vården ställer regionerna alltid krav på anpassade lokaler, men när det gäller skolor finns inte den möjligheten. Därför rapporterar funktionshinderrörelsen återkommande om problem med otillgängliga skolor. Följden blir att många elever av praktiska skäl berövas möjligheten att välja skola.
  • Det leder till sämre verksamhet. Medborgarna betalar en summa som ska räcka till sådant som riktiga slöjd- och hemkunskapssalar, skolbibliotek och ordentliga skolgårdar. Eftersom det inte går att ställa och följa upp krav på sådant är risken att skolor som är sina egna huvudmän snålar in på dessa kostnader.
  • Det leder till onödiga kostnader eftersom en kommun som t.ex. investerat i en idrottshall eller ett bibliotek inte kan kräva att de fristående skolorna använder – och därmed betalar – för en del av detta. Istället kan de fristående huvudmännen använda sina pengar precis hur de vill. Följden blir inte bara att elever berövas möjligheten till ett bra skolbibliotek utan också att de kommunala kostnaderna ökar och att möjligheterna att investera i gemensamma angelägenheter minskar.

Om vi återgår till jämförelsen med primärvården motsvaras de fyra punkterna ovan av att:

  • Medborgarna kan utkräva politiskt ansvar.
  • Politiken kan ställa krav på tillgängliga lokaler.
  • Politiken kan ställa krav på vilken personal, vilken utrustning och vilken verksamhet som måste finnas, även hos de privata vårdcentralerna.
  • Politiken kan kräva att privata vårdcentraler använder och finansierar gemensamma investeringar i t.ex. IT-stöd och utrustning.

Att detta inte gäller i skolan riskerar att urholka medborgarnas förtroende för den trots allt gemensamt finansierade skolan och i förlängningen för demokratin.

Etableringsfrihet då, undrar någon. Jo, den gäller också i primärvården. Och det finns problem med etableringsfrihet också där, men det är trots allt stor skillnad. I primärvården får de företag som vill åta sig att följa de lokala kraven starta. I skolan finns inte ens någon möjlighet att ställa lokala krav.

Frågan om huvudmannaskap för de fristående skolorna är extra viktig i ljuset av att förutsättningarna för ett statligt huvudmannaskap nu ska utredas. Förstatligande är också en av LR:s huvudfrågor. Att förstatliga enbart de kommunala huvudmännens skolor skulle skapa en privat motkraft till staten som jag är rädd att demokratin får svårt att rå på. Ett förstatligande på fel sätt kan bli slutet för en sammanhållen och gemensam skola.

<- Lucka 15        Lucka 17 ->