Välkommen till Orwellska skolan

Skolans digitalisering är hett omdiskuterad. Det handlar om digitaliseringens effekter och kostnader, om digitaliseringens drivkrafter och EdTech-företagens inflytande. Jag är inte skolprofession själv och brukar låta bli frågor om lärarrollen och vad som händer i klassrummet. Mitt intresse är systemfrågorna och skolan som samhällsbärande institution. Därför saknar jag ofta frågor om vad digitaliseringen säger om samhället och vad den får för konsekvenser för demokratin.

Jag kom att tänka på en tidigare diskussion där läraren Martin Ahlstedt skrev om en Vision om skolan som han skulle vara med och diskutera och undrade vad andra tyckte. Det var en text ur ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen, SoU 2016:85 och bar rubriken ”Scenario – Skoldag i en inte allt för avlägsen framtid”. Jag tycker att den säger något viktigt. Nedan kommenterar jag några delar, men för alla som är intresserade av saker som integritet, ansvar och kritiskt tänkande är det värt att läsa hela. Jag blir lite skraj av det här. Inte av den tekniska utvecklingen i sig utan av att det beskrivs så oreflekterat och nästan utan kontext. Det börjar redan i första stycket där eleven Alex får hjälp av skolans app hemma på morgonen:

Skolappens gröna glada ansikte hälsar henne välkommen och berättar vad som är dagens packlista att ha med sig till skolan. Alex äter frukost. En kort stund senare berättar skolappen hur lång tid det är kvar till dess Alex ska vara i skolan, och hur lång tid det tar att ta sig dit. Olika alternativ syns. Gå, cykla eller att ta en auto. Alex funderar över att gå till skolan eller inte. Frågan är bara om det går att hinna med alla morgonbestyr innan. Kanske skulle hon ändå beställa en auto… Då skulle hon få tid till att hinna testa sina övningsuppgifter i programmering ytterligare en gång.

SOU 2016:85, sid 370

Att skolans app hjälper till kan såklart vara positivt, men jag ser också risker med detta. Vad hände med egna initiativ och förmåga att planera framåt? Hur utvecklar skolan kritiskt tänkande och eget ansvar i ett scenario där en app berättar vad som förväntas vid varje tillfälle?

Och hur ser samhället ut? Vilka elever har råd att ”beställa en auto”? Kommer alla kunna göra det eller är det förbehållet de som har råd? Fungerar skolans app som en försäljningskanal för auto-företaget och får skolan provision? Vad har förresten hänt med kollektivtrafiken? Har vi inte bussar, spårvagn och tunnelbana längre? Är de utbytta mot autos?

Självklart är det förstås programmering som nämns. Trots att det stora bristyrket på femton-tjugo års sikt enligt många prognoser är undersköterskor, alltså personal till äldreomsorg och hemtjänst. Vad har hänt med den? Har personalbristen lösts på något mirakulöst sätt eller har vi inte längre behov av det SCB i sin prognos kallar personal med vård- och omsorgsutbildning på gymnasial nivå.

SCB om brist på gymnasieutbildade i vård- och omsorg 2015, publicerad 2018-03-05.

I visionen beskrivs hur skolan har VR-lösningar (Virtual reality) och modern utrustning tack vare ett samarbete med näringslivet. Kommer alla skolor att ha sådant, eller blir den moderna utrustningen tillgänglig bara för några få? Hur skapar vi en likvärdig skola om näringslivet förväntas stå för utrustningen? Vilket inflytande har företagen som betalar över undervisningen?

Eleverna beskrivs ha regelbundna, korta och muntliga avstämningar med sina mentorer. Det låter bra, men sen läser jag att avstämningarna baseras på ”lärandeanalytik” som bygger på artificiell intelligens och insamlade data från elevens ”mobiltelefon och andra burna sensorer”.  Hur har eleverna motiverats att bära sådana? Tvång? Ekonomiska incitament? Sociala incitament? Läs här:

Data från systemen hämtas från Alex mobiltelefon och andra burna sensorer. Alex och hennes lärare har tillgång till data från Alex kontinuerliga arbetsprocess, det hon producerat från varje lektion, de presentationer hon haft, vad hon tagit del utav i ämnets innehåll, och vad som återstår att arbeta med, de samarbeten hon har deltagit i och från hennes hemuppgifter. De får inte bara veta vad som gjordes eller hur länge något gjordes, utan även när arbetet utfördes och i vilken miljö. Alla dessa olika parametrar och fler därtill sammanställs automatiskt och fortlöpande av skolans system, som i sin tur lär sig vilka individuella förutsättningar som gäller för respektive elev.

SOU 2016:85, sid 372

Det som beskrivs här är den totalitära statens önskedröm. Och det handlar inte bara om sensorer på eleverna. Skolan har infört ett ”större antal sensorer som känner av vad som händer i skolmiljöerna”. Som exempel nämns trygghetsmätningen som kombinerar uppgifter om upplevd trygghet  på olika platser med information om  alla elevers position och ”platser, situationer och sammanhang i skolans miljö”.  Läs det igen. Vad gör skolan om sensorerna upptäcker en grupp elever som träffas och pratar om elevinflytande eller vill ifrågasätta hur makten framställs i samhällskunskapen? Om de diskuterar en protestaktion eller demonstration mot nedskärningar i nästa års skolbudget? Om de planerar en skolstrejk för klimatet?

Finns det då ingen problematisering av riskerna med den insamlade informationen i den här visionen? I praktiken väldigt lite, det enda som finns är detta stycke:

Alex funderar ibland över all information som lagras och sparas om henne i skolans system. Hon vet att säkerhetsfrågor är prioriterade och att det väldigt sällan är problem. Men en viss oro känner hon. Hur kan man veta om skolans AI gör rätt analyser? Hur vet man att datan som lagras om varje individ inte används till andra syften? För några år sedan stiftades det lagar kring demokrati, offentlighetsprincip och data som ökat insyn och öppenhet. Det hade varit en stor grej som lärare och elever pratade om i samhällskunskapen. Men ändå.

SOU 2016:85, sid 372 – 373

Men ändå? Vi får inte veta mer om hur resonemangen gått om demokrati, offentlighetsprincip och om det som beskrivs som ”data som ökat insyn och öppenhet”. Ett annat sätt vore förstås att skriva ”data som inskränkt personlig integritet”. Hur klarar en skola som övervakar eleverna i detalj, både i skolan och på fritiden, av skolans demokratiuppdrag? Vad händer med frågor som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och integritet när skolan har alla data om vad eleverna gjort, vad de sagt, vilka de träffat och var.

I visionen prisas det myckna datasparandet eftersom det underlättar byte av skola. ” Skolans goda ordning och struktur på datan gjorde det betydligt enklare för Alex att byta skola och kunna ta vid där hon slutade för ett par år sedan. ” Jag undrar vem som äger informationen. Är det kommunen? Huvudmannen? Någon skolmyndighet? Staten? Hur ser krav och begränsningar ut? Vilka myndigheter får följa eleverna? Vem får informationen delas med? Vem måste informationen delas med? Att konkurrerande skolföretag skulle dela sådana data med varandra ter sig för mig en smula osannolikt, men visionen berör inte frågan närmare.

Sammantaget saknar jag helt kontext. Hur ser samhället ut? Är det fortfarande en skola för alla? Vad gör skola och myndigheter med alla data? Hur har eleverna motiverats att bära sensorer?

Jag tror att fler behöver läsa dokument som detta för att förstå var vi är på väg. Det här är inte den vanlige teknikoptimisten från näringslivet utan en text från ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen. Hur ser samhället ut där en skola som denna passar in? Vill vi dit? Och, om inte, hur hittar vi en annan väg?

I kapitlet där Visionen ingår utlovas utöver visionen också en beskrivning som ”beaktar problematiska aspekter av digitaliseringen” (SOU 2016:85, sid 365) . Tyvärr lyser integritetsfrågorna med sin frånvaro och det stannar i praktiken med de avslutande meningarna:

All buren teknik öppnar upp för att kunna vidga utbildningens ramar i såväl tid och rum. För att det ska vara möjligt behöver strategier, lagar och regler förhålla sig till komplexiteten i att hantera privat och offentlig teknik.

SOU 2016:85, sid 379

För mig är det djupt otillräckligt. Det behövs ett demokratiperspektiv, ett integritetsperspektiv och ett klassperspektiv på skolans digitalisering.

Visionen är skriven av Carl Heath. Han är är chef för Professional Education samt kompetensplattformen Digitalisering och Lärande vid RISE, ett statligt bolag som beskrivs som ett forskningsinstitut och en innovationspartner.