Elöverskott på 20 TWh år 2030, trots tre stängda kärnreaktorer

Energimyndighetens rapport Scenarier över Sveriges energisystem har av uppenbara skäl fått skralt med utrymme i media. Det är synd, för här finns en rad intressanta uppgifter och mycket av dagens politiska debatt om energi framstår som en smula föråldrad.

När bekymrade politiker i TV oroar sig för framtidens elförsörjning springer industrin och marknaden före. Det är dags för politiken att ta sig ifatt och diskutera lösningar på framtidens utmaningar. Inte gårdagens.

I Energimyndighetens rapport analyseras energisystemets utveckling fram till år 2030 utifrån dagens styrmedel och förutsättningar. År 2011 är basår och rapporten fokuserar på resultaten för åren 2020 och 2030.

Elöverskott

el2030Elproduktionen ökar fram till 2020 och Sverige beräknas då exportera hela 37 TWh. Det motsvarar en femtedel av produktionen. Ökningen består främst av vindkraft och elproduktion i industrin. Solenergi finns ej med i kalkylen. Fram till 2030 räknar Energimyndigheten med att tre kärnkraftsreaktorer faller för åldersstrecket vilket gör att elproduktionen minskar. Fortfarande är överskottet stort, 20 TWh. Kärnkraften står år 2030 för totalt 57 TWh av den totala produktionen på 165 TWh. Myndigheten konstaterar att ” Med de omvärldsförutsättningar som ligger till grund för denna analys är producentpriserna på el fram till år 2030 helt enkelt för låga för att motivera nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.”

Bensinen på väg bort

transp2030Energimyndigheten räknar med att användningen av bensin minskar med 56 procent till 2030. Det måste anses vara en kraftig minskning på 15 år. Bortfallet motsvaras i stort av en ökning i form av förnybara drivmedel. Inom det förnybara dominerar biodiesel stort. Elbilar väntas inte ha haft något stort genomslag till 2030.

Målen nås

Sverige har satt upp ett mål om 50 procent förnybar energi till 2020. Rapporten visar att vi når 55 procent. I det så kallade förnybartdirektivet från 2009 sattes målet för förnybara drivmedel i transportsektorn till 10 procent år 2020. Det uppnåddes för flera år sedan och Energimyndigheten räknar med att transportsektorn rullar på 26 procent förnybara drivmedel samma år.

Stor potential för mer förnybart

Utöver vad som anges i Energimyndighetens rapport finns det stor potential i ytterligare förnybar Energi. Företrädare för biobränsle- och kraftvärmebranscherna skrev i Ny Teknik häromdagen att de till 2030 har potential att öka elproduktionen från biobränsle-eldade kraftvärmeverk från 16 till 40 TWh. Till detta kommer solenergi som med Tyskland som exempel har stor potential. Där står sol-el idag för 5 procent av elproduktionen.

Nytänkande nödvändigt

För att på allvar nå en elförsörjning helt baserad på förnybara energislag måste det till ett nytänkande. Elnäten behöver anpassas till varierande och sannolikt mer distribuerad produktion vilket kräver investeringar. När liberalernas ledare i Eurropa-parlamentet, Guy Verhofstadt, besökte Sverige i våras talade han om detta på europeisk nivå. Samtidigt måste prissättningen fungera på ett sådant sätt att kraft som kan användas väderoberoende får ges ett högre värde. Naturskyddsföreningens Anna Wolf skrev i en debattartikel nyligen:

Vi måste också sätta ett högre värde inte bara på kilowattimmarna i sig utan även på effekt och reglerkapacitet.

Det här borde vara frågor som är intressanta för ett grönt liberalt parti som tror på ekonomiska styrmedel och marknadsekonomi. Också inför ett extraval.

 

Gott om hård död ved, men hårda tider för blåbären

Tack vare Riksskogstaxeringen har vi data om vad som händer i skogen. Nyligen kom aktuella siffror om skogen, skogsbruket och den biologiska mångfalden. I media får man ibland bilden av att skogsbruket är hårdare mot miljö och biologisk mångfald än någonsin. Samtidigt finns gott om regler som ska försvara naturvårdsintressena. Riksskogstaxeringen kan sägas visa hur det går. Både och måste man säga.

Alla diagram nedan är från Riksskogstaxeringens rapport Skogsdata 2014 om Biologisk mångfald. Klicka på diagrammen för att förstora.

harddodvedNågra positiva saker först. En viktig faktor för den biologiska mångfalden är tillgången på död ved i skogen. Om allt virke, ris och rötter fraktas ut efter en avverkning blir det inga miljöer för svampar, insekter och fåglar.

Här visar det sig att vi på senare år har haft en kraftig uppgång. Skogsbruket måste ta sin del av äran även om stormarna Gudrun och Per säkert gjort sitt till här.

aldrelovrikEn annan bra sak är att andelen äldre lövskog där det också förekommer hård död ved i någorlunda omfattning ökar. Diagrammets grå kurva anger i princip södra Sverige (från Mälardalen inklusive Uppland och söderut sträcker sig den nemorala och boreonemorala vegetationszonen). Den blå kurvan avser norra Sverige. Det är troligt att nya förordningar om skogsskötsel från 90-talet här har fått genomslag, åtminstone är det den slutsats som dras i Riksskogstaxeringens rapport.

grantallsodraSamtidigt som den äldre lövskogen ökar i andel i södra Sverige är också granen på frammarsch. Allt större andel av den areal som planteras blir nu granskog. Orsaken är stora skador på yngre tallplanteringar, ofta från vilt. Med tanke på omloppstiderna innebär den ökade granplanteringen att vi över tid kommer att se ganska stora förändringar i skogslandskapet i södra Sverige.

tradslagPå minuskontot finns när det gäller den biologiska mångfalden att skogar alltför ofta är nära monokulturer. Att hitta skogar där mer än 8 sorters träd samsas hör till ovanligheterna, mindre än 0,1 procent av arealen. Dominerar gör skog med 2-4 sorters träd. På knappt 5 procent av arealen finns skogar bestående av endast ett trädslag. Här tycker jag att det vore intressant att se förändringar över tid.

Tätare skogar gör det tuffare för många växter nere på marken. I Riksskogstaxeringen används förekomsten av olika sorters markvegetation som en indikator. Diagrammet nedan visar att andelen skog med förekomst av blåbär minskar ganska snabbt i norra Sverige. (Nordlig boreal är i huvudsak fjällkedjan, sydlig boreal är ”resten” av Norrland.)

blabarRapporten visar – tycker jag – både att det går att styra skogsbruket till ökad naturhänsyn och att det finns mycket kvar att göra. Och att det tar lång tid i skogar med omloppstider på 80-100 år.

Hela rapporten finns här.

Ryssland har en gaskran. Ska de ha en strömbrytare också? Och vem är det som ”satsar” i Finland egentligen?

Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.

Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.

Fennovoima, ägandet, finansieringen, bygget och bränslet.
Fennovoima. Statliga ryska Rosatoms ägarandel är 34 procent och bakom en stor del av finansieringen finns ryska intressen. Reaktor och uran levereras av Rosatom.

Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.

EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.

Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).

Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?

En dålig dag för Europas skattebetalare. Och för energimarknaden. Bra lobbat!

hinckleyIdag röstade EU-kommissionen för att tillåta Storbritannien att subventionera två planerade kärnreaktorer i Hinkley Point. Enligt BBC togs beslutet med två rösters marginal. Man får förmoda att företagskonsortiet, lett av franska EDF, arbetat hårt för att övertyga kommissionen. Det är nämligen inga småpengar det handlar om.

Den brittiska regeringen har lovat att kompensera EDF upp till nästan dubbla (!) elpriset av idag. Konsumenterna betalar marknadspris och sedan betalar de med skattepengar en gång till. Det är lite oklart över hur lång tid överenskommelsen gäller. The Guardian uppger att 35 år (vilket sagts tidigare) gäller. BBC nämner 60 (!) år.

För att mildra kritiken har EU-kommissionen lagt restriktioner på EDF:s vinst. Om de börjar göra större vinster än idag ska subventionerna minskas. Well. Låt oss se hur det blir med det.

Två saker torde vara helt klara.

  1. Ingreppet med subventioner under lång tid kommer att störa energimarknaden i allmänhet och utvecklingen av nya, miljövänliga energislag i synnerhet.  Det är stor risk att subventionerna till Hinkley blir ett ”golv” för nya uppgörelser. Både Polen och Tjeckien uppges intresserade av att subventionera kärnkraft.
  2. Saken är långtifrån avgjord. Österrike har lovat att dra kommissionen inför domstol om subventionerna godkänns. Det blir alltså intressant att se hur de agerar nu.

Det återstår också att se om den brittiska regeringen drar saken vidare. Enligt BBC räknar de med att det genomsnittliga hushållet kommer att spara 77 pund (!) per år runt 2030 på de nya reaktorerna. Förhoppningsvis ställer någon sig frågan om det är värt de stora subventionerna. Och hur säker prognos man har på elpriset om 15 år.

Här på hemmaplan blir det viktigt att behålla folkpartiets skrivning ”Att det är privata företag som ska initiera och finansiera framtida nya kärnkraftsreaktorer”. Nej till subventioner med andra ord.

För mig som tror på marknadslösningar är det här helt fel väg att gå. Det höjer elpriset, gör det mindre lönsamt att ta fram nya energislag och drabbar i slutändan konsumenterna. För att inte tala om miljön.

Det vore i sammanhanget intressant att få reda på hur den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström röstat.

Lite eftertanke om Romson och skogsindustrin, tack

I mitt flöde på facebook igår dök plötsligt en artikel från Dagens Industri i mars upp:romson-di

Tonen i de många delningarna varierade från upprörd till ironisk. Redan i våras kritiserades Åsa Romson från liberalt håll. Carl B Hamilton skrev på sin blogg att Åsa Romson helst ser ”att svensk pappersindustri lägger ner” och kallade vidareförädling till transportbränsle för stolligt.

Varför texten dök upp igen just nu kan vi lämna därhän, det som oroar mig (retar mig) är varför så många upprörs över det Romson säger om pappersindustrin. Att hon föreslår kraftigt höjda miljöskatter är en annan sak och där kan det finnas skäl att diskutera olika avvägningar. Men det är just ingen som kritiserar detta. Istället handlar det om att Romson ska ha sagt att vi ska sluta producera ”blöjor och näsdukar”.

Det Romson säger i intervjun är:

”Det är klart att man måste kunna tro att näringsstrukturen kan förändras. Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa. Jag tycker nog att vi kan klättra i förädlingskedjan.”

Och? Hon har ju rätt. I Kinas snabbt expanderande pappersindustri används snabbväxande eukalyptusträd med en omloppstid på 12-15 år. Stora Enso talar om att det kan gå att komma ner i 7 år. Är det någon som tror att det då går att konkurrera med pappersmassa från träd med en omloppstid på 70 år? Är det inte i själva verket rimligt och nödvändigt att med Romsons ord försöka ”klättra i förädlingskedjan”.

Vad har vi för trovärdighet i näringspolitiken om vi ironiserar över frågor som skogsbranschen redan diskuterar? I tidningen SkogsVärden beskriver professor Sten Nilsson, rådgivare till skogsindustrin, framtiden för skogsnäringen och säger att ”Skogsindustrin måste fortsätta utvecklingen mot ökad vidareförädling”. Han pratar om ”mer kvalitetstänkande än volymtänkande” och att använda ”skogsmark till mer än bara konventionella skogssortiment”. Han resonerar i själva verket precis som Romson. Det är en utveckling som är nödvändig alldeles oavsett elpris.

http://www.domsjo.adityabirla.com/

Samtidigt som alltför många liberaler ironiserar över mp är industrin redan på gång. Det görs mer transportbränsle av restprodukter. Preem dubblar sin kapacitet för framställning av biodiesel. Och det gamla bruket i Örnsköldsvik producerar inte längre pappersmassa utan viskosfiber. I indisk regi, men ändock.

 

Jag tror att industrin uppskattar politiker som är intresserade av deras bransch. Kanske till och med läser viss branschpress. Det enda som möjligen läst tidningen SkogsVärden i den här diskussionen är ju Åsa Romson.

Och varför var det förresten så självklart för många på den borgerliga kanten att se nyktert på konkurrenssituationen för SAAB, när det helt uppenbart är känslorna som styr så snart det handlar om pappersindustrin? Eller är det bara så att frestelsen att göra sig lustig över Romsons val av exempel som tar överhanden?

Carl B Hamilton skrev förresten om hur svensk skogsindustri ger ”tiotusentals människor både inkomst och jobb”. Jag tror att de vet hur läget är. Jag tror att politiker som intresserar sig för branschens utveckling och utmaningar har större chans att få deras förtroende.

Om vi ökar den svenska köttproduktionen måste vi importera mer soja

Vi ska välja svensk mat säger jordbruksministern. Jag fundera på vad det innebär. Var maten producerats är bara en av flera saker som jag tycker ska få styra. Det spelar också roll hur maten producerats – både miljöpåverkan, djurskydd och långsiktig hållbarhet – och vilka villkor som gällt för de som arbetat i produktionen. Oavsett var den skett.

Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.
Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.

I fokus står den stora köttimporten. Överanvändning av antibiotika och sämre djurskydd i andra länder är viktiga skäl till det. Ofta nämns också miljö och transporter som viktiga skäl att köpa svenskt.

Sant är att Sverige ligger före när det gäller djurskydd och antibiotika-användning, men hur ”svensk” mat får jag om jag köper svenskt kött. Slipper jag verkligen transporter över halva jordklotet om jag köper en svensk köttbit istället för en från Argentina? Följer svenska miljökrav med på köpet när jag väljer en svensk kotlett? Det är tyvärr inte självklart.

Enligt de senaste siffrorna från branschorganisationen Svensk kött producerar vi årligen drygt 300.000 ton kött här hemma. Samtidigt närmar sig importen samma siffror och ligger nu strax under 300.000 ton. Se bilden ovan.

Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.
Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.

I intensiv kött- och mjölkproduktion spelar kraftfodret en stor roll. En viktig proteinkälla är soja, vilket vi inte har någon större produktion av här hemma. Importen av soja till foder pendlade fram till 2010-2011 runt ca 300.000 ton per år, men har i takt med produktionsminskningen (se ovan) nu minskat till 250.000 ton. Importen av foder är i ton räknat alltså av samma storleksordning som importen av kött. Eller om man så vill, produktionen av svenskt kött. Om vi skulle öka den svenska produktionen medför det om inget annat ändras också ökad import av soja.

Om det här är ett problem eller inte beror på vad man är ute efter. För djurens välbefinnande vinner det svenska köttet alla dagar i veckan (mycket lite kött som importeras kommer i praktiken från stora naturbeten i Argentina). Sett till miljöpåverkan är det inte lika självklart. Sojaproduktionen i Sydamerika är mycket intensiv och använder mycket bekämpningsmedel, ibland preparat som varit förbjudna länge hos oss. Jag har själv sett reaktionen hos människor som jobbat med svenskt lantbruk sedan 60-talet när de fick reda på att Paraquat används i Brasilien i samband med radions reportage häromåret. ”Men vad f-n, det är ju jättefarligt. Vi förbjöd det på 70-talet här.” Ok, det var nog egentligen i början av 80-talet, men ändå.

Det finns bra och viktiga skäl att välja svenskt, men det finns också problem med beroende av importerade råvaror och miljöpåverkan i andra länder. Läs gärna också den debatt på temat matnationalism jag och min hustru deltog i förra året. Vi menade att det visst finns flera skäl att välja lokalt producerade livsmedel, men samtidigt att dessa inte nödvändigtvis har med miljö att göra. De skäl vi såg var i korthet:

  • Stötta lokalt företagande och bry sig om landskapet i närheten
  • Respektera svenska djurskyddsregler
  • Behov av inhemsk produktion i händelse av kris, inte bara krig utan kanske troligare smitta i andra länder

Till dessa måste man lägga miljö- och rättviseaspekter. Och om skälet är behov av inhemsk produktion i kris kan den inte vara så importberoende som idag.

För den som är intresserad av både djuromsorg och miljöpåverkan spelar det stor roll vilken sorts, och hur mycket, kraftfoder som används i köttproduktionen.

 

Mat är både medicin och politik

 

Näringsriktig och säker mat på rätt plats och vid rätt tidpunkt är avgörande på ett sjukhus. Idag skriver jag tillsammans med Lina Nordquist och Janine Bichara i UNT om hur vi vill förbättra maten på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Med rätt råvaror, rätt tillagning och rätt hantering kan vi ge alla patienter bättre förutsättningar till tillfrisknande, samtidigt som vi tar ansvar för miljö, personal och skattepengar.

Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net)
Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är såklart inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net)

Godast skulle maten bli om kocken stod utanför vårdsalen och lade upp på fat direkt från kastrull och stekpanna. Alla inser att det inte är en rimlig prioritering. Frågan är vad som är en rimlig avvägning. Dagens lösning med mat som lagas i Västerås är det i alla fall inte.

Striden om maten på akademiska sjukhuset kommer stå mellan dem som vill att det ska vara ett överordnat mål att aldrig kyla ner mat för att värma upp den när den behövs, och oss som ser att en modern lösning med uppvärmd – men ända lokalt tillagad – mat är en förutsättning för att kunna servera varm, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs.

En lösning där ingen mat kyls ned förutsätter kostsamma ombyggnader i form av många kök eller komplicerade transportlösningar för varm mat inom sjukhuset. Risken är stor att resultatet blir kall soppa där patienten egentligen hade mått bäst av en varm portion mat. Även om det var mitt i natten efter ett ingrepp.

En viktig fråga är också matens miljöpåverkan. Vi vill värna de svenska djurskyddsnormerna, men också försäkra oss om att den mat vi äter här inte orsakar miljö- och hälsoproblem där till exempel foder till kött- och mjölkproduktion produceras.

Rabattsystem mår nog bra av viss eftertanke

tumblr_magmsxeG491rrimczo1_1280Folkpartiet har drivit på för rabatt för studenter och en breddad grupp pensionärer i kollektivtrafiken i Uppsala län. I sak är vi där överens med (s) om att rabatt för dessa grupper behövs och vi har därför sökt och fått stöd för att utreda dessa frågor. Det handlar inte bara om belopp utan också om hur rabatten ska utformas, hur man ska ”legitimera sig” för att få rabatten etc. Sist men inte minst måste vi också få en uppfattning om hur mycket pengar rabatten kostar, både med befintligt och ökat resande.

Istället för att rösta ja till detta krävde (s) att rabatterna skulle införas utan någon som helst utredning. Kanske är det oppositionens privilegium – att inte behöva ta ansvar för om ett system fungerar dåligt eller om kostnaden blir för hög – så det får vi leva med. Trist däremot att de sedan flera gånger försökt utmåla det som att fp:s representanter i kollektivtrafiknämnden (KTn) varit emot att införa rabatterna. Troligen förstår UNT:S läsare hur det ligger till. Skrev tillsammans med våra representanter i KTn Leif Hällström och Ann-Cathrine Larsson samt landstingskandidat Kajsa Dovstad i UNT 25/2.

Ny kollektivtrafiktaxa i Uppland viktig också för Hebyborna

hebyPå landstingsfullmäktige idag fattas beslut om en ny UL-taxa, något som är viktigt för alla som reser över flera av de nuvarande zongränserna i länet. Till att börja med såg beslutet ut att kunna tas i stor enighet eftersom alliansen kommit överens med socialdemokraterna om både principer och taxa. Även miljöpartiet var överens om principerna, men ville ha ett något lägre pris. I praktiken fanns det enda verkliga motståndet hos vänsterpartiet. Sedan beslutet togs i landstingsstyrelsen har dock bilden ändrats. Protester har hörts från centerhåll och socialdemokraterna har i ett pressmeddelande sagt att de vill ändra beslutet.

Risken inför landstingsfullmäktige har därför varit en återremiss, vilket skulle fördröja de nya taxorna till antagligen någon gång i vinter, men förhoppningsvis går det att nå en uppgörelse. Ett beslut om nya taxor med någon form av handlingsfrihet för kollektivtrafiknämnden när det gäller exempelvis rabatter vore att föredra.

Sala Allehanda publicerade idag en kortad version av mitt debattinlägg där jag uppmanar (s) att inte i elfte timmen fälla förslaget, ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

Kollektivtrafik knyter ihop, utjämnar och skapar möjligheter

Det nya förslaget till kollektivtrafiktaxa i Uppsala län är omdiskuterat. I korthet handlar det om ett förslag där systemet med zoner behåll för enkelbiljetter eller resor som köps med reskassa. Samtidigt avskaffas zonerna helt för månadskortet och det blir ett och samma pris, 790 kr, oavsett om man använder månadskortet för att pendla mellan Sunnersta och Akademiska sjukhuset eller om man reser från Tierp till Uppsala. I grund och botten samma system som SL tillämpar i Stockholms län. Jag skriver i Arbetarbladet om risken för att förslaget faller, och att medborgarna i länet därmed kommer gå miste om ett mycket billigare länskort.

Förslaget om en enhetlig länstaxa har fått kritiserats för att vara orättvist och nu av (s) för att det blir dyrare i Storvreta och Bälinge. Den första kritiken tycker jag är enkel att avförda. Om vi ska diskutera rättvisa måste vi också ta hänsyn till sådant som komfort, turtäthet och service. Låt oss ta en resenär som bor i norra delen av Björklinge. Bussen till Uppsala tar dryga 30 min, bussen till Tierp tar knappa 40 min. På den sida av vägen där bussen går till Uppsala finns det busskurer som skyddar mot väder och vind. I rusningstid går det 5 bussar i timmen, även på helger är det rimligt att pendla. På andra sidan vägen, där bussarna går mot Tierp är det annorlunda. Inga busskurer, två bussar i timmen i rusningstid och praktiskt omöjligt att pendla till ett arbete på helgerna. Ändå är det idag nära 500 kronor billigare att pendla till Uppsala. Rättvist? Nja.

Zongränserna är det som socialdemokraterna nu skjuter in sig på när de i elfte timmen vill ändra förslaget. I det nya förslaget till zoner för enkelbiljetter eller reskassa försvinner den särställning som Bälinge och Storvreta har haft. De får nu samma taxa som andra resenärer med samma avstånd till centrum. Det var såklart oundvikligt. Ett nytt system som ska vara enhetlighet kan inte ha zongränser baserade på antalet kilometer till centrum om det omedelbart ska göras undantag. Alternativet vore att utöka den billigaste zonen så att fler orter får den lägre taxan, men det kräver i så fall att kalkylen för det nya biljettsystemet görs om.

tumblr_magmsxeG491rrimczo1_1280Genomgripande förändringar i taxorna kommer alltid att slå ojämnt. Ett nytt länskort kommer dock att ha en rad positiva effekter. Det underlättar arbetspendling, utjämnar så att fler kan pendla, gör det möjligt för fler i länet att hyra ut en bostad till någon som tar bussen till Uppsala och gör det mindre motiverat att ta bilen. I en uppgörelse mellan så gott som alla partier –  endast v står utanför (mp är i praktiken med, men vill ha en lägre månadsavgift) – blir det såklart nödvändigt med kompromisser. Att socialdemokraterna nu, efter att själva ha röstat för förslaget i landstingsstyrelsen, backar på frågan om zongränser gör att risken för att förslaget faller och måste förhandlas om är stor. Det finns ju fler önskemål om förändringar att ta upp i så fall.

Jag vet inte vad borgmästaren i Bogota gör och tycker i övrigt, men citatet ovan är tänkvärt.