Utpekad som socialist av Timbro i SvD

Nationalekonomen Malin Sahlén svarade på mitt inlägg om anställningsavtalen. Hon går ut hårt och påstår att jag pläderar för livstidsanställningar och ägnar sedan resten av texten åt ett resonemang om vad jag ”egentligen” tycker. Det hela utmynnar i att jag är mot upphandlingar och tycker att det offentliga ska driva allt själv, inte bara nu utan i all framtid.

Jag fick chansen att skriva ett svar och försöker få tillbaka diskussionen upp på vägen igen.

En reflektion från min sida är dock följande: Jag tror inte att det är detta sätt att tillskriva andra debattörer åsikter de inte framfört och att ägna tid och utrymme åt spekulationer istället för sakfrågan – i det här fallet om det är rimligt att ett anställningsavtal med automatik upphör vid en verksamhetsöverlåtelse – fungerar. Det är stor risk att Timbro och andra vaknar upp i slutet av september nästa år och inser att väljarna idag har flera källor och ser igenom osakligheter som Malin Sahléns försök att utpeka mig som socialist.

Själv tycker jag dessutom att en diskussion om sakfrågan hade varit väsentligt mer intressant. Vill vi till exempel ha bussbolag som levererar strukturkapital i form av busstrafik eller bara agerar en sorts konsultförmedlare med chaufförerna som frilanskonsulter? Det senare är den yttersta konsekvensen av ett scenario där anställningsavtalen upphör med automatik.

Tar jag i för mycket? Döm själv:

 

Buss-strejken och frågan om vad som händer om de fasta anställningarna försvinner?

Möjligen är det nära ett etikettsbrott att utifrån komma och tycka något om en pågående konflikt, men efter att ha funderat en stund insåg jag konsekvenserna på arbetsmarknaden och samhället i stort. Jag skrev en text om konsekvenserna för samhället, mycket utifrån mina erfarenheter av kommunpolitik, i helgen. Den finns nu att läsa på SvD Brännpunkt.

Jag tycker att frågan är för stor för att hanteras bara av arbetsmarknadens parter. Det handlar till att börja med om det politiska ansvaret för villkoren i olika upphandlingar, alltså om att det i grunden är ett politisk beslut (eller icke-beslut) som ligger till grund för att frågan ens är aktuell. Det handlar dessutom om vad som händer om samma tolkning av anställningsavtal i samband med verksamhetsöverlåtelser sprider sig till privat näringsliv. Där finns inga politiker som kan besluta om villkoren utan det enda medel som då står till buds är lagstiftning.

Det förvånar mig därför att frågan hittills har diskuterats så isolerat i den nu aktuella konflikten. Carl Johan von Seth har i DN  varit inne på samma linje som jag, men jag tycker att det saknas politiska röster om sakfrågan: Ska en fast anställning räknas även om en ny ägare tar över en verksamhet eller inte?

PS. Det skulle gå att fördjupa detta med hänvisningar till olika LAS-paragrafer, men jag är inte arbetsrättsjurist så jag tar risken att hålla mig lite mer generell. Grundprincipen tycker jag är klar. En upphandling kan skrivas för så att den kräver att anställningsavtalen ska följa med, eller inte. Detta är det politiska beslutet. DS